kuling.nu - Jag hatar min mamma

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Jag hatar min mamma

Skriv svar

Till forum

  • Hon är schizofren, och något mer. Jag har aldrig velat veta mer, för det spelar fan ingen roll. Alla säger att jag måste förstå att hon är ju sjuuuk och blalbalbal. Jag förstår det, men hon är fan en hemsk person, elak och hemsk.
    Hennes beteende är obegripligt. Hon är elak med mig och pappa hela tiden. Säger en massa saker. Jag säger saker tillbaka, för jag bryr mig inte. Ibland kan jag få dåligt samvete, men det händer inte så ofta nu för tiden. Hon säger att hon ska flytta och BLABLA men det händer aldrig.

    Min pappa tycker nog inte om henne, tror jag. Ibland kanske han gör det. Och han ger henne massa pengar, saker och sånt. Fattar inte varför, för hon är så jävla bortskämd.

    Jag och pappa gör allt i hemmet, han lagar mat städar och jag med. Mamma hjälper till ibland, men då klagar hon på allt och vill att alla ska tycka synd om henne.

    Hon ringer runt och snackar massa skit typ att jag och pappa fryser ut henne och sånt. Men det gör vi inte, vi frågar om hon vill vara med och se film och sånt men hon säger bara nä jag ska gå och lägga mig. Vi har försökt, tro mig.

    Jag orkar inte mer. Vill flytta ifrån med pappa eller så får mamma flytta.
    Jag tycker synd om min pappa som måste stå ut med detta. Jag som är tonåring är väl inte lätt att handskas med jämt heller, jag har druckit och gjort honom besviken på många sätt men inte som mamma gjort i flera år. Fattar inte varför han försöker vara snäll och står ut med skiten?? Varför flyttar inte han? Jag tror det är för att jag går skola fortfarande. Han är kvar för min skull. Det vill jag inte. Jag vill att han ska flytta och skaffa sig ett bättre liv med eller utan mig.
    Jag älskar min pappa, vi har så mycket gemensamt och har nästan alltid roligt.

    Min mamma däremot, är dum i huvudet. Fyfan, jag vill inte ha något med henne att göra.
    Hon beteer sig som en liten jävla ungjävel. Säger massa dumma saker hela jävla tiden och gör dumma saker. Jag blir äcklad av henne. Aa visst hon har uppfostrat mig och blalba, det skiter jag fullständigt i. För det enda jag kan minnas är all jävla skit.

    Jag har sagt till mina vänner att jag hatar henne men dom säger bara men hon är ju snäll, då säger jag att ni vet inte ett skit och försöker förklara men dom fattar inte. Alla säger att dom hatar sina föräldrar när dom inte typ får vara ute till klockan 2 på natten eller inte får några pengar till den där festivalen. Men det är inte på det sättet för mig.

    Hon hittar på saker, ibland säger hon; Är ni ihop eller? Är ni kär i varandra eller?, till mig och pappa. Hon har sagt att hon har opererat hjärnan, en massa sjuka saker.

    Jag stör mig på allt hon gör, hur hon låter, hur hon ser ut. Jag vill bara slå ner henne.
    cowboy
    26 jul 2010 22:17

  • Använd detta till att göra något bra o fint av ditt liv istället. Varför ska du låta dig av henne bli en som slår?
    Du har egna möjligheter. Använd alla dessa negativa ord om henne tvärtom att säga bra saker om dig själv o ditt liv.
    BAra ett förslag. Jag känner igen mig hur man som ung går igenom detta och nu efter mina bearbetande år kan släppa min stackars knäppa sjuka mor och leva mitt egna lif, även på insidan. Ångesten har jag ju vant mig vid. och jag jobbar på det
    szökeúr
    27 jul 2010 18:06

  • Jag hatar min mamma för att hon kallar mig en massa saker, nu senast sa hn bitch till mig. Jag har sagt flera gånger att jag vill flytta hemifrån men då slår hon mig. Hon har kallat mig mycket värre saker och ho slår mig hela tiden! Jag vill verkligen inte bo här mer!
    yazmine
    02 aug 2010 22:03

  • mitt liv är redan åt helvete, knarkar och super.

    yazmine, ta kontakt med någon vuxen, en annan vuxen
    cowboy
    19 aug 2010 02:28

  • Cowboy, ingen mera än du själv vet hur svårt det är att ta sig ur att du knarkar och super. Men jag vill inte tro att livet behöver fortsätta att vara åt helvete. Det finns en framtid, som är bättre. Kämpa för den, kämpa för dig, och lyssna på det du innerst vill och behöver. Våga be om hjälp, och leta tills du hittar den du känner att du kan ta emot hjälp av.

