Min mamma är sååå svår!

Skriv svar

Till forum

• Min mamma måste lida av någon psykisk sjukdom, hennes sätt mot oss barn är INTE normalt. Jag är 38 år idag, min mamma tog ut skilsmässa när jag var 3 år från min pappa. Jag har två äldre bröder, de blev kvar med min pappa och mamma tog mig. Min mamma har varit en ganska fin och bra mamma ända fram tills jag blev i 17 års åldern, tyckte jag då, med några undantag, ss hastigt humör och lite konstiga utaggeranden mot mina helt oskyldiga kompisar. Jag och mina kompisar hade respekt för henne, jag var lite rädd ibland. På något sätt levde vi nog på hennes vilkor, min skolgång var inte viktig, jag fick nästan aldrig frågan; har ni läxor idag? Nej istället åkte vi till hennes vänninor och satt där och drack kaffe och jag fick leka bäst jag ville med det jag hittade att leka med, jag menar det fanns inte en tanke på att plocka med något lek bart till mig.
  Åren gick, jag hade riktigt dåliga betyg... mamma var arg ibland på mina dåliga resultat, hon var ju så duktig och hade bra betyg i skolan, varför var jag så dålig.. Men inte tog det fart i henne att hjälpa mig.. Nej vi fortsatte att vara borta hos vänninorna varje kväll istället för att fixa läxor..
  Nåja tiden gick, när jag blev lite äldre, började jag ta ett eget ansvar över läx läsning och betygen blev bättre.
  Min mammas vänninor byttes ofta, hon blev osams, likaså hennes relationer till män var många, men den ena kortare än den andra, jag skulle vilja påstå att hon träffade många jätte trevliga män, men hon var själv så elak mot dem, de var som om hon ville leva i kaos och oro, genom att provosera männen i hennes liv..
  Ni förstår att eftersom jag hunnit bli 38 år så har jag naturligtvis mycket att berätta...Nu vill jag bara snabbt hoppa till dags läge. Min mamma har dålig relation till alla sina 3 barn ink. sina barnbarn, hon kan ringa upp oss och ofta börjar hon sitt samtal provoserande, håller inte vi lugnet då så går det åt pipan, det kan det göra ändå, oftast slutar det med att hon slänger på luren.
  Hon är bitter på oss barn, hon talar illa om oss till folk så fort hon får tillfälle, hon är svartsjuk på vår far som vi alla har god kontakt med, hon ser till att såra och kränka oss så mycket som möjligt, hon är expert på att provosera oss. För att ta ett exempel av många, idag sitter jag här och gråter, hon har just ringt mig, vi har inte haft kontakt på 6 månader, därför att hon sårat mig så hårt så jag har inte kunnat förmå mig till att kontakta henne och vad har jag för det, hon slänger direkt ofog på mig ss. ja din farsa duger det nog att ha kontakt med, vet du vad folk säger om mina barn jo att de är ena riktiga .... ungar som inte bryr sig i sin mamma.
  Idag igen då för ca 255 gången utan överdrift, ringer hon och säger; varför är du sur på mamma, jag har inte gjort någonting, de är ju du som inte är tacksam, jag har ju minsann skött om dig bra, ja föresten jag är allvarligt sjuk (de här hör jag ungefär för 80 gången) Det låter alltid som hon är dötts sjuk när hon säger det här, och alltid går jag på det och det knyter sig i magen, men det visar sig alltid hittills vara typ att hon varit till doktorn på rutin kontroll och inget annat. Hon förstorar också gärna upp små saker så att jag skall bli riktigt till mig. Idag blir jag så arg på henne, ringa hit och dikta upp att folk pratar på stan vilka dåliga barn hon har och att folk på stan faktiskt undrar om jag på riktigt har det yrke jag har????? då jag är så hård och kall, i mitt yrke bör man vara ödmjuk och empatisk. Jag blir så ledsen när hon säger det här, jag älskar mitt jobb och vet att jag är bra på det ????? Jag blir så arg och kränkt... vi fortsätter en helt sjuk disk över telefon.. vem som uppvaktat vem vid födelsedagar.. Du uppvaktade inte min födelsedag säger hon, näää hon har inte kommit ihåg sitt barnabarn de senaste 8 åren dvs hela barnets livstid !!!! På julen när vi hade fixat en sån fin julkorg och skulle över räcka den möttes vi av en så sur & bitter mormor som inte äns sa kom in eller tack eller nått !!! Nej vi fick höra med bitter ton, Hur är ni så där förskylda ! Ska ni faktiskt resa till svärförälödrarna över jul (Hon vill helst att vi är osams med alla och bara sams med henne).
  
