Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Pappa misshandlar mig psykiskt

Skriv svar

Till forum

  • Min pappa är manipulativ och känslokall, han misshandlar mig psykiskt, kallar mig saker, ger mig blickar och hans attityd mot mig får mig att känna mig oälskad... Allt man säger ändrar han på, säger att man har sagt något annat än det man egentligen har sagt, så att det helt plötsligt får en helt ny innebörd. Han får en att tro att det är man själv det är fel på, att han aldrig gör något fel, och han får en att tillsist fråga sig själv om hur det egentligen är, eftersom att det han säger alltid är rätt, enligt honom. Det är väldigt jobbigt eftersom att allt är mitt fel, att han gör som han gör osv, och han lyssnar inte när andra säger att det han gör är fel. De som inte känner honom förstår inte hur manipulerande han är osv.

    Min mamma vet också hur det är med pappa, men ingen utomstående kan förstå när han ljuger eller talar sanning. Han misshandlar mig även fysiskt ibland, men han nekade till det. Han är också känslokall ibland och jag förstår verkligen inte hur han tänker, det är som en mur som är emellan oss, han gick tex. Ifrån mig en gång när jag stod framför honom och grät... En normal förälder tröstar ju sitt barn?

    Det som tagit mest på mig är en psykiska misshandeln. Jag har läst lite om psykisk misshandel, och det finns mycket som jag känner igen honom i. När han var liten drack han bara mjölk under något/några dygn, sov inte osv. Han har också varit deprimerad ett antal gånger och fått medicin mot detta. Det är dock sådant som min mamma har berättat att han har berättat för henne, så pappa vet inte om att jag vet det. Hur som helst så utreddes han då för bipolär sjukdom, men han har inte det. Jag vet inte om pappa är psykiskt sjuk, jag tror inte det egentligen, men finns det ingen anledning till att han misshandlar mig psykiskt så som han gör? Om psykisk misshandel hade varit en diagnos så hade min pappa definitivt haft den diagnosen!

    Det är jobbigt att inte ha någon att prata med om det här, det pågår fortfarande, men trots att jag har levt med det i lite mer än 15 år (hela mitt liv), så vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag blir väldigt ledsen när han inte lyssnar på vad andra säger till honom, eftersom att det han tycker är det enda rätta enligt honom osv, jag önskar att det fanns någon medicin mot psykisk misshandel så att han blev bättre någon gång...

    Jag mår så dåligt men har ingen att prata med och känner att inte socialen tar psykisk misshandel på allvar, jag mår dåligt av det och vad pappa har gjort/gör mot mig har och kommer att lämna ärr både på insidan och utsidan. Jag känner mig ensam och vilsen i det här, finns det någon som känner igen sig eller liknande?
    Tess
    24 jun 2012 01:55

  • Hej Tess,
    Jag lever tillsammans med en man som har samma symtom som du beskriver.
    Vi har en son tillsammans som nu blir 17 år och som satt sig upp mot sin pappa vilket resulterat i polisingripande och rättegång. Det blev dyrt för pappan och nu straffar han oss med att vi ska betala tillbaka det han förlorat.
    Det tog mig 10 år att förstå att han var sjuk och det är först nu de senaste 2 åren som jag försökt göra mig fri från honom. Det är smärtsamt. Jag pratade igår med min son om saken och vi kom fram till att vi tycker synd om honom för att han är som han är. Idag ska jag ringa BUP och fråga dem till råds om vad vi kan göra för att rädda oss själva och kanske lindra hans symtom. Jag hoppas du har en mamma att prata med om saken? Du behöver göra dig fri från din pappa för din egen skull men du är för ung ännu. Försök att hitta en förebild som visar dig hur man växer och mognar för att sedan stå på egna ben. Det du vill ha från din pappa är ett känslomässigt stöd men det kan du aldrig få från en psykiskt sjuk förälder. Du måste hitta det känslomässiga stödet någon annanstans.
    Karolina
    03 jul 2012 10:17

  • Det är projektion din far gör så ta inte åt dig utan förstå att det är han som äger problemet.
    mia
    12 jul 2012 12:10

