Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Kan inte prata med min mamma

Skriv svar

Till forum

  • Hejsan!
    Jag har i stort sett ett bra liv som jag älskar, jag har en kompis som jag kan prata om allt mellan himmel och jord med och även några kompisar som mer är som "vardagskompisar" eller vad man ska säga, så där ska jag absolut inte klaga. Dock känner jag att jag inte kan prata med min egen mamma. Till exempel trivdes jag inte alls i skolan när jag gick i högstadiet och min mamma vet inte ens om detta, idag är jag 16 år och fyller 17 till vintern och går på gymnasiet och trivs mycket bättre med mitt liv. Unde högstadiet kunde jag gråta varje kväll innan jag skulle sova men sedan jag började gymnasiet har jag knappt gråtit över huvud taget, tills idag då jag började tänka på hur min relation med min mamma ser ut.

    Min mamma känner absolut inte mitt riktiga jag, det är lite svårt att förklara men till exempel så pratar vi heller aldrig om mens och annat sånt tjejsnack, jag vet inte ens om jag har sagt ordet mens till henne och de få gångerna hon har pratat om det med mig ger jag korta svar och känner mig sjukt obekväm. Det är absolut inte så att hon inte bryr sig om mig och vi bråkar ALDRIG. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha någon annan som mamma, till exempel som min faster eller min bästa kompis mamma där allting faller mer naturligt.

    Jag förstår själv att jag kanske borde prata med min mamma om detta men det är så svårt när jag inte kan prata med henne om något annat, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig och jag skulle gärna vilja veta om det är fler som känner lika dant som jag.
    Anna
    02 jun 2014 01:40

  • Jag vet hur du tänker där och hur du känner eftersom jag känner exakt likadant! Jag känner också att jag inte kan prata med min mamma, hon mådde inte så bra under en tid vilket gjorde att hon knuffa undan oss och vi splittrades och flyttade till olika fosterhem. Under den tiden valde hon att inte finnas i våra liv och då går man vidare med sitt liv på ett sätt och det känns då konstigt när hon vill ha den kontakten mellan mamma och dotter tillbaka. Känner mig oftast obekväm med henne,hittar liksom inget att prata om och oftast sitter hon bara där tyst och vad ska jag göra? Vi hade liksom ändå ett sorts band förr men ju äldre jag blir så blir det bandet mindre. Klart man ibland önskar att man hade en annan mamma eller andra föräldrar överhuvudtaget men jag har ändå bara en mamma. Är inte så bra att ge tips men man får försöka ta det som de kommer, försöka sitt bästa att ändå försöka behålla den kontakt man har eller skapa en ny. Man har ju trots allt bara en mamma. Men du är iallafall ändå inte ensam, om det kanske är en liten tröst.
    Sandra
    05 jun 2014 21:25

  • Hej jag kan relatera till 100%. Min mamma är väldigt tystbelåten av sig, har det högljutt på jobbet så föredrar när det är tyst. Jag går i nian och med mycket som händer i den åldern (känslor, hormoner, kärlek, kompisar o.s.v.) önskar jag verkligen jag kunde prata med min mamma. Men hon lyssnar oftast aldrig och tar minst 10 sekunder på sig att svara. Om det bara är jag och hon som äter middag säger vi inte någonting under måltiden om inte jag börjar prata. Vi pratar aldrig om mens, bh'ar, tjejsnack helt enkelt. Och jag har aldrig ens nämt ordet "kille" till henne. Jag vet kanske det är jag som borde börja prata men det känns bara som hon inte bryr sig och eftersom vi aldrig pratat om det förut skulle det bara bli stelt.
    Jag mår verkligen piss över detta när alla mina kompisar konstant pratar om hur lätt det är för dem. Alla mina nära vänner har redan kille och har till och med haft sex, dessutom pratat med båda deras föräldrar om det.
    Det kändes verkligen som jag är den ända, jag hatar verkligen min mamma när hon är sådan. Dock med sin pojkvän är det som hon spelar en annan karaktär. Då börjar hon ta upp något att prata om, hon lyssnar och svarar. Det känns bara som hon hellre vill spendera sin tid med han och inte mig. Jag har en bror också och båda av oss har extrem kroppskomplex då vi binge-äter eftersom mat är det som får mig att må bättre (i den korta stunden).

    Om någon ger mig råd och säger "Men börja bara prata med henne" det är inte alls lätt. Hon är alltid trött och tjurig, vill inte prata. Och när hon väl är på bra humör spenderar hon det med sin pojkvän.
    Jag trodde det var mamman som alltid skulle finnas där, fråga hur man mår, kanske till och med bara hur ens dag varit. Det värsta är ju att ingen jag känner förstår, mina vänner fattar ingenting då alla kan lätt som en plätt prata med både deras pappa och mamma. Min pappa bor i England så han är ju inte till mycket hjälp när jag mår dåligt. Tack för om någon själ där ute läst detta.
    Nina
    04 dec 2015 20:49

  • 😢😢😢😢😢
    Serin
    28 sep 2018 21:18

  • Relaterar till allt, när jag pratar med henne slutar det antingen med att jag känner mig dum och går in till mitt rum o börjar gråta för att hon inte svarar o det tar 10 sekunder för henne att svara, eller så slutar det med att vi skriker på varandra. Det dåliga e att hon nästa dag låtsas som ingenting. hon ska alltid rata om hur hon mår och att jag ska sluta vara så jävla självisk. att jag måste tänka på henne. Hon ska bara veta hur jävla mycket skit jag har i min hjärna på grund av henne. hur jag har slutat lita på människor, hur jag stöter bort människor när dom kommit för nära mig för jag e rädd att dom ska bli som henne. jag önskar jag hade en annan mamma i vissa stunder. men hur i helvete kan hon vara så jävla självisk, jag pratar inte med henne annars det är bara småprat annars sitter jag ensam i rummet. iallafall så relaterar jag
    fatima
    01 okt 2018 21:19

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.