    Fundera över vad du behöver för att ta dig ur det dåliga. Och kämpa för det, en liten, liten bit i taget. Det är hårt arbete, kanske FÖR hårt och svårt, men snälla försök. Och se de små framsteg du faktiskt gör.

    En liten, liten bit i taget kommer man framåt, och tillslut kommer man ut ur det svåra, om man söker hjälp och vågar ta emot den, och inte ger upp.
    Karolina
    20 aug 2010 10:28

  • Lyssna nu på en vuxen kvinna med en mor som som 20-åring kom till Sverige från ett krigsdrabbat land o liv i andra världskriget. Ja, detta är länge sedan men ni ser ju att allt detta fortfarande existerar: Krig, olika livsvärderingar, (u name it)<3. Min mor kalla mig hora tills vuxen ålder, då min senaste man fråga henne hur hon skulle känna sig om alla kalla henne för hora.
    Era liv är inte redan åt helvete. Ni har och OBS; NI HAR dessa erfarenheter o upplevelser!!!
    Det vi gör, som knarkar o super, det gör vi mot oss själva. Men vi kan välja att låta bli sånt som förstör för både oss själva och andra. Det finns ställen där ungdomar stöder varann i livet om man har svåra hemförhållanden.
    Fråga o leta efter det istället för att jämt vara arg o dum o trist, hahah...a.
    VI KAN BARA FÖRÄNDRA OSS SJÄLVA.
    Lev o Låt leva.
    Kram o lycka till i era fina liv
    önskar er en som till slut förstått koden...
    szökeúr
    21 aug 2010 11:27

  • vanebildningssyndrom låter det som. det har min mamma, känner igen mig i det du skriver. svartsjuk på pappas o min relation, hon får för sig saker och sprider de ryktena som om det var sanning... jag försöker också påminna mig om att hon är sjuk, men det är så svårt. jag har tagit avstånd: jag umgås med henne korta stunder när hon är på bra humör, men delar inte med mig av mitt liv. jag har fördelen att inte bo hemma längre. värdera din och pappas relation och stötta varandra tills vidare. han är "medberoende" och det är vanligt att de "står ut" och stannar trots allt detta. läs mer om vanebildningsyndrom / paranoid psykos.
    lycka till!
    F
    24 aug 2010 12:37

  • Min mamma var likadan innan hon och pappa skiljde sig. Det var några år sen. Hon var dum mot pappa. Hon var dum mot mig och mina 3 systrar. Men nu när jag blivit äldre (är 18 år nu), så vågar hon inte göra någonting. Nu visar hon mer respekt. Jag hälsar på henne ofta, men går direkt hem när hon börjar bli på dåligt humör för ingenting. Jag bor själv nu i en lägenhet men jag mår fortfarande dåligt efter allt som hänt. Det gör ont att veta att min mamma aldrig kommer bli frisk. Och det gör så otroligt ont att veta att jag inte ens haft en normal mamma. Jag älskar henne jätte mycket. Jag minns när jag pratade för första gången med en kompis om min mamma. Och jag grät hur länge som helst.
    Mina kompisar säger också "vadå? hon är ju snäll". Dom fattar inte heller. Jag har inget råd till dig. För att kunna ge råd åt andra så måste jag kunna må bättre själv först.
    D.
    04 sep 2010 00:18