  • Hej. Jag har samma med min mamma. Fast jag är vuxen så kör hon samma terror som hon gjorde när jag var barn. Soc hjälpte mig inte. Så jag känner mig sviken av samhället. Barn ska inte behöva leva med psykisk terror från förälder.
    ceccie
    17 jul 2012 23:01

  • Din mamma måste förstå att hon måste lämna honom för din skull...Bup kan man tala med men vardagen fortsätter ändå. Min pappa är psykiskt sjuk och lider av panikångest samt att min mamma även hon var psykiskt sjuk och hade långa perioder av depression. Jag flyttade hemifrån vid 15 års ålder o fick min första lägenhet vid 17. Jag har aldrig fått hjälp med mina tankar eller funderingar kring min barndom men förstår idag som vuxen vad man borde gjort. Min ena son lider idag av panikångest och det är förmodligen så att det överförts i tredje generation. Jag säger inte att du får det bättre vid 15 års ålder hos en stödfamilj men du kanske borde åka till någon för att få lite distans och kunna slappna av i själen. Finns det ngn släkting elr god vän till din mamma som du kan vara hos ibland? Glöm Aldrig det faktum att det inte är OK att misshanlda ngn varken psykiskt elr fysiskt! Det är absolut fel på mannen.
    Linda
    05 okt 2012 09:56

  • Hej,

    Kanske han är deprimerad och tar ut det på andra, kastar sina inre känslor på den som finns i närheten vilket inte är okej. Många deprimerade är snälla men det finns även de som tar ut sin inre ångest på andra. Det kan även vara så att din far tyvärr har psykopatiska drag, då misshandlar man ofta andra både fysiskt och psykiskt. manipulerar, känner inte ånger över sina handlingar.
    kajsa
    06 nov 2012 23:23

  • Du ska vara glad att du har din mamma där. Båda mina föräldrar misshandlar mig psykiskt och jag vet hur du känner dig.
    Anonym
    09 dec 2012 19:41

  • Försök att läsa böcker om det som känns för dig. Där kan du hämta styrka och tröst.
    Kram o Lycka...
    mia
    11 dec 2012 12:34

  • Hämskt hur det är, känner mig verkligen ledsen att det ska behöva vara så här, sorg
    jagmedförstår
    14 dec 2012 13:54

  • Läs på om psykopati. Jag känner igen det du skriver i min egen pappa, och sen jag insåg att han är psykopatisk har jag kunnat gå vidare.
    Fanny
    01 feb 2013 09:31

  • Min pappa är tyvärr också sådan. gick in hit då detta är 100:E gången han skriker på mig, mamma o mina systrar. Ja ville ha ett dataspel och när han skulle fixa de så var de en massa som var sönder o han kallade oss för elaka saker (ex förut sa han "längtar verkligen tills ni blir äldre) jag tar inte illa upp då jag är van, men jag hoppas mamma skiljer sig snart då det är bäst för alla.

    Kommer aldrig se han som en far, men jag älskar han ändå.
    Sa
    09 feb 2013 17:29

  • I ett annat liv satt jag precis som du gör nu, 15 år gammal med en far som var psykopat och en mor som blundade och inte räddade sina barn. Jag är 35 år i dag och har två egna små underbara barn. Mitt liv har börjat om på nytt med min familj. Det är väldigt viktigt att du skaffar dig ett stabilt och stort kontaktnät runt omkring dig. Det är det som kommer hålla dig på fötter och hjälpa dig att må bra. Det är lika bra att du redan nu vet att det kan ta många år att reda ut dessa ärr du får nu. Du behöver hitta vuxna runtomkring dig som kan ge dig ett perspektiv och visa dig hur en vanlig familj ser ut. Öppna dig, prata med vänners föräldrar, en lärare du litar på. Detta handlar om ditt liv och du får inte låta detta suga kraften ur dig! Jag försökte tänka framåt och plugga så mycket jag kunde, hittade ett bra arbete och klarade mig själv. Glöm inte att du har kontroll över ditt liv genom att du bestämmer över dina tankar och känslor. Försök se framåt och bestäm dig för vad du vill i framtiden, hitta kraften inom dig och ta dug dit, det går och jag hoppas att du får allt du önskar dig. Glöm inte heller att försöka bearbeta det som hänt. Jag skrev ut alla mina känslor i dagbok efter dagbok i 10 år eller mer. Styrke kram till dig!
    Paula
    22 feb 2013 00:33

