Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Är min pappa psykiskt sjuk?

Skriv svar

Till forum

  • Min pappa har alltid varit frånvarande. Han kom hem på kvällen när jobbet var slut och hade aldrig tid att leka eller hitta på något. När jag frågade om vi kunde hitta på nått så suckade han bara och sade motvilligt "visst"(detta gör han fortfarande).

    När jag var 17 år så skilde sig mina föräldrar och min pappa träffade snabbt en ny kvinna. Han flyttade ner till henne, ca 35 mil bort, och så sa han att jag kunde klara mig själv för att jag var vuxen.. Jag var 17 år gammal.

    Jag började missbruka alkohol något år senare. Jag lade en snara i byrålådan när den dagen skulle komma då jag inte skulle orka mer. Jag visade till och med min far den. Men han gjorde inget, han tog det inte på allvar överhuvudtaget.

    2014 var jag 25år och tog min första överdos med receptbelagda mediciner och sprit. Han brydde sig inte. Han kom inte och stöttade mig utan jobbade på som om inget hade hänt.

    Jag fortsatte och missbruka tabletter och alkohol i min ensamhet medan min far inte gjorde något för att hjälpa. Han fokuserade bara på sit liv och lät mig sakta falla sönder i min skitiga lägenhet.

    När jag var 28 år så hamnade jag på iva efter yttligare en överdos. Min mamma fanns vid min sida som alltid och försökte hjälpa mig så gott hon kunde. Min far sket fortsatt i att vara närvarande och stötta. Han kunde inte ens ta ledigt från jobbet för att se till mig på sjukhuset. Det sveket var brutalt.

    Det som gör mest ont är att han alltid sagt "jag älskar dig" när vi pratar i telefon. Det gör han fortfarande och idag är jag 35. Men han har aldrig visat det på något sätt.
    Han går mig att känna mig fullständigt värdelös och obetydlig. Han saknar helt känslan för empati eller förståelse för hur man bör stötta en person. Hela han äcklar mig något fruktansvärt! Jag hatar honom ända in i märgen.. fortfarande.

    Om jag skulle beskriva min pappa med några ord skulle de lyda:

    Stort hävdelsebehov,
    Väldigt självcentrerad och arrogant.
    Ljuger väldigt ofta för att framhäva sig själv.
    Otroligt stressad.
    Lättkränkt, tar ofta saker väldigt personligt. Oförmåga att förstå och tolka när man skämtar.
    Stor alkoholkonsumtion.
    Ofta väldigt dominant och försöker ta plats på andras bekostnad.
    Dålig på att hantera sin ekonomi (hamnat i personlig konkurs)
    Tycker ofta andras initiativ är påfrestande. Suckar då ofta innan han motvilligt går med på förslaget.
    Varit otrogen och har haft ganska många relationer.

    Idag har vi nån form av relation då jag försökt acceptera hans enorma svek.. Men jag vet inte om jag kan acceptera det.. Jag vet inte om jag orkar umgås med honom eller ens ha kontakt med honom något mer.

    Är min pappa psykiskt sjuk eller bara jävligt ond? Borde jag säga upp kontakten med honom?
    Mikael
    06 feb 2023 07:00

  • Man kan aldrig ställa en diagnos bara genom att läsa en beskrivning av en annan person. En diagnos måste ställas av en psykolog eller läkare, som träffar och samtalar med personen. Men det man kan säga är att din pappa verkar ha stora problem, som går ut över dig.

    Om du inte vet ifall du ska säga upp kontakten med din pappa så kan du pröva med att ta en paus. Du behöver inte bestämma hur lång den pausen ska vara. Du kan se det som en liten semester till att börja med, och utvärdera efter ett tag hur det kändes att vara ifred från din pappa. Vad kändes bra och vad var jobbigt? Vad fungerade och vad fungerade inte? Hur kan du ta hand om dig själv på ett bra sätt framöver? Vad behöver du just nu?

    Du berättar att du själv haft många svåra upplevelser och att du själv inte mått bra. Kanske skulle du ha nytta av att prata med en kurator, psykolog, psykoterapeut eller en diakon eller präst?

    Du har kanske redan gjort det, men din fråga hit är just en sådan fråga som det kan vara bra att få diskutera med en professionell person som lyssnar på dig, ställer frågor och tar dina upplevelser på allvar.

    Det är svårt att klara allting själv. Ingen gör det. Alla behöver ett lyssnande öra och någon att bolla tankar med.


    Var rädd om dig, och prata med någon som du kan känna förtroende för.

    Men som svar på din fråga så tänker jag att de flesta människor ÄR inte onda, men deras oförmåga att tänka, känna och bry sig om andra människor - t.ex. sina barn - BLIR ont. Hans sätt att vara och bete sig, hans oförmåga att relatera till dig, har påverkat dig på ett negativt sätt, berättar du. Och det är lätt att förstå att du hatar honom, och samtidigt saknat honom i ditt liv. Det är en svår situation du beskriver, som du delar med många människor. Kanske har din pappa själv liknande erfarenheter från sina föräldrar i sin tur? Det försvarar inte hans sätt - du behövde honom och han fanns inte där när han skulle ha funnits - men det kanske förklarar hans oförmåga.


    Det här var bara lite tankar. Ta till dig det som känns bra och strunta i resten. Och ta kontakt med någon som du kan prata med, som kan stötta dig i den här svåra situationen. Det är alltid bra att dela sina tankar med någon annan, som kan finnas där bredvid och ge dig plats att berätta.
    K.
    12 feb 2023 20:35

Skriv svar

Alla svar granskas innan de publiceras.