  • Kram på ER.. och Tack för tips...
    irre
    06 sep 2010 22:19

  • Tycker det är jätte bra att denna sida finns! När jag var 13 så insjuknade min mamma i bipolär sjukdom, mandodepressiv. Min mamma sprang runt ute nere i vårat centrum med klänning och högklackat, hon försökte "rädda" tjejer från att bli våldtagna. Hon sov knappt, gick upp tidigt på mornarna och sjöng glatt. Nästa stund låg hon hemma i sängen och grät som ett litet barn. Jag fattade inte först, men märkte att mamma blev konstigare och konstigare. En kväll så kom min moster/mormor över med polisen och försökte få med mamma till psyk. Men morsan vägrade, hon var inte sjuk skrek hon. Men tillslut följde hon med, och dagen efter så kom hon hem igen och vi bråkade en massa hemma. Slutade med att hon skrek hysteriskt "Jag är inte sjuk>" och slet sönder hela sin blus.
    Jag blev rädd för mig egen mamma. Helt sjukt. Sen åkte mamma in på psyket blev kvar i några måndader och hemma låg farsan kväll in och kväll ut full på soffan och tyckte synd om sig själv. Det var då jag började knarka och supa sönder mig. Jag kaosade som fan..det bästa vore ju om jag hade fått gå och prata med någon. men våran familj eller jag fick aldrig någon riktig hjälp..och det gör mig så jävla arg. Men knark och supa, funkar inte. Tro mig, jag har testat. Det gör de värre och värre. Man skapar bara ännu mer problem för sig själv.

    Jag är drogfri idag men det här har självklart lämnat djupa spår i mig. Det gör ont fortfarande när man tänker tillbaka vilket helvete man har haft.. och hur man har fått ta hand om sig själv för att både föräldarna inte funnits där.

    Men jag säger det. Ge inte upp! Man blir starkare än vad man tror av skiten. Även hur jävla ont det gör, hur svag man känner sig så ska man inte ge upp. Fortsätt kämpa, det har jag gjort och tro mig det kommer en ljusare framtid även om det ibland känns hopplöst.

    Kram på er alla och kärlek till er, ni är inte ensamma!
    Chas
    08 sep 2010 19:09

  • Ja, bra att det här existerar. Jag älskar era allihopa. Jag vet inte om jag klarar av mina mamma mera. Jag mår så dåligt, så himla däligt just nu. Jag gråter till och med. Jag hatar mamma. Jag borde kanske inte göra det, men jag hatar henne. Hon får mig alltid att må dåligt, och när allt är bra, så kommer hon alltid och förstör. Hon bara förstör och förstör och förstör. Jag försöker vara bra. Jag förösker göra så att hon inte blir arg på mig, men så fort jag gör ett misstag så blir hon jätte läskig. Jag komer ih¨g en gång då jag inte slängde soporna, då kom hon på mitt rum, sparkade av mig från stolen jag satt på och spottade på mig. Säger saker som att jag är otacksam och att jag är en hora och andra hemska saker. Jag hatar henne. Just nu så blev hon arg för att jag muttra kärring åt henne, när hon var jätte elak mot mig för ingen andledning. Hon flög upp och hon kastade glas på mig, sen tvinga hon mig att plocka upp glasbitarna. jag blöder lite.

    Jag vet inte hur länge till jag klarar av det här. Jag önskade att jag inte grät, för hon är inte värd tårar. Men jag klarar inte att vara stark så mycket längre. Jag känner att jag måste försvinna ett tag. Men vart ska jag gå? Jag har insett att jag inte har någon jag litar på och kan ringa om såna här saker.
    Jag känner mig så himla vilsen just nu....
    mello
    18 sep 2010 17:37

  • Mello, och alla andra...
    man kan ringa olika nummer till stödlinjer och sådant.
    Det finns hjälp!
    socialtjänst och så vidare.
    BRIS, har nummer man kan ringa.
    Det finns alltid två val, eller fler.
    Hopp finns. Just nu ser mitt liv helt cp ut. Men jag vill inte ge upp.
    Jag har fortfarande vänner, och så.. även fast jag e helt uppriven nu, och gråter hela tiden, men jag tror på livet. Och jag vill se ljust på det.
    Livet borde vara ljust.

    Min förebild är Pheobe i vänner. Hon hade ett tufft barndoms liv, men lever nu lyckligt med många vänner och är jättelycklig.
    Hon är bara en karaktär i en serie, men jag ser upp till den karaktären.