  • Det där var i princip en perfekt beskrivning av min så kallade "pappa". Mina föräldrar skilde sig äntligen för 2 år sedan, och då flyttade jag också hemifrån. Men så fort jag träffar min pappa så ska han bara kommentera över: att jag borde sminka mig på ett annat sätt, att jag inte kommer få några pengar av honom (som om jag ens frågade till en början, eller?), att jag borde gå ned i vikt, att mina tatueringar är fula, att det jag studerar till inte kommer löna sig, och att ingen vill umgås med mig för att jag är konstig. Faktum är att jag har kommit till den insikten att jag faktiskt duger som jag är tack vare att jag flyttade hemifrån + till en annan stad och skaffade mig många kompisar som gillar mig för den jag är. Och jag tror att jag kommer lyckas bra efter mina studier. Poängen här är att min pappa alltid sett ned på mig, sagt jätteelaka saker till mig inför bara familjen, men sedan när vi har haft gäster har han fjäskat och varit trevlig mot alla... Grejen är bara att när de går så snackar han skit om gästerna och säger bland annat att han hatar dem och att de borde dö. Han har diverse öknamn åt några av mina kompisar, och undrar alltid varför jag umgås med "det där lilla fittspöket" till exempel. Så jag förstår hur du känner dig. Jag har inte så mycket kontakt med min pappa nu, och jag har sagt till honom att han inte får komma och hälsa på mig. Han ringer mig då och då, och då klagar han bara på sitt jobb som han vantrivs med, eller så påpekar han att jag borde växa upp och hålla bättre koll på min ekonomi (som han egentligen inte vet något om eftersom jag inte sagt något), eller så klagar han på andra människor som han en gång känt, som min mamma och lillebror. Och så vidare. Jag känner med dig med andra ord, och jag hoppas att du kommer ifrån din pappa snart. För mig tog det 20 år, men det hade varit skönt om det hänt tidigare. Hang in there!
    Linn
    26 apr 2013 10:54

  • Hej!
    Jag tycker att du borde läsa lite om det här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsst%C3%B6rning
    Det är en personlighetsstörining som kan stämma bra in på det du skrivit här.
    Min pappa har ADHD, Narcissistisk personlighetstörning med inslag av maniska- samt deppressiva perioder.
    Kolla upp det, och lycka till med allt fina du! Alla är värda att må bra! Även du!
    Neaa
    01 maj 2013 11:50

  • Det kan absolut hjälpa att läsa om olika diagnoser, men jag vill påminna dig om att du är ett barn - hur avlägset det än kan kännas efter en utmaning av ditt slag. Läs så att du blir klar över situationen, lugn och stark i dig själv, men läs inte så mycket att du fyller dina tankar med skrämmande information. Sträva efter att skydda dig själv som den viktiga, fina och oskyldiga människa du är, och tala med en trygg och ansvarsfull vuxen om det som pågår. Vad säger din mamma? Hur går det i skolan/fritid, är du glad och förväntansfull inför framtiden? Finns det någon på skolan du kan vända dig till för att få hjälp att förbättra din situationen mot målet att vara glad och förväntansfull inför framtiden? Sport hjälper mycket, det stärker både kropp och själ. Hitta saker du tycker om att göra, vad det än är, och gör det.