  Nåja de här är bara lite lite lite lite av allt.. Jag mår ganska dåligt, min man har hjälpt mig mycket, han har hjälpt mig förstå och ta avstånd, för mig var det ju helt fel att bryta med en förälder, för 15 år sedan hade vi kontakt dagligen, idag har vi mycket liten kontakt, ibland mer och ibland mindre..jag vet inte vad jag skall göra.. Jag känner ju att jag har mycket inom mig som säkert sträcker sig långt bak i barndomen.. jag behöver kanske träffa någon att tala med.. en utomstående.. Vi syskon talar om det ibland.. vi är inne på att hon måste ha något fel...
  Ett annat talande ex är från min barndom... vi åt ofta middag ute på resturang, ofta kallade hon på servitrisen för att klaga på maten och jag skämdes sååå, jag sa till slut till henne att jag kommer inte med om hon gör så. Ofta ofta var och är hon i konflikt med folk och hon har ett jätte konstigt sätt att bemöta mindre barn, som tex om 3 av hennes barnbarn är på en plats och hon plötsligt får för sig att plocka upp en godis påse ur väskan och ropar till sig ett av barnen och säger varsågod, ger hela påsen till det barnet och lämnar de andra med stora ögon.. Och hon själv ser ut som om det är hur naturligt som helst, hon inser inte att hon gjort något ganska sårande..
  Är det någon som vet vad min mamma kan lida av, och vad kan vi göra. De är trots allt så att jag tycker om min mamma mycket, men jag kan inte tycka om henne, för hon är så elak på ett provoserande och utstuderat sätt ibland, men ibland inte. sjukt va !

  Postat av: Pia
  24 okt 2008 14:04
  
  
• Hej!
  När jag läser din berättelse så låter din mamma precis som min man. Jag har länge försökt förstå vad som är fel med honom för man kan inte kalla hans beteende normalt. Jag har sökt mycket på nätet och hittat något som heter Borderline eller instabil personlighetsstörning och det stämmer så väl med hur min man är. Vi har två barn och jag är orolig för hur detta påverkar dem.

  Postat av: Maria
  29 okt 2008 09:53
  
  
• Jag instämmer med Maria. Det låter som din mamma har en personlighetstörning-borderline. Det du beskriver låter som en väldigt självupptagen person och det gör lite ont i mig när jag tänker på att du fortfarande förhåller dig så starkt till vad din mamma tycker. Tänk i stället att hon är sjuk. Hennes sätt att se på saker och ting är sjukt. Hon har uppenbarligen svårt att känna empati alltså verkligen sätta sig in i andras situation. Annars skulle hon inte säga eller göra det hon gör.
  Försöka att minimera dina kontakter med din mamma och när du tar kontakt så förvänta dig inte något acceptabelt beteende. Ta det inte personligt. Ta kontrollen och säg åt henne som till ett barn som beter sig illa mot andra. Så där säger vi inte i den här familjen. Eller, jag accepterar INTE att du säger så där till mina barn. Människor som har en personlighetstörning kan vara väldigt manipulativa. Det är inte för att de är onda. Det är en sjukdom en brist i hjärnans signalsystem. De kan inte känna med andra.

  Postat av: Susanne
  04 nov 2008 08:20
  
  
• Tack snälla Ni för era trevliga svar. Susanne det känns som en bra ide att "ta kontrollen" och försöka att inte ta det hela personligt. Jag tycker hennes beteende närmast liknar narcissistisk personlighetstörning, nu när jag läst in mig i lite olika fakta litteratur. Finns det någon behandling? Någon som vet?

  Postat av: Pia
  12 nov 2008 12:46
  
  
• Hej Pia,
  
  Jag känner också igen min mamma i din beskrivning med skillnaden att hon fortfarnde är gift med arbetsnarkomanen, min far som knappt sett röken av under uppväxten. Hon tog inte oss till restauranger, men satt stöndigt i telefon med sina ofta snabbt utbytta väninnor.
  
  Nu är jag 39 år och min mamma gör exakt som din, talar vi med varandra per telefon så blir samtalet helt absurt! Hon förstorar upp minsta förkylning och är närmast döende och hon kan säga att hon är "gammal och skall ju dö snart, du måste vara snäll emot mig". Hon är 65 år. Själv kan hon vara hur elak hon vill och anklaga mig för oförätter som inträffat för 15 år sedan eller fastna i en ändlös klagosång som den du beskriver, hur jag inte uppmärksammat henne på rätt sätt på födelsedagar etc.
  
