Min Älskade Pappa Tog Sitt Liv

Skriv svar

Till forum

• Det hade varit en trevlig kväll, hela familjen hade varit på middag. Alla hade pratat, ätit och druckit gott. Pappa var på bra humör, han bubblade på och skrattade lite. Efter middagen åkte vi mätta hem, men pappa kom inte med in. Istället gick han ut i garaget och grejade lite. Mamma kom för att fråga när han skulle komma in och han svarade att han skulle komma om fem minuter. Fem minuter blev en halvtimme och jag minns att jag fick en SJUK tanke i mitt huvud om att pappa skulle hänga sig, mamma gick ut i garaget för att säga godnatt och det första hon ser är pappa, med slutna ögon och fötterna en decimeter ovanför marken. Panikslagen springer hon in till mig och skriker att pappa har hängt sig, jag springer ut med henne till garaget och skriker åt henne att ringa ambulans. Jag sliter ner pappa och springer efter en kniv, det där äckliga repet satt så hårt runt hans hals. Jag skar både honom och mig när jag skulle få loss det. Försökte lyssna efter hans puls med det enda jag hör var min egna. Det kändes som timmar innan ambulansen kom, jag försökte få igång hans hjärta och andning, hela jag bad, önskade, HOPPADES att pappa bara skulle hosta till. Men han var helt tyst...
  
  Ambulansen kom tillslut och mamma och jag kunde bara hjälplöst stå och titta på medans ambulansmännen försökte rädda hans liv. Mamma hade ringt min bror också, så han kom ner precis när de skulle ta med pappa till akuten. Vi fick åka i en annan ambulans ner. Jag satt och kräktes hela vägen till sjukhuset och minns att jag bad till gud att han skulle ge oss pappa tillbaka..
  
  När vi var framme fick vi gå in i ett rum och vänta.. VÄNTA?!?!
  Tillsist kom de in och beklagade att de inget kunde göra... Jag minns den känslan av att mer än halva jag dog med pappa.. Mer en halva mitt hjärta brast i småsmå bitar. Jag satt med pappa i flera timmar. Bara höll om honom och pratade med honom. Min fina fina lilla pappa. Min ÄLSKADE PAPPA!
  
  Jag vill att du ska veta en sak, du har gjort mig till den människan jag är idag. Jag är så OTROLIGT stolt över att ha fått chansen att vara din dotter och inte minst av allt är jag stolt över dig pappa. Du har stått ut med en massa skit så himla länge. Och nu slipper du allt sånt. Nu ska vi vårda ditt minne och hålla din fana högt ! Du är och kommer ALLTID förbli min förebild, allt gott du uträttat under alla år är mer än vad man ska behöva.
  Glöm inte mig pappa, för jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att glömma dig.
  
  Jag Älskar Dig Pappa // Din Dotter

  Postat av: Brusten.
  05 jan 2011 02:06
  
  
• Jag lider med dig "Brusten", det känns otroligt sorgligt att läsa din berättelse. Det är bra att du skriver av dig, fortsätt med det! Vi är många som läser och tänker på dig.
  
  Kram!

  Postat av: En som bryr sig
  05 jan 2011 21:09
  
  
• Verkligen ledsen för din skull.. har själv pappa som ville ta sitt liv. massa kramar till dig och din familj

  Postat av: em
  05 jan 2011 23:36
  
  
• Tack för era fina svar ! Det värmer.

  Postat av: .
  28 jan 2011 16:13
  
  
• Jag har varit med om nästan samma sak, hör av dig om du vill prata om det

  Postat av: am
  23 feb 2011 18:16
  
  
• am . Det vill jag jättegärna göra !

  Postat av: .
  02 mar 2011 23:42
  
  
• gråter när jag läser texten du skrev :(
  Finns alltid.

  Postat av: patricia
  06 dec 2011 15:22
  
  
• När min pappa dog, 31 maj 2011, så dog jag med. Det är svårt att leva med ett halft slående hjärta.

  Postat av: Anna
  11 dec 2011 22:27
  
  
• Även i det svåra o mörka finns styrka att hämta.
  Låt sorgen rinna genom dig, minns allt det fina med din pappa
  Däremot, Fastna inte i sorgen, det gör dej sjuk.
  Du som alla kan säga. det är övergående.... man kommer igenom
  Det är vilande på andra sidan sorgen, jag lovar, jag är där nu.
  Jag gjorde ett självmordsförsök, blev räddad och hjälpt, jag lyssnar
  och nu kan jag hantera det mera vuxet o med sinnesro...
  Kram o Lycka till Dig,, och Alla andra...