    Du ska också ta din säkerhet på allvar, psykisk misshandel är inte bara plågsamt att genomlida utan kan (om man inte är uppmärksam) sätta djupa spår i din självbild eller sätt att se på andra människor. Det finns många knäppa, elaka, sjuka människor men det finns också väldigt mycket fint, vackert, vänligt och fantastiskt här i världen. Tappa aldrig tron på det.
    Du nämner också i förbifarten (!) att det förekommer fysisk misshandel. Om din pappa gör detta mot dig bryter han mot lagen och kan anmälas och bli omhändertagen. Slår han fler i din familj? Samla dina tankar och försök att bedöma situationen objektivt och rättvist. Du kan dokumentera vad han säger med datum och tidpunkt, kanske spela in det i sin fulla kontext (hela sammanhanget), du kan fotografera blåmärken och kontakta polisen med solida bevis. Vågar du inte anmäla kan du tala med någon av de många hjälporganisationer som finns, och få råd och stöd där. Eller som jag skrev, tala med någon på skolan (kurator, sjuksköterska, lärare), någon du litar på. Om andra inte tror på dig kan det kännas väldigt jobbigt men om du exempelvis spelat in din pappa, kanske under en längre tid, så kan du visa andra vad du måste stå ut med hemma.

    Allt detta kräver givetvis att du agerar som en vuxen, och det är mycket begärt men kanske nödvändigt för att kunna fortsätta att växa i din egen takt igen. Det måste inte alls hänga med dig i resten av ditt liv, plåga dig, sätta spår, göra dig annorlunda på något vis. Du kan klara vad som helst vare sig du får hjälp eller inte. Låt ingen göra dig till ett hjälplöst offer, men be om hjälp så att du slipper slåss mot monster utan rustning - så att säga.

    Jag önskar dig verkligen all lycka till.
    En som varit där
    25 jul 2013 10:46

  • Båda mina föräldrar är som din pappa.Dem har ärrat mig för livet. Idag har jag ingen kontakt med dem och kämpar fortfarande med vad dem gjort mot mig vill tillägga att jag är 45 år med tre vuxna barn och 3 kraschade äktenskap bakom mig. Jag har oerhört svårt att lita på människor och har svårt att vara i en relation.
    Dianna
    11 nov 2013 22:45

  • Hej . Jag är en tjej på många år och min far har misshandlat mig psykiskt och hotat att slå mig elr ggr .. Jag orkar inte leva längre han tar musten ur mig , han gör så mycket skit mot mig ... Och säger jag nåt om varför du gör så mot mig, då säger han att hab aldrig gör fel , jag är psykiskt störd, hittar bara på. Han är perfekt. Har ingen som förstår elr tror på vad jag säger. Snälla hjälp mig !!! Jag orkar inte mer !!!!!!!!!!
    katta
    14 maj 2014 17:34

  • Hej Katta. 14 maj 2014. Jag vet hur det känns att bli misshandlad. Känslomässigt, fysiskt, psykiskt. Att inte bli betrodd. Ingen att prata med. Den bördan vart till slut så tung, så att jag kollapsade. Om du bor tillsammans med din pappa. Så borde du kunna få hjälp, av socialen. Så att du kan få en egen lägenhet. Kontakta en läkare, så att du kan få träffa en psykolog. Det är oacceptabelt. När en pappa behandlar dig på detta vis. Jag råder dig att söka hjälp så fort som möjligt. Du får gärna kontakta mig också.
    Yvonne
    22 maj 2014 13:07

  • Hej!
    De va längesedan du skrev detta men kanske är du fortfarande fast?
    Ja kom in på denna sidan när ja googlade efter hur man gör när man tror att ens far är sjuk...
    Jag läste din text flera gånger... De kryper i kroppen på mig för det där är min far och mitt liv när jag var 15 år. Jag mår riktigt illa...
    Idag är jag 29 år och har till sist insett att min pappa är sjuk, på riktigt och att han måste ha hjälp nu.
    Jag är gift och har barn. Jag är lycklig i min nya egna familj. All skit min pappa gjort mot mig har jag använt för att aldrig någonsin blir som han. Och vet du vad? Jag vann.
    Maria
    27 nov 2014 00:13

  • min pappa har en psykisk sjukdom, han får den ungefär var tredje år.
    han kan tillexmpel åka i väg o handla upp 50.000 på 3 dagar i danmark..
    han blir otrevlig och dryg mot min mamma. det går inte att stoppa honom har hemska minnen från det här..
    hannah
    03 dec 2014 19:47

1 2 > »

Skriv svar

Alla svar granskas innan de publiceras.