Jag känner så mycket med dej. Det är såhär jag lever mitt liv med.

Min pappa är manodepressiv men det finns likheter ändå. Det här med att trippa på tå & känna alla tecken i luften på att det "håller på att bli dåligt igen". Det är som om hela mitt liv och min vardag beror på hur pappa mår.

Jag vet att det är jättesvårt men när jag gått i terapi har de verkligen försökt få mej att förstå: Du har inte ansvar för din pappa. & det är samma sak jag vill säga till dej.

Det var så för mej med, jag höll så mycket inom mej att jag tillslut inte orkade mer. Jag gick in i en deprission & jag tror att det är viktigt att få hjälp i tid att prata med någon proffessionell om man vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar.

skickar massa varma kramar