När jag märkte hur dålig pappa blev ställde jag ett ultimatum, jag sa att jag tänker inte träffa dig om du inte tar dina mediciner. I början ringde han hela tiden men jag vågade aldrig svara rädd för att få en utskällning och känna mig ännu sämre än vad jag redan gjorde. Hans sambo som delvis hade fått honom att sluta med medicinerna sa att jag betedde mig omoget och att jag gjorde min pappa ledsen. En gång letade han reda på min pojkväns lägenhet där jag nu bott ett tag för att jag inte hade någonstans att ta vägen. Han ringde på men vi öpppnade inte, jag var så rädd. Jag visste inte vad han skulle ta sig till om jag öppnade. Han skrek i brevinkastet att "va fan håller ni på med" och "va har du gjort med emma". Han har även kommit och besökt mitt jobb nu under sommaren, innan jag började jobba hade han varit där.   Jag gömde mig direkt när jag såg hans ansikte utanför fönstret, jag blev helt livrädd, visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu smsar han ibland och vill träffas, på det senaste smset svarade jag faktiskt och skrev: har du börjat med dina mediciner? han svarade: Ja. Jag smsade tillbaka: lovar du? han svarade ännu en gång Ja. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är rädd för honom.. Men känner ju ändå ett väldigt stort ansvar för honom. Jag vet inte hur han har det riktigt längre. Hans sambo har honom i ett järngrepp det vet, hon bestämmer allt. Jag får för mig att pappa förföljer mig, ringer på dörren hemma hos min pojkvän..jag är rädd från och till hela tiden.

Jag vet inte vad jag ska göra, vet knappt heller var jag ska bo under hösten. Jag orkar inte stå för alla val...varför kan inte mitt liv vara så enkelt. Inga av mina vänner ställs inför såna val... Just nu ligger jag i utredning hos soc men min handläggare har semester tre veckor till.