  Postat av: mia
  14 dec 2011 17:18
  
  
• Finaste Du!! Min pappa sköt sig för två månader sen. Jag går igenom det du går igenom. Men jag har fortfarande inte förstått?? Tomheten, när försvinner den? När börjar man känna igen? Just nu väntar jag på att min farfar tar sitt sista andetag. Han längtar efter sin son...min Pappa. Är detta verkligheten? Ska livet se ut så här? För i så fall vill inte jag heller va med...

  Postat av: Anna
  07 feb 2012 18:19
  
  
• "Jag vill att du ska veta en sak, du har gjort mig till den människan jag är idag. Jag är så OTROLIGT stolt över att ha fått chansen att vara din dotter och inte minst av allt är jag stolt över dig pappa. Du har stått ut med en massa skit så himla länge. Och nu slipper du allt sånt. Nu ska vi vårda ditt minne och hålla din fana högt ! Du är och kommer ALLTID förbli min förebild, allt gott du uträttat under alla år är mer än vad man ska behöva.
  Glöm inte mig pappa, för jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att glömma dig."
  
  Vad fint sagt...

  Postat av: El
  22 jun 2012 22:22
  
  
• Gud vad stark du är!
  Min pappa Har försökt ta sitt liv tre gånger, en gång när jag var liten och två gånger nu när jag är nitton..
  De två senaste gångerna var för några månader, han tog massa tabletter.
  Har var nära på att försvinna båda gångerna, fick ligga i respirator o så.
  Men jag tackar hud varje dag för att han ej försvann.
  (min pappa är alkolist)
  Hör av dig om du vill prata!

  Postat av: Nataly
  13 jul 2012 09:54
  
  
• När jag ser på dig o din bror så kan jag bli så rasande på din pappa för det han gjort mot oss. Ni har fått vuxit upp alldeles för fort i och med att han lämnade oss på detta sätt. Jag älskar honom det vet du men blir också så heligt förbannad på honom. Men vad jag också vill säga till ALLA som är i sorg eller som går igenom något jobbigt i livet är att det är ok att vara ledsen o arg. Inga känslor är fel. Jag älskar dig o du har skrivit så fint om din far. Ja...vi håller hans fana högt...

  Postat av: din mamma
  04 sep 2012 13:28
  
  
• Hej,
  
  Fint skrivet av dig. Det måste vara oerhört svårt att hantera för dig och din familj och alla som kände din pappa. MItt tips är att släppa ut alla dina känslor. Det kanske hjälper att läsa om personer som har varit med om samma sak. Exempelvis boken: En stråle av ljus där Danielle Steele skriver om sin son som tog livet av sig. Det kan hjälpa att tro på någonting utöver döden. Jag är övertygad om att din far kommer att vaka över dig i ditt liv, han kommer att följa dig och skydda dig. Han är nog din och dina andra familjemedlemmars skyddsängel.

  Postat av: johanna
  06 nov 2012 23:35
  
  
• Anna, om du läser detta, jag skulle verkligen vilja skriva med dig ! Hör av dig!
  Kram

  Postat av: Brusten
  20 jan 2013 23:23
  
  
• Du skriver så vackert om din älskade far, jag beklagar så oerhört att du är tvungen att uppleva detta. Sänder många tankar till dig och din familj och ödmjukhet för att jag fick ta del av din fina text.

  Postat av: Paula
  22 feb 2013 00:57
  
  
• Snälla Paula ! Det värmde verkligen att få höra det. Tack

  Postat av: Brusten
  28 feb 2013 21:42
  
  
• Han ville inte dö, han ville inte lämna dig. Det är jag övertygad om, eftersom jag lever med en bipolär man som berättar endel om svängningarna. Han berättar framför allt att hans tankar att få slut på 'det hela' kommer inte när livet är trist, deppigt och hårt. De kommer när livet är 'uppåt', och ibland plötsligt. Han kan då exempelvis få ett onormalt rus, och le, när bilen får sladd. Då kan han också känna att han måste bort för tankarna som aldrig tar slut. Det bara snurrar, och alla rationella tankar och känslor (som kärlek till sina nära) är helt i bakgrunden, helt överröstade av en galen växel i huvudet. Så därför vill jag förmedla till dig att jag misstänker starkt att din pappa aldrig ville lämna dig. Det var inte ett rationellt beslut. Det var ett livsfarligt resultat av hans sjukdom.

  Postat av: Eva
  09 dec 2016 11:49