  Barnbarnen träffar hon inte, hon är väldigt skeptisk mot alla (både mina och min brors barn) och har egentligen bara kontakt med mitt äldsta barn. Jag har ingen kontakt med henne och jag mår bäst av det. Något är allvarligt fel på mamma och hennes sätt fullständigt förgiftar mig. Jag har alltid önskat mig en mamma som älskar mig, men hon kan inte visa kärlek öht.

  Postat av: Anneli
  19 nov 2008 18:38
  
  
• När jag läser era insändare känns det bra än om fortfarande skakigt att jag börjar se hur vi människor håller på. Jag har kommit så långt att jag ser det som att min mor o jag är lika besatta fast av olika anledningar.
  Ok, det blev som det blev men nu när min mor blivit så sjuk att hon fick blodför- giftning av all sin besatthet o stress men jag börja släppa efter o ser till att jag står kvar i ´mitt beslut att ta hand om mig själv också kan se att när jag varit arg på min "narcissistiska" mor o pekar på henne ser jag ju hur allt detta finns oxå i mig och kan gå lika långt som för henne med hjärtoperationer mm. Än har jag "bara högt blodtryck" men, som sagt. Nu om aldrig förr tar jag ett rejält beslut att jag ska se till att vara tyst o bara le. Det har inte lyckats hittills men vi får se på fredag då jag lovat henne att komma o hälsa på.
  Jag är så tacksam för att mina båda döttrar blivit så bra o hjälpsamma i vår dyssiga familjekonstellation. De har tagit över de här 4 åren jag behövde få ta hand om mig själv och 12-stegsprogrammet är min bästa medicin.
  Alla är vi ju GUDS barn.
  Lycka...

  Postat av: imbg
  03 dec 2008 16:21
  
  
• Hej!
  
  Jag är ytterligare en som känner igen mig. Den som har levt i det här vet att det finns hur mycket skit som helst att berätta, det är som Falcon Crest fast värre. Min mor har ingen sjukdomsinsikt men jag tror att hon lider av borderline efter att ha läst mycket facklitteratur för att kunna förstå själv. Min mor har levt ihop med min far hela tiden, men jag har aldrig haft en egen relation till min far i och med min mors manipulerande hela tiden. Jag är själv i 40-års åldern idag och mina barn mådde dåligt av mormors beteende, kände av den oroskänsla som hela tiden finns runt min mor.
  
  Jag går själv i terapi sedan några år och för snart två år sedan bröt jag med mina föräldrar och det har varit ett väldigt bra val för mig och min familj. Jag ser att barnen har mått väldigt bra av det. Det som jag drömmer om kan jag ju aldrig få, föräldrar som älskar mig för det jag är, jag har ju hela tiden funnits till för att tillfredställa dem. När jag hade sänt dem brevet att jag inte ville ha mer kontakt, så ringer min far efter ett tag och säger "att så här får du inte göra och tänk om det händer oss något", tala om att jag finns till för dem! Att jag skickade dem ett brev utan förklaringar berodde på att jag vid flertal tillfällen under mitt liv har skrivit till dem utan att de ens har nämnt att de fått mina brev. Hade jag fått sådana brev från mitt barn, då hade jag blivit alldeles förtvivlad å mitt barns vägnar och genast tagit kontakt för att prata.
  
  Efter att bröt med mina föräldrar så har jag utvecklats mycket själv, mycket med hjälp av kognitiva terapi jag får. Jag får hjälp att ändra gamla invanda tankemönster, att bli den person jag var tänkt att bli, att inte bara serva andra. Om jag hade haft kvar kontakten med mina föräldrar är jag tveksam om jag hade kunnat göra denna resa. Väldigt viktigt i sammanhanget är dock att jag har ett väldigt bra stöd i min man och nära vänner, de är livsviktiga i det här sammanhanget. Ibland känner jag mig i en bubbla och får kämpa för att vara i verkligheten, men jag ser det som en utveckling. Jag kommer att få bli den jag alltid skulle ha varit!
  
