Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Psykopatisk pappa

Skriv svar

Till forum

  • När jag och min bror var små var vår pappa aldrig hemma utan jobbade hela tiden, om han var hemma ens en dag under helgen var det en stor grej för oss. Om han nu gjorde det brukade han dock inte ägna den dagen åt oss ändå. Det var alltså min mamma som uppfostrade oss helt och hållet, pappa var mer eller mindre en främling trots att vi bodde tillsammans. När jag var 6 år och min bror var 8 skiljde sig våra föräldrar och allt förändrades. Min bror och jag ville självfallet bo mer med mamma eftersom att vi knappt kände pappa. Det vägrade han dock gå med på, och på senare år har jag insett att det inte berodde på kärlek till oss, utan att han ville vinna över mamma.

    Pappa skaffade snabbt en ny flickvän, och situationen hemma var helt enkelt inte okej. Ingen tvättade, tog hand om huset eller diskade. Jag gick alltid runt i mina egna gamla slitna och för små kläder eller min brors eftersom att pappa vägrade köpa nya och mamma hade inte råd. När jag sa till pappa att jag ville ha kläder skrattade han åt mig. Pappa och hans nya flickvän bråkade konstant och han misshandlade henne både psykiskt och fysiskt. Den psykiska biten var dock det värsta, för min pappa är extremt manipulativ, och om det är något han vet hur man gör så är det att få andra att känna sig totalt värdelösa. De flyttade isär fler gånger än jag kan räkna, och varje gång vi kom dit från mamma var vi osäkra på om pappas flickvän bodde där eller inte.

    Min pappa har alltid särbehandlat mig och min bror; enligt honom har min storebror alltid varit mycket bättre och mer värd än mig och det har jag verkligen fått veta. Det har varit allt ifrån att han har fått mer presenter och julklappar, till att pappa genom att säga saker har fått mig att förstå att jag är sämre. Trots att min bror har sett allt det här hända har han aldrig stått upp för mig mot pappa, trots att han är äldst. Jag tror att det är för att han inte har vågat, pappa har ett farligt humör och kan vara väldigt läskig när han är arg.

    Min bror och jag pratade aldrig om det som hände hemma, och jag tror att det till stor del berodde på att vi inte förstod det. Jag vet att jag åtminstone inte fattade vad det var som hände hemma hos oss, utan jag kände mig bara dålig och svag eftersom att jag var så ledsen hela tiden. Vad hade jag för rätt att vara ledsen när jag inte hade en pappa som var alkoholist eller slog mig? Jag vet inte hur min bror upplevde det hela för han kan vara så extremt svår att få kontakt med, men jag vet att han har mått väldigt dåligt. När han var i 16-19 års åldern var han konstant instängd på sitt rum där han satt framför datorn och åt skitmat.Han vägrade prata med oss i familjen och hade inga vänner. Nu mår han bättre, men är fortfarande väldigt stängd.

    I efterhand har både jag och min bror kommit fram till att vår pappa är psykopat. Väldigt kortfattat är det en person med ett enormt maktbehov och avsaknad av ånger och empati för andra människor. För att få utlopp för sitt maktbehov tar psykopaten till våld, lögner och manipulation för att bryta ner och få makt över människor i sin närhet. Allt detta utan att någonsin ångra sig eller få dåligt samvete. Centret för våld och aggression i deras hjärnor är extra aktivt, medan centret för ånger och empati är inaktivt eller har väldigt låg aktivitet. Det finns idag inget botemedel mot psykopati, och de blir sällan ens diagnostiserade då de oftast är smarta och duktiga på att spela normala inför omvärlden.

    Jag upplever att min och min brors okunnighet om pappas sjukdom ledde till att vi mådde dåligt på olika håll, istället för att "möta en gemensam fiende", om ni förstår hur jag menar. Jag tror dock att vi istället skulle ha kunnat få en extra stark relation ifall vi hade vetat vad problemet var och kunnat prata om det. Jag

    Just nu gör jag skolan ett grupparbete om syskonrelationer, och har på grund av min egen bakgrund valt att skriva om hur det påverkar syskonrelationen att ha en psykiskt sjuk förälder. Ovan kan ni läsa min historia och hur jag har upplevt det hela, och nu vill jag gärna höra er. Har ni fått en extra stark relation till era syskon, eller har ni glidit ifrån varandra?
    Fanny
    01 feb 2013 10:37

  • Jag och min äldsta lillebror har samma relation som vi alltid haft. Bara det att den är lite mer spänd kanske man kan säga.
    Men jag försöker alltid att stötta min lillebror när han blir rädd, eller ledsen.
    Jag springer alltid efter honom när han blir ledsen och arg och springer iväg.
    Men relationen är typ samma, bara det att vi båda inte riktigt vet exakt vad som är fel på
    Dendärtjejen
    05 feb 2013 08:59

  • Jag förstår att många inte skriver eftersom att det inte direkt verkar som att jag vill ha personlig hjälp utan bara vill få klart ett skolarbete. Dock är ju den bakomliggande anledningen till att jag väljer att skriva just det här arbetet att jag ska förstå mig själv bättre och kunna lägga allt gammalt bakom mig. Relationen till min bror (och min pappa)är något som tynger mig än idag, och det skulle vara skönt för mig att få höra hur andra har det.
    Fanny
    05 feb 2013 09:23

  • Jag känner igen mig i allt vad du skriver, min far är psykopat och min mor har aldrig sett sina barn eller brytt sig om oss. Jag är äldre syster och jag har kämpat för min yngre bror. Jag flyttade vid 16 och tog min bror med mig, han var då 11 år och jag tog hand om honom. Idag är jag 35 år med egna barn och jag kan trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag är lycklig och lever ett normalt familjeliv idag. Jag lever om hela min barndom i mina barn och det är som om allt det onda försvinner när jag ser dem lyckliga med sin fina pappa. Tiden läker om man tillåter den. Och min bror, han mår bra. Kanske inte toppen men vi har varandra. Styrke kram!
    Paula
    22 feb 2013 00:44

  • Hej ! Jag fick nyss reda på att min pappa är psykopat genom ett test.

    Och nu förstår jag varför han varit så elak och velat göra oss så ledsna eller alltid haft nya tjejer.

    Jag var 12 år när jag börja flyttas runt på behandlingshem han lutade omvärlden att jag var sjuk och svårhanterad för att "straffa" mej för att jag inte tyckte om hans nya tjej.

    Han köpte alltid kläder och grejer till oss men sen kom de ord eller slag osv ja ni vet ju vad jag prata om.

    Men pappa har alltid köpt tillbaka oss eller vad man ska säga..

    Jag träffade min sambo för 6 år sen och han va min räddning jag hade inte levt idag om de inte va för honom.

    Tyvärr tror jag att min syster har samma beteende som min pappa men nu vet jag vad de är för något och de gör mej lättare att hantera dom !

    Och idag är jag stark min barndom och tonår var hemsk men för 10 månader se kom min dotter och jag har levt för längtan av att få barn och få ge dom den barndom jag aldrig fick. Och jag lyckades !!! Jag fick jobb i måndags och har ingen utbildning min dotter börjar dagis 15 augusti och allt är precis som de ska va ! Och jag har världens finaste sambo ❤ så jag klagar inte för jag har så mycket erfarenhet av olika störningar och beteende och hade jag inte fått de här jobbet så hade jag inte ens tänkt tanken på att söka på psykopat och då hade jag aldrig fått veta varför min pappa aldrig älskat mej !
    20 år lever dröm livet
    05 jul 2016 01:22

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.