Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Är min son sjuk?

Skriv svar

Till forum

  • Jag har växt upp med en psykiskt sjuk mor med narcissist personlighetsstörning samt bipoläritet. Hon var skygg men ville synas. Svårt att förklara detta men hon gjorde entre när hon gick in i ett rum och samtidigt så var hon introvert under sina väl dolda psykoser och satt mest och stirrade tomt framför sig och smålig lite. Jag höll mig hemifrån så mycket jag kunde och detta retade min mor. Jag kände tydligt hur svårt det var för henne att visa medkänsla och kärlek. Att jag hade vänner och sysselsättningar räddade mig. Jag kände mig totalt oälskad av henne och hon kunde vara rejält elak och vräka ur sig saker tog tid att smälta. Men inte inför folk. Det var i hemmet hon osade sun svavel. Det var fel på alla och hon var nån genialisk person. Efter min mors och fars skilsmässa blev hon värre och fick svårare att dölja både psykoser och elakheter. Det blev många turer med polis, plötsliga flyttningar och märkligheter som att ringa mig (min bror var the golden child) uppemot 30 ggr/dag. Det var kryptiska förutsägelser om på vilka sätt jag skulle dö. När detta började påverka min son sa jag upp kontakten. Jag kan inte påstå att det var ett alldeles enkelt beslut för det var det inte. Mamma är mamma men vid ca 50 års ålder hade jag fått nog.
    Nu ser jag (tyvärr) många av min mors drag hos min son. Kylan, vaksamheten som oftast föregick en paranoid episod och den kalla intensiva oseende blicken. Han har bytt jobb intensivt och det ena jobbet går inte in i det andra. Har sällan med varandra att göra alls. Författare ena veckan programmerare nästa. Sedan är det dags att starta eget osv. Det är hemskt att se detta och se hur uttröttad han själv är men då får han ett nytt intresse och halkar in på nåt nytt igen. Han är nu vid 30 års ålder i starten på ett nytt projekt. Igen. Så har det varit i 3 år drygt. Han är inne på sitt åttonde yrkesval. På 3 år. Allt inleds med en iver och frenesion för att sedan krashlanda. Jag orkar inte se honom så här längre och det resulterade i en brytning eftersom jag "frågade för mycket". Eller för lite. Han har support från sin tjej och använder henne som nån sorts referens på hur föräldrar ska vara. Hänvisar till henne. Hon blev som väldigt liten övergiven av sin mor och efter det även sin far. Mamman led av paranoid schizofreni och klarar sig inte ute i samhället utan bor i ett sorts gruppboende. Ja så tokiga kan liv bli. :(
    Hon är introvert och knappt kontaktbar men jobbar. Lever som i en bubbla. Jagsvag.Ja hela sitationen är ganska absurd just nu och jag är roten till alla ev fel, misslyckanden, kärleksproblem osv. Listan kan bli lång. Nu är jag så trött. Jag har efter svår sjukdom (ej psykisk) kommit "tillbaka" och nu vet jag snart varken ut eller in. Min son har av sin flickvän blivit upplyst om att jag är en dålig förälder på de flesta plan och det gjorde vår mor/son-relation väldigt ansträngd. De få gånger vi numera träffades ringde och sms:ade hon honom ihärdigt och jag såg hur han slets mellan det som skrevs och det vi talade om. Till slut gick det inte alls. Vår relation tog slut med en smäll. Under en resa där jag såg ett nervvrak som nervöst stirrade i mobilen, helt saknade närvaro, glömde resväskor Xflera insåg jag att han var slutkörd. Men inte hur jag skulle förmedla det jag såg. Han hadenumera taggarna ut i princip hela tiden och nu hade det accellererat snabbt. Jag hängde inte med.
    Min sorg är så stor att hjärtat snart värker sönder men till saken hör även att han skrämt mig vid några tillfällen och nu håller jag mig i bakgrunden och försöker vänta ut. Ha tålamod. Kanske blir det livslångt. Jag har förlorat en son. Jag såg vart det lutade ganska tidigt. Men visste inte hur jag skulle hantera det eftersom allt jag sa var fel. Är fel. Det känns så hårt och samtidigt nånstans mitt genetiska arvs fel...
    Jag har stöttat honom i hans liv efter bästa förmåga och följt honom genom utbildningar, jobb, tankegångar, vänner, flickvänner. Det agg han visar upp mot de närmaste är en varningsklocka jag känner igen från min mor. Stel och Defensiv ena sekunden förvirrad andra. Jag tror dessutom att hans flickvän (hemska svärmodern som jag är) lärt sig manipulation ganska hyfsat i kontakt med myndigheter och psykiatri genom åren och har sett prov på detta utifrån hur hon behandlar systrarna. I rollen som "extramamma". Dyrkar den ena. Avskyr den andra.
    Jag orkar nog inte skriva mer nu men tar tacksamt emot reflektioner. Det var skönt att få skriva av sig. Tack.
    Gardenia
    10 okt 2017 02:37

  • Hej Gardenia! Det låter som en väldigt svår situation du är i.