  Kram

  Postat av: Fia
  19 dec 2008 09:44
  
  
• Hej min sambo har brutit med sin syster eftersom hon var likadan som din mamma. Hon bråkar alltid med folk, försöker få folk att börja bråka med varann så hon kan medla. Det är alltid synd om henne för hon är extra känslig, varit mobbad, haft tuff uppväxt ja alla ursäkter hon kan komma på för att komma undan med sitt dåliga beteende gentemot folk i sin omgivning. Man får akta sin tunga för vad som helst kan hon ta illa upp för och det blir bråk av ingenting.
  Efter att vi brutit kontakten har hon í perioder svårt att acceptera eftersom hon vill ha alla runt sig och kontroll över alla. Hon har ingen insikt i att hon har borderline och att allt som händer i hennes liv är hennes eget fel. Hon skapar problem, kaos, intriger det är väl då hon glömmer den egna ångesten för ett tag. Allt projiceras utåt mot andra. Inget mot henne själv.
  Min sambo mår jättebra utan henne, hon drog så mkt energi eftersom man var tvungen att tänka efter vad man gjorde hela tiden ifall hon kunde bli arg och sur.
  Hoppas att allt löser sig för er! Tänk igenom vad ni får ut av er relation med henne, för ni kommer aldrig att kunna ändra henne. Det måste hon själv göra om hon någonsin kommer att göra det.

  Postat av: jenna
  27 jan 2009 15:58
  
  
• Bra! Fortsätt att ha så lite kontakt med henne som möjligt. Jag hoppas verkligen det löser sig för er. Din mamma har en personlighetsstörning och är INTE frisk.

  Postat av: Signe
  25 feb 2009 10:44
  
  
• Jag hörde nåt som trösta mig, två kvinnor som sa:-
  - Det värsta med såna människor som har den MENTALITETEN att lägga på andra sina problem...........'

  Postat av: ja, mentaliteten!
  18 maj 2009 12:56
  
  
• Det låter som borderline. Jag har själv vuxit upp med en mamma som visserligen aldrig (vad jag vet) fått en diagnos, men där allt i hennes beteende och sätt att ineragera med sin omgivning starkt tyder på just detta:
  - Manipulation för att få sin vilja igenom
  - skapar ständigt nya intriger mellan människor (hon blir orolig när alla runt omkring är sams och ser hela tiden till att spela ut människor mot varandra)
  - svårt att ha fungerande relationer med vänner, arbetskamrater, grannar (ingen orkar umgås med henne så hon har inget socialt liv)
  - ser världen och alla människor i svart och vitt (antingen är allt och alla superbra eller så är allt skit)
  - oförmåga att leva sig in i andra människors känslor (kan inte förstå andra människors känslor och varför de reagerar som de gör)
  - pendlar mellan känslolägena ilska och glädje som om hon vore en levande berg- och dalbana, med följden att man går omkring som på nålar med en ständig klump i magen eftersom aldrig vet när nästa utbrott kommer eller vad som utlöser det. Det som hos de flesta enbart utlöser viss irritation kan hos henne orsaka extrema raseriutbrott där hon kastar saker, sparkar sönder dörrar och misshandlar människor (psykiskt och fysiskt).
  - Missbruk av alkohol.
  - Överdriver för att skapa uppmärksamhet (ingen annan får stå i centrum eftersom hennes åkommor och problem alltid är värst)
  
  I övrigt så finns det mycket i ovanstående berättelser som stämmer in på henne. Detta har varit och är oerhört påfrestande och har lett till att hela familjen i dag är splittrad. Enda sättet att överleva och förbli en normalt fungerande människa med ett sunt tänkande och leverne är att bryta kontakten. Var och en måste själv ta ställning till ett sådant beslut, men den sjuke har ingen sjukdomsinsikt och kommer förmodligen inte själv att söka hjälp. Valet mellan att leva och må bra och att kuvas och brytas ned som människa var enkelt. Jag valde livet.
  Var rädda om er alla ni där ute!

  Postat av: En människa som valde livet
  08 jun 2009 15:50
  
  
• Hej! Jag bor fortfarande hemma men är påväg att flytta. Era beskrivningar stämmer väldigt väl överens med min mamma. För ett år sedan var det nära att det gick riktigt illa för mig pga av min mamma men jag fick tack och lov hjälp i sista stunden. I vilket fall som helst så kan jag nu inte bestämma om jag ska bryta kontakten med min mamma nu eller inte. Eftersom hon har min pappa runt sitt lillfinger så innebär en bruten kontakt med henne även en bruten kontakt med min pappa (som jag tycker väldigt mycket om). Men sammtidigt så mår jag väldigt dåligt av min mammas manipulerande och nedlåtande stil. Ibland orkar jag bara inte en sekund till. Vad tycker ni att jag ska göra?

