Allt började för ett par år sedan när jag gick i grundskolan, 4-5 kanske men det blev värre med åren och när man kom upp i 7-8 klass så bröt helvetet ut.

Mina föräldrar separerade när jag var 6 år. När man var i den åldern brydde man sig inte, man förstod inte, jag minns bara att jag grät när min pappa sa det till mig, och jag flyttade iallafall till Göteborg med min mor och syskon ett par månader senare.

Ju äldre jag blev, ju mer ville jag ha svar på, jag ville veta varför dom separerade osv. Och jag minns ett bråk, att min pappa skulle hämta oss hos min mamma och dom började bråka om nått papper. Men iallafall, min mamma intalade mig och min bror hur dum i huvudet pappa var vilket svin han var under många år och vi höll bara med.

Tills den dagen då jag blev less på det! Var trött på båda mina föräldrar hatade min mor och vi kunde tillslut inte vara i samma lägenhet i mer än 10 min max! När jag började 9:an så blev jag depp, ledsen och sårad, ville ha svar på alla frågor jag hade mm. Morsan slängde ut mig och jag drog, hon ringde sedan min äldre bror och drog med han till polisen för att anmäla mig försvunnen då hon sa att jag bara hade stuckigt utan förvarning, detta hände upprepade gånger. Hon har höjt handen mot mig men aldrig slagit till mig. Skrikigt och fått mig att få dåligt samvete av saker jag inte borde!

Mitt självförtroende sänkte hon, mitt liv förstörde hon, hon ringde socialen och tvingade mig att gå hos dom, gick jag inte till skolan kom dom och hämtade mig, möten med skolstyrelsen varje vecka med socialen, kuratorer mm. Jag mådde bara värre!

Dom skickade mig till BUP och där var jag tvungen att sitta och lyssna med henne, lägga upp scheman som skulle göra att vi kunde vara sams, funkade ej, hon bröt alla sina löften. Hon rotade i mina dagböcker! De ända som var privat i mitt liv, drog ut sidor och gav till min pyskolog och skit.Jag blev förbannad, grät och var förtvivlad.

Fick sitta på soc möten med båda mina föräldrar som inte kan vara i samma rum, lyssna när dom skriker på varandra, sitter i mitten och gråter, och mamma börjar gråta osv. Värsta jag vart med om och vill aldrig uppleva!

Det är en massa skit, svårt att förklara, men allt har satt sina spår, jag är alltid deppig, får aldrig en lugn stund, 18 år nu men får ingen ro i kroppen, vet inte vad jag skall ta mig till. Trött hela tiden, orkar inte tänka, klarar knappt mitt sista år på gymnasiet, orkar inte bry mig om nått och de värsta är att så många som bryr sig blir sårade och dom försöker hjälpa men de går inte.

Skriver för min sambos skull, han är orolig för mig, han har gott igenom så mycket när det kommer till mina deppritioner och mina utbrott. Han klarar dom inte längre till, 1 år har tagit knäcken på han, men han håller sig stark för mig. Men jag ser på han att han inte orkar hur mycket han vill. Jag förstår han, är själv trött på att må piss hela dagarna, att inte kunna sova på nätterna och att må så psyckisk kasst som man gör. Det sliter på kropp och själ, men jag vet verkligen inte vad jag skall göra och inte hur länge jag står ut....