    Kram till alla er. Det finns ljus! (L)
    L A
    21 sep 2010 16:18

  • Jag ser Jättemånga ungdomar som har massor av vänner som stöttar dom när dom har det svårt. Men hur är det med dom som inte har vänner (som jag) får vi stötta oss själva? jag behöver någon, vågar inte gå till psykiater, fråga mig ine varför, önskar det fanns något chattrum jag kunde chatta i.
    hejhejq
    03 okt 2010 21:12

  • Get busy living, or get busy dying.

    Det liv du lever är en gåva. Livet är ett mysterium med all dess färgrikedom liksom mörker och outhärdliga smärta. Genom att ha vandrat i de svarta skogarna, lär man sig att skilja ljus från mörker. Man lär sig att ta sig vidare och med sin styrka också hjälpa andra.

    Det viktigaste av allt är att leva Sitt eget liv.
    Det viktigaste av allt är att lyssna till sin inre röst.
    Att lyssna till sitt hjärta.
    Att aldrig svika sin egen vilja för att leva.
    Att aldrig ge upp.
    Att aldrig ge efter för mörkret.

    Det viktigaste av allt är att leva sitt liv, för sin egen skull.
    För att på det sättet, ha energi nog att leva för och tillsammans med andra.

    I sorgen och ensamheten är vi aldrig riktigt ensamma,
    vi är alla människor,
    vi är alla ensamma.
    Även i det,
    är vi tillsammans.

    Tro på er själva.
    Tro på er egen röst.
    Tro på er vilja.
    Lev livet.
    Älska dig själv,
    för att älska är större.
    light
    24 okt 2010 15:41

  • Yazmine!
    Om din mamma är så sjuk och slår dig och du verkligen inte vill bo hemma längre, tycker jag du ska vända dig till socialtjänsten i din kommun. De kan placera dig någon annanstans. Läskigt? Ja, säkert, men antagligen bättre än vad du har det nu!
    j
    28 okt 2010 07:29

  • Jag har en mamma som alltid överdriver vad jag än gör (asso något dumt) så straffar hon mig det ska inte en mamma göra och hon säger ¨jävla ungar¨hon är inte en våld sam mamma men jag vill få slut på hennes betende!
    Lineea
    31 jan 2013 19:43

  • min mamma blev tjukskriven. när jag var litten.så det ända hon gjorde var att såva hela dagen. och när man komm hem från skolan så fans det ingen mat klar. min syster bråkade alldid med mina föreldrar. och det blev ett jävla liv i hemmet.
    sj? så hade jag jävligt tuft i skolan. jag var den lilla killen som inte vågade säja något. samt så hade jag dysleksi och inte många kommpisar. och än i dag när jag praktiserar på mit dröm jobb. på en skola i åre. och kommer hem efter en lysande dag efter jobbet så kan min mamma fortfarande trycka ner mej och käna mej värdelös...
    vad ska jag göra. jag skulle vilja lyta hemifrån men då måste jag ha ett fast jobb och en bra inkomst.
    nickenyfiken
    27 feb 2013 17:57

  • Mitt liv suger.
    Jag är 14år och jag hatar mitt liv.
    Min mamma kallar mig för jätte fula saker... Jag har varit mobbad ända sen jag gick i förskoleklass... Mina kompisar gillade inte mig och ingen gillade mig... Jag hade det svårt i skolan svårt och lära mig... I 3an började min mamma att kalla mig för fula äckliga ord... Det var i 4 hon kallade mig för ett oönskat barn:'( jag har gråtit varenda dag ända sen 6års.. Och nu går jag i 7an ska börja 8an efter sommaren.
    Min pappa är den ända normala i min familj. Han säger att jag har gjort bra i skolan och att han älskar mig och att jag är en duktig flicka osv. Min mamma slår mig hela tiden... Min pappa måste stå och skydda mig mot henne för att hon får ett sånt utbrott... Jag har ingen att prata med och ingen som förstår.. Jag gör konstiga rörelser.. Knäcker näsan 12,20 eller 40gånger.. Jag räknar grejer och det måste bli ett jämt tal .. Jag var hos doktorn för att titta hur mina ben var (sjukgymnast) hon märkte då att jag räknar å grejer... Hon började prata med mig för att jag var så ofokuserad.. nu när jag är hemma nån vecka efter säger min mamma att jag är psykiskt sjuk... Jag fattar ju inte.. Jag har gjort dedär ända sen jag var 9år.. Hon får mig att känna mig dum konstig ful äcklig osv hon säger så dagligen JAG ORKAR INTE MER! VART ÄN JAG GÅR SÅ RETAR FOLK MIG.. På stan i skolan hemma... Överallt.. SNART vill jag säga hejdå och rymma här ifrån... Till och med drunkna eller försvinna för gott.
    GAS
    10 jun 2013 16:48

