Kan inte prata med min mamma

Skriv svar

Till forum

• Hejsan!
  Jag har i stort sett ett bra liv som jag älskar, jag har en kompis som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med och även några kompisar som mer är som "vardagskompisar" eller vad man ska säga, så där ska jag absolut inte klaga. Dock känner jag att jag inte kan prata med min egen mamma. Till exempel trivdes jag inte alls i skolan när jag gick i högstadiet och min mamma vet inte ens om detta, idag är jag 16 år och fyller 17 till vintern och går på gymnasiet och trivs mycket bättre med mitt liv. Unde högstadiet kunde jag gråta varje kväll innan jag skulle sova men sedan jag började gymnasiet har jag knappt gråtit över huvud taget, tills idag då jag började tänka på hur min relation med min mamma ser ut.
  
  Min mamma känner absolut inte mitt riktiga jag, det är lite svårt att förklara men till exempel så pratar vi heller aldrig om mens och annat sånt tjejsnack, jag vet inte ens om jag har sagt ordet mens till henne och de få gångerna hon har pratat om det med mig ger jag korta svar och känner mig sjukt obekväm. Det är absolut inte så att hon inte bryr sig om mig och vi bråkar ALDRIG. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha någon annan som mamma, till exempel som min faster eller min bästa kompis mamma där allting faller mer naturligt.
  
  Jag förstår själv att jag kanske borde prata med min mamma om detta men det är så svårt när jag inte kan prata med henne om något annat, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig och jag skulle gärna vilja veta om det är fler som känner lika dant som jag.

  Postat av: Anna
  02 jun 2014 01:40
  
  
• Jag vet hur du tänker där och hur du känner eftersom jag känner exakt likadant! Jag känner också att jag inte kan prata med min mamma, hon mådde inte så bra under en tid vilket gjorde att hon knuffa undan oss och vi splittrades och flyttade till olika fosterhem. Under den tiden valde hon att inte finnas i våra liv och då går man vidare med sitt liv på ett sätt och det känns då konstigt när hon vill ha den kontakten mellan mamma och dotter tillbaka. Känner mig oftast obekväm med henne,hittar liksom inget att prata om och oftast sitter hon bara där tyst och vad ska jag göra? Vi hade liksom ändå ett sorts band förr men ju äldre jag blir så blir det bandet mindre. Klart man ibland önskar att man hade en annan mamma eller andra föräldrar överhuvudtaget men jag har ändå bara en mamma. Är inte så bra att ge tips men man får försöka ta det som de kommer, försöka sitt bästa att ändå försöka behålla den kontakt man har eller skapa en ny. Man har ju trots allt bara en mamma. Men du är iallafall ändå inte ensam, om det kanske är en liten tröst.

  Postat av: Sandra
  05 jun 2014 21:25
  
  
• Hej jag kan relatera till 100%. Min mamma är väldigt tystbelåten av sig, har det högljutt på jobbet så föredrar när det är tyst. Jag går i nian och med mycket som händer i den åldern (känslor, hormoner, kärlek, kompisar o.s.v.) önskar jag verkligen jag kunde prata med min mamma. Men hon lyssnar oftast aldrig och tar minst 10 sekunder på sig att svara. Om det bara är jag och hon som äter middag säger vi inte någonting under måltiden om inte jag börjar prata. Vi pratar aldrig om mens, bh'ar, tjejsnack helt enkelt. Och jag har aldrig ens nämt ordet "kille" till henne. Jag vet kanske det är jag som borde börja prata men det känns bara som hon inte bryr sig och eftersom vi aldrig pratat om det förut skulle det bara bli stelt.
  Jag mår verkligen piss över detta när alla mina kompisar konstant pratar om hur lätt det är för dem. Alla mina nära vänner har redan kille och har till och med haft sex, dessutom pratat med båda deras föräldrar om det.
  Det kändes verkligen som jag är den ända, jag hatar verkligen min mamma när hon är sådan. Dock med sin pojkvän är det som hon spelar en annan karaktär. Då börjar hon ta upp något att prata om, hon lyssnar och svarar. Det känns bara som hon hellre vill spendera sin tid med han och inte mig. Jag har en bror också och båda av oss har extrem kroppskomplex då vi binge-äter eftersom mat är det som får mig att må bättre (i den korta stunden).
  