  Postat av: Förvirrad
  01 jul 2009 22:42
  
  
• Åh, vad jag blir påmind om mitt liv med just detta att jag tyckte så mycket om min pappa och dessutom synd om honom att han behövde utstå min mors mentalitet. Men det var ju hans val att stanna. Men jag då, som inte vågade bryta med mor för fars skull. Det blev inget fint avlut på hans liv men nu när han är borta kan inte mor komma emellan oss nåmer.
  Ja, det är inte lätt att göra val i dysfunktionella familjer.
  Du kan bara fråga ditt eget hjärta, vi ha ju alla svar inom oss. Det är oxå bra att ta hjälp av självhjälpsgrupper för där kan vi genom att lyssna till de andras delningar lära mycket om livet.
  Kram o lycka till o en fin sommar önskar jag dig.

  Postat av: ja, mentaliteten
  02 jul 2009 11:31
  
  
• min mamma är jettetaskig mot oss som är hemma med mamma min mamma täcker inte jöra pankakor åt oss men det tycker jag mej helv att jag kan

  Postat av: caroline
  26 sep 2009 11:04
  
  
• hej, jag är 14 år och har skilda föräldrar. jag bor hemma hos min pappa för att min mamma är som hon är. de låter väldigt likt henne, allt det som ni har sagt.
  men det är ett problem, jag har svårt att bara säga upp kontakten med henne, för jag älskar ändå henne väldigt mycket. och jag har en syster som bor hos henne, och ska få ett syskon till, från hennes sida.
  jag älskar alla mina syskon VÄLDIGT MYCKET!! jag hade inte klarat mig utan dom, så det gör det hela ännu svårare. jag vet inte hur jag ska göra!
  min pappa och hans fru stötar mig väldigt mycket,och är på min sida.
  man håller inte på så som hon gör!
  som ni andra säger, alla telefon samtal med henne slutar med att en av oss slänger på luren..
  jag mår inte bra av det här, och det påverkar mig i skolan.

  Postat av: bea
  11 okt 2009 17:02
  
  
• Hej Bea!
  
  Du kanske kan tänka att du tar en paus från din mamma. Att bryta kontakten kan kännas så hårt och svårt. Alldeles för svårt ibland. Särskilt när man fortfarande är barn. Det är bra att du har en pappa som håller på dig. Ta bara en paus ifrån din mamma ett tag. Du behöver inte bestämma nu hur lång den pausen ska vara. Låt det bara vara.
  
  Din mamma blir säkert arg och ledsen. Och man vill inte göra sin förälder ledsen. Men du behöver tänka på dig. Du skulle ju faktiskt vilja ha kontakt med din mamma om hon inte gjorde så att du mådde dåligt. Men nu är det ju så att hon säger och gör saker som du inte mår bra av. Och du kan nog tänka att din mamma innerst inne är tacksam för att du lyssnar på dig själv och det du behöver. Ibland behöver vi en paus från våra föräldrar. Det kan vara en kort paus på några veckor eller månader, eller ibland en lång paus på några år. Det kan man inte bestämma i förväg. Man behöver inte bestämma det. Man får ta en dag i taget och känna hur det känns.
  
  Ta en paus och vila dig lite från din mamma. Du behöver få må bra och göra saker som du tycker om, och umgås med människor som du mår bra av att vara tillsammans med.

  Postat av: En som varit där
  24 okt 2009 18:02
  
  
• Jag kom på en sak till Bea. Om det går för din pappa och hans fru så kan ju ditt syskon komma hem till er ibland. Det kanske är svårt, din mamma kanske inte vill det. Men jag tänkte att om du saknar ditt syskon och vill träffa ditt syskon så kanske ni kan träffas hemma hos din pappa? Eller någon annanstans. På biblioteket eller i skolan eller på något kafé. Eller om ni har någon fritidsaktivitet ihop. Det beror ju också på hur gammalt ditt syskon är förstås.

  Postat av: En som varit där
  26 okt 2009 13:50
  
  
• din mamma är inte borderline utan nacissist

  Postat av: jag
  14 jan 2011 02:46
  
  
• Ägna inte energi att lägga på andra vad de är eller inte är.
  Börja med dig själv och ta hand om dig och lyssna på ditt hjärta.
  Det finns så mycket åsikter ändå. Lita till dig själv, du.
  Kram

  Postat av: imbge
  14 jan 2011 13:37
  
  
• Hej Jag känner igen mig i era historier..
  
  Jag tror min mamma också lider av någon sorts sinnes sjukdom. Hon får mig att må så dåligt att jag starkt funderar på att säga upp bekantskapen med henne, jag känner mig sååå sårad av allt dumt och elakt som hon säger till mig och mina barn jag tror hon hatar oss,, är faktiskt rädd att hennes humör kommer att skada någon.

  Postat av: Min mamma
  12 maj 2011 11:43