  • Det är exakt samma sak för mig!Du beskriver min vardag exakt! Min mamma sitter och snackar massa skit om mig framför mig med sina kompisar. Hatar henne. Påriktigt, det finns inget jag gillar med henne. Hon klagar på att hon är sjuk och det är därför. Men det är fan inte därför. Jag käftar inte emot. Jag är tyst och låter henne må bra av de. För de gör hon väl. Jag mår bra vartsomhelst, men så fort jag kommer hem till henne.. Så mår jag dåligt igen. Det är så jobbigt, funderar på att flytta ifrån henne till min pappa som bor en en timme ifrån min skola.
    Jag mår dåligt.
    14 jun 2013 16:21

  • Haha jag måste bara få vara med gänget av knäppgökar, psykosnarkomaner och berätta om min mamma. Hon är som alla tjejer i princip, gråter för ingenting. Får hela sitt sociala ramverk och normer från skitserier som "Glamor" vilket gör att hon lever i en lite annorlunda värld. TV är farliga grejer.

    Igår hade jag en fem timmar lång intervju och när jag kom hem 18:30 så somnade jag omedelbart, vaknade 02:00. Dagen efter skulle jag hjälpa henne på vår affär 11:00-15:00, jag hade egentligen ingenting och göra så jag tog det ganska lugnt. Satt med en kaffekopp i handen då hon flög in och stönade och stånkade och var märkbart irriterad. Så jag gick ner och pressade lite kartonger, diskade disken och frågade om det var något mer som behövde göras (tog sammanlagt 20 minuter). "Nej du kan gå hem nu om du vill".

    Så varför, blir man så upprörd för ingenting!? Varför är det prioritet att göra någonting omedelbart? Jag har aldrig förstått hur hon tänker, är det någon slags fix idé? Sen hade hon tydligen kommit på att jag skulle komma hem och hjälpa henne i trädgården, grus som ska flyttas, växter som ska planteras om. Då försökte jag mena på att jag inte hade tänkt göra något mer idag eftersom jag var ganska trött och tänkte gå hem och sova efter butiken var stängd. Jag hade tänkt föreslå att vi kunde göra detta på söndagen istället men så långt kom jag inte riktigt.

    "du vill aldrig hjälpa till när jag frågar dig därför jag inte vill tjata" Hade hon sagt att hon behövt hjälp en dag i förväg så hade jag kunnat sova någon timme innan arbetet.

    Varför är min mamma så dum i huvudet, hon är inte ontelligent hon är jättesmart, duktig, kan en massa och har ett etiskt tänkande som överträffar mitt eget. Men hon är fan helt jävla blåst.

    Nu kommer hon göra allt det dära själv idag och i morgon. Vilket hon egentligen inte borde göra eftersom hon har problem med kroppen. Skulle jag ringa så skulle hon bara säga att hon inte vill ha någon hjälp. Alltså seriöst, ställ en diagnos på min mamma hon är hypokondriker förövrigt så hon skulle bara bli överlycklig att få ännu en diagnos.

    Fibromyalgi hittepåsjukdomfantast, missbrukare av diverse läkemedel och har en nästan religiös tro på hur mycket läkemedlen egentligen hjälper till. Jag hatar min mamma.
    JagÄrInteParanoidKnäppGalenEllerExtremtEgoistiskMenAllaHatarMigSnyftSnyft
    15 jun 2013 13:48

1 2 > »

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.