  Om någon ger mig råd och säger "Men börja bara prata med henne" det är inte alls lätt. Hon är alltid trött och tjurig, vill inte prata. Och när hon väl är på bra humör spenderar hon det med sin pojkvän.
  Jag trodde det var mamman som alltid skulle finnas där, fråga hur man mår, kanske till och med bara hur ens dag varit. Det värsta är ju att ingen jag känner förstår, mina vänner fattar ingenting då alla kan lätt som en plätt prata med både deras pappa och mamma. Min pappa bor i England så han är ju inte till mycket hjälp när jag mår dåligt. Tack för om någon själ där ute läst detta.

  Postat av: Nina
  04 dec 2015 20:49
  
  
• 😢😢😢😢😢

  Postat av: Serin
  28 sep 2018 21:18
  
  
• Relaterar till allt, när jag pratar med henne slutar det antingen med att jag känner mig dum och går in till mitt rum o börjar gråta för att hon inte svarar o det tar 10 sekunder för henne att svara, eller så slutar det med att vi skriker på varandra. Det dåliga e att hon nästa dag låtsas som ingenting. hon ska alltid rata om hur hon mår och att jag ska sluta vara så jävla självisk. att jag måste tänka på henne. Hon ska bara veta hur jävla mycket skit jag har i min hjärna på grund av henne. hur jag har slutat lita på människor, hur jag stöter bort människor när dom kommit för nära mig för jag e rädd att dom ska bli som henne. jag önskar jag hade en annan mamma i vissa stunder. men hur i helvete kan hon vara så jävla självisk, jag pratar inte med henne annars det är bara småprat annars sitter jag ensam i rummet. iallafall så relaterar jag

  Postat av: fatima
  01 okt 2018 21:19
  
  
• Asså jag känner också sådär jag är en kille så vi har inte så mycket gemensamt jag och min mamma men vi har en så jävla dålig relation precis som du så pratar vi inte om något alls mest för att jag inte vågar och för att hon nog skulle tycka att jag var jätte konstig och misslyckad. Idag så ska jag och två tjejer från klassen över mig ut i skogen och grilla korv, jag har tagit allt med min pappa han har sagt att jag får ta fyrhjuling och korv o ved och så har jag bakat choklad bollar allt var perfekt jag såg fram emot en härlig dag i skogen. Men så vaknade mamma och kom ner och hon säger inte ens gomorgon utan de första hon gör är att skrika rätt ut åt min bror att han ska mata katten vilket han precis gjort och de sa han också men då jävlar blev hon sur, sur så in i helvete hon skrek på han att han skulle mata katten igen och då började de hon frågade mig vafan jag gjorde när jag bakade chokladbollar och jag sa jamen jag ska ju grilla idag och så fråga hon vad vi ska grilla jo sa jag falukorven som ligger i kylen pappa sa att jag fick ta den. NEJ ALDRIG DEN SKA VI ÄTA IKVÄLL. Bestämde hon på plats och så fråga hon hur jag ska ta mig dit jo med fyrhjulingen NEJ KOMMER INTE PÅ FRÅGA DU ÄR ALLDELES FÖR LITEN. Och så ringde hon pappa och sa åt han att komma in så de gjorde han och de slutade med att mamma bestämde att jag aldrig ska få köra dendär fyrhjulingen mer alls vilket jag har gjort hela mitt liv och jag ska få skjuts up av pappa och så frågade min lillebror om han fick följa och jag sa nej för jag ville vara ensam med dedär tjejerna men så kommer mamma och ba HAN SKA FÖLJA MED DE ÄR JU SJÄLVKLART ATT HAN SKA. Och jag lovar att de va bara för att göra min dag ännu sämre och jag har försökt prata med mamma förut om allt men hon lyckas alltid att få mig att låta som idioten som bara är dum hela tiden men själv så kan hon förstöra allas dag på en kvart precis när hon har vaknat och asså jag undrar om hon mår bra av de eller något för hon gör så varenda fuckkng dag de är helt skjukt och jag vet liksom inte vad jag ska göra snäll kom med ett bra tips

