hej
jag vill bara säga att jag också har erfarenhet av att ha en psykiskt sjuk pappa, och en mamma som inte förmådde ge mig det känslomässiga stöd jag skulle ha behövt. detta gjorde att jag redan som 17 åring bestämde mig för att det var en mogen kille som var äldre än mig själv jag ville ha. jag sökte en slags fadersfigur utan att jag var medveten om det. jag har försökt kompensera för bristen på kärlek på olika sätt b.la. genom att döva mina känslor av tomhet och sorg och längtan efter bekräftelse ibland med alkohol, tobak och arbete - blev arbetsnarkoman.
nu är jag vuxen, 35 år och har inte förrän nyligen tagit itu med min uppväxt och mina undantryckta känslor och mina krav på min sambo(som jag träffade för 15 år sedan) att han på något vis skulle ersätta det jag inte fått i min uppväxt av ovillkorlig kärlek och bekräftelse. han har fyllt igen tomrummet lite grann men det jag fått lära mig nu i vuxen ålder är att skilja på mina otillfredsställda behov från barndomen och mina behov i en kärleksrelation. det måste vara sunda rimliga krav. en partner kan aldrig ersätta det man inte fått i sin uppväxt. men en bra kärleksrelation kan lindra och ge ovärderlig kraft. men först och främst måste kraften komma inifrån dig själv och du måste veta vad det är du känner och varför. du måste bearbeta dina sorger och du måste veta varför du reagerar som du gör i olika situationer. då kan man till slut "bli fri" från "fastlåsta mönster" för mig blev terapi räddningen då jag till slut inte kunde förtränga längre. det var tufft men jag har nu ett mycket bättre liv och har börjat hitta självkänsla. det har varit arbetsamt men min sambo har ställt upp under mörka stunder, lyssnat och tröstat då jag gråtit. visst är vi lika på flera sätt men vi har väldigt olika bakgrund.
så självklart kan du hitta någon som du kan leva ett bra liv med utan att det är någon som haft lika bakgrund som dig. det kanske är tvärtom. i mitt fall träffade jag en man med fötterna på jorden, trygg och med en trygg uppväxt. du är ju medveten om din uppväxt och att den påverkat dig, det var inte jag. bearbeta den och hitta tryggheten i dig själv så kommer kärleken att bli lättare.
livet är fullt av processer och kriserna är till för att lära oss något.jag försöker se det så.

mvh