    När man är 20–30 år är det vanligt att man bryter sig loss och kanske inte har så tät kontakt med sin mamma och pappa under en period. Att man går sin egen väg. Kanske att du känner för stort ansvar för din son?

    Kanske att du behöver vila från din och din sons relation ett tag? Släppa den lite, just nu? Och bara vila upp dig. Exempelvis åka bort en stund, själv eller tillsammans med en vän. Stänga av mejl och mobil, bara några dagar. (Men kanske att du ska meddela innan att du stänger av, så att ingen blir rädd och tror att du har dött.)

    När man lever i svåra relationer är det viktigt att få en andningspaus ibland. Och det är också viktigt att anförtro sig åt någon som kan hjälpa till att se på relationen lite på håll. Jag tror att du skulle behöva bena ut allt för dig själv. Ta hjälp av någon som kan lyssna: en kurator, psykolog, diakon, eller annan person som du känner förtroende för.

    Det jag slås av i din berättelse är att berättelsen saknar både din pappa och din sons pappa. Vilken roll hade/har de i allt det här? Hur har de påverkat familjesituationen?

    Kanske har både du och din mamma fått ta för mycket ansvar? Och din son kanske också har fått för mycket ansvar, när han växte upp?

    Och nu efteråt kanske ni "sitter ihop" lite för mycket på grund av allt svårt som hänt i familjen? Detta är bara öppna frågor. Jag kan ha fel. Det är du som vet.

    Jag har inte skrivit någonting om den psykiska sjukdom som du berättar om. Det enda jag kan säga är att om man är sjuk, eller har anlag för att bli sjuk, så kan sjukdomen förvärras när man befinner sig i en pressad situation. Många människor med psykisk sjukdom, och deras anhöriga, har god nytta av att lyssna mera inåt, sätta gränser, och börja bry sig om sig själva mera.


    Det är en svår situation du befinner dig i, och du ska inte behöva vara ensam med allt det svåra. Tveka inte att ta hjälp av någon. Unna dig att be en professionell lyssnare om hjälp.
    Karolina
    10 okt 2017 11:53

  • Inledningsvis kanske jag säger saker du inte vill höra, men ge det tid och läs igenom brevet. Jag skall försöka ge dig råd du kan använda.

    Det är bra att man tidigt ser sina begränsningar, att man inser att kroppen har fått nog. Det är helt normalt att ge det där lilla extra även om man inser att man nallar på sin totala livslängd med alla stressrelaterade sjukdomar. En förälders värsta mardröm är att överleva sina barn, så de flesta använder inte bromsen förrän de behöver akut vård.

    Man måste vänta ut sitt barns frontallob. Före 25 års ålder så finns ingen fast koppling mellan orsak och verkan. De kommer att ta risker och beslut som äldre anser totalt förkastliga. Det gäller även ynglingar som är helt friska. Otyglad entusiasm, nyfikenhet och högt risktagande kan ge hög avkastning. Men omgivningen brukar sällan vara lika road av tilltagen.

    Även med en problematik i grunden avtar beteendet runt trettioårsåldern. Man vaknar långsamt och inser att man har ett riskbeteende. De flesta ger åtminstone ett mer målinriktat intryck och de har ofta ett mer faktabaserat synsätt. Ungdomens kopierande av på ytan framgångsrika människor blir mindre viktigt. Man har skaffat sig lite livserfarenhet självständigt.

    Ta inte alla diskussionerna och försvara dig själv ens om det är kränkande. Det tar för mycket energi att möta ett motstånd som snarare eskalerar än minskar när man hävdar sina rättigheter. Vad svarar man på; - Jaha! Och vad tyckte du om Idol i helgen? Antingen möts man av frustration eller så blir de helt ställda när försvarstalet uteblir. Tänk på att man är beroende av konfrontationer för att mäta sin nyblivna ”vuxenhet” och att det inte handlar om anklagelser i deras ögon alla gånger.

    Barn och ungdomar förstår inte alltid det vi ser som olämpligt. Språket har blivit grövre och man antas tåla det. Dagens ungdomar kallar varandra saker som ”vänskapselakheter”. Förmågan att skämmas finns inte ens på YouTube. Reaktioner, positiva eller negativa anses bättre än att vara osynlig. Inte ens personer som borde veta bättre undviker att påverkas av det.

    Alla former av internhumor, egna utryck och idiom är för att stärka gruppen. Det fungerar också som utfrysning av utomstående. Det är inte normalt att frysa ut närstående och jag tvivlar inte ett ögonblick på dina iakttagelser. Men jag vill att du skall ge dig den tid det tar för att se alla lager. Lära dig vad som är tidsanda och uppfostran, imiterat