  Postat av: Vilot
  22 sep 2019 11:23
  
  
• 1. Hon kanske behöver se över sina mediciner? Det låter som att hon är väldigt aggressiv och det är viktigt att ta reda på om hon är aggressiv i sig själv eller om det är medicinernas biverkningar som gör henne aggressiv. I så fall kan man byta mediciner. Det låter också som att hon behöver lära sig att kommunicera på ett bättre sätt. Att skrika och domptera löser ju inga konflikter. Man kan lära sig att kommunicera på ett bättre sätt om man går i terapi, t.ex.
  
  2. Du kanske behöver prata med din pappa och be honom att försvara dig nästa gång. Det låter som att din pappa är rädd för din mamma, eftersom han lät henne bestämma om allting som du och han redan hade kommit överens om. Men han borde försvarat dig. Om du pratar med honom om den här händelsen, hur du kände och upplevde den, så kanske han kan försvara dig nästa gång istället.
  
  3. Du kanske behöver prata med din bror och berätta hur du känner. Precis som han säkert vill att du ska respektera honom när han vill vara ifred ibland och göra saker själv, på samma sätt behöver han ju respektera dig när du vill göra någonting utan honom. Om ni pratar med varandra, på ett kärleksfullt sätt, så kanske ni kan komma överens hur ni ska göra nästa gång en liknande situation händer.
  
  4. Ta kontakt med skolkuratorn, eller någon annan vuxen som du har förtroende för. Du behöver verkligen prata med någon om det här. Du ska inte behöva ha det så här, och det kan hjälpa att prata med någon utomstående. Då kan man komma på nya lösningar på saker och ting.
  
  När man bär allt ensam är det lätt att man tänker på samma sätt hela tiden, men om man delar sina tankar med någon annan så kan man lättare hitta flera sätt att förstå situationen. Och hitta sätt som gör att det blir lite bättre.

  Postat av: K.
  23 sep 2019 13:00
  
  
• Men shit! Jag är 34 år och googlade på ämnet då jag med åldern börjar fundera mer och mer varför livet blivit som de blivit.
  
  Jag har nästan ingen kontakt med min mamma idag och när jag börjar fundera så hade jag jättedålig kontakt under barndomen också. Hon har aldrig nämnt vad en BH är till för och aldrig nämnt mens eller sex och samlevnad. Eller inte ens introducerat mig i sminket värld.
  
  När jag fick mens hemma så skämdes jag, mådde skitdåligt och hemlighöll min mens, vilket jag oftast gör idag också. Hon var aldrig nära och kramades elle tröstade och pratade aldrig om känslor. Jag kom oftast bäst överens med killar, vilket jag gör idag också, men då vågade ja inte nämna någon pojkvän för då retades hon bara och tog det inte seriöst.
  
  Jag fick skäll för att skolan gick dåligt men det var aldrig någon hemma som frågade hur jag mådde.
  
  JG har precis som ni alltid känt mig så ensam i dom här frågorna, jag fick alltid leta svar om hur livet skulle fungera i vuxenvärlden, flyttade hemifrån så fort jag kunde och visste inte ens hur jag skulle betala hyran. För ingen hade någonsin förklarat något.
  
  Kände mig också väldigt ensam då alla mina kompisar kunde prata om allt med sina föräldra och ingen förstod hur riktigt hur knasig och vilsen min värld kändes.
  
  Känner mig än idag väldigt ensam i en stor värld, det är som att jag verkligen ibte har någon nära på det sättet som tex en mor kan vara. Jag har sambo och stora bonusbarn men tanken på egna barn blir mer och mer avlägsen, jag vill ju inte att dom ska ha samma känslor som mig, jag vill inte att dom skulle kunna utsättas eller råka ut för saker som jag råkade ut för och jag har ingen som skulle ställa upp och hjälpa om jag behövde, mina framtida barn skulle inte ha någon mormor eller morfar att åka till.
  
  Allt detta har jag med åren börjar komma fram till att det har med min egen uppväxt att göra.
  
  Jsorry för ett låångt inlägg i en gammal tråd, urgammal tråd. Men när man googlar är det inte så många träffar på dessa problem.

  Postat av: Ensam
  19 maj 2022 10:55
  
  
• Hej jag har också inte den bästa relation med min mamma, de hände en sak nämligen. De var en lördag kväll och värje gång vi ( jag mamma och min bror + en annan som mamma är kär i) spelar kort så blir han ful som vanligt och sen slutar kvällen med att han kastade spelkorten på mamma och sen har jag nu vägrat att träffa han och mamma är ledsen som bara kan träffa han varannan vecka kan ( mina föräldrar är skilda) så mamma är i någon sorg och jag är mitt i min purbetet och behöver t. Ex bh och en kvinna att prata med.

  Postat av: En 13 årig tjej
  06 jul 2022 18:26
  
  
• Du är i en ålder då föräldrar och barn ofta bråkar. De vuxna måste anpassa sig till att barnen inte längre är bar och barnens liv kretsar kring sina egna förändringar. Det är en jobbig period för båda parterna.
  
  Men situationen som du beskriver är inte normal. Din mamma skall inte utsätta dig för berusade vuxna i ert gemensamma hem. Bodde hon själv hade det varit skillnad. Man behöver familjeregler av en orsak. Tonåringar bör hålla kontakt med sina föräldrar speciellt på kvällarna så att föräldrarna inte oroar sig i onödan. Vuxna måste se till att barnen har lugnt och skönt hemma så att de klarar skolan.
  
  Det tar tid att varva ned innan man skall gå och lägga sig. Stim, stök och fylla gör så att barn och tonåringar inte kan sova hemma trygga. Skolan tar mycket mer energi än ett arbete i normalfall. Vissa jobb kräver att man använder hjärnan som i skolan och man blir mentalt trött ovanpå det rent fysiska. Men normalt sett drar barnen det tyngsta lasset. De vuxnas problem kretsar mer runt ekonomi och hem, långväga relationer och arbetskamrater, inte så mycket kring familjen som man skulle kunna önska.
  
  Viktigast i dysfunktionella relationer är att mönstren måste brytas (annars händer inget). Vuxna måste tänka på vilka de släpper in i hemmet, barnen på att vara mer diplomatiska (smidig, förslagen, taktisk, försiktig, diskret, taktfull) och hitta kompromisser ni båda kan leva med. Vuxna borde också göra det, men de är lite svåra att anpassa. De är vana vid att bli lyssnade på i över tio år utan att bli ifrågasatta (förutom i barnens trotsåldrar).
  
  Mitt råd till dig är att tänka utanför boxen, hitta andra lösningar än de som du först kommer att tänka på. Vill du ha någon som lyssnar prova med en tjejkompis, vill du ha någonting gjort rent praktiskt så prova med en killkompis. Könsroller är inte så strikta, men vissa saker är roligare/lättare än andra beroende på uppväxt.
  
  Tips nummer två är förslagenhet, som är en kategori under diplomati. Få saker att verka vara något annat. Om du vill handla BH med din mamma, en tjejkompis eller moster/faster, så börja i rätt ända. Få det att verka vara roligare än att bara shoppa. Säg att du vill åka på stan, äta något eller fika, titta på människor och bara hänga eller snacka och passa på att köpa något och behöver deras smakråd. Gör dem till huvudpersonen och ärendet till något lättsamt.
  
  Tro mig, jag jobbar med reklam och mitt jobb är att få folk att göra som jag vill och få dem att tro att det är fri vilja. Det är lite fult att göra så mot andra, men inte när det tjänar till något bra i slutändan. Jag skulle aldrig sälja något dåligt till andra och förslag är inte tvång, så det är okej att prova. Du behöver hitta andra vägar för att de du har provat inte fungerar. Misslyckas du så prova något annat. Vuxna tror vanligtvis att de är smartast, du och jag vet att det inte är sant. Barn kan vara mer ansvarsfulla.
  
  Döm inte ut killar som kompisar. I skolan kretsar det ofta om romanser och drama fast det inte har något med vänskap att göra. Tjejer älskar att konkurrera, så en killkompis är rena tjejmagneten för bilda nya vänskapsband. Det är svårt men inte omöjligt att bryta grupperingarna som finns på skolan. Ibland finns en önskan att byta kompisar, men ingen vet hur man gör det utan att såra.
  
  Jag har alltid varit fri och obunden och har gått in och ur andra grupper för att de vet att jag inte stannar. Jag är alltså inget hot mot vad de har etablerat. Låtsas vara nonchalant och otvungen så kan du göra detsamma. Du kan alltid bestämma dig när du har landat på rätt plats. När man är accepterad så är man accepterad och dramat och intrigerna är som bortblåsta.
  
  Lycka till och våga chansa, man kan bara misslyckas och ärligt talat är det så man blir social och utåtriktad. Man måste hämta erfarenheter IRL och inte sitta och testköra i huvudet. Simuleringar är simuleringar, de stärker dina känslor, men ger ingen äkta stimulans. Se det som en förberedelse att tänka på problemen först, sen är det bara att våga ge sig ut och testköra. Kör man i diket är det bara att ringa efter bärgaren och se det som ett litet misstag, men ingen större olycka.
  
  Du är ung så du skall vingla i början, men stödhjulen skall av för gott. Misstag är grunden för all kunskap. Det skulle inte finnas något om inge vågade försöka. All mänsklig framgång är kantad av misslyckanden, det är en del av att vara människa.

  Postat av: Börje
  08 jul 2022 08:51
  
  
• Nu är det ju skollov, men annars i skolan kanske man kan prata med skolsköterskan, om hon är kvinna och ifall du har förtroende för henne?
  
  Om ni har någon fritidsgård och en kvinnlig fritidsledare som du har förtroende för kanske du kan prata med henne?
  
  Eller om du har någon faster, moster eller äldre kusin som du känner förtroende för kanske du kan prata med någon av dem?
  
  Det är så olika det där med om man vill ha eller känner att man behöver en bh eller inte. Vissa är tonåringar, men andra skaffar inte bh förrän de är i tjugoårsåldern. (Och ytterligare andra kanske inte vill ha det alls.) Det beror ju på hur kroppen utvecklats, ifall man känner att man behöver det eller inte.
  
  Det låter väldigt jobbigt att den som din mamma är kär i blir full och otrevlig när ni ska umgås i familjen. Det är bra att du har sagt ifrån. Du ska inte behöva bli utsatt för det. Och inte din mamma eller din bror heller. Det är bra att du har markerat, du gjorde helt rätt.
  
  Ungdomsmottagningen på nätet umo.se är en bra hemsida att läsa på. Där kan man få kontakt med en ungdomskurator (under terminerna) som man kan prata med, eller skriva till andra ungdomar som har liknande tankar och frågor som man själv. Där finns också länkar till andra ställen man kan vända sig till om man behöver prata med någon.
  
  Gå in där och läs. Det är många olika flikar där det står om olika saker som kan vara intressant att läsa. Det som är bra är att man läser bara det man själv vill. Det du inte vill läsa kan du hoppa över.
  
  umo.se
  
  Man kan också vända sig till Barnens Rätt I Samhället, BRIS, om man behöver någon att prata med.
  
  https://www.bris.se/for-barn-och-unga/prata-med-oss/
  
  
  
  Hoppas att du hittar en bra person att prata med. Var rädd om dig!

  Postat av: K.
  08 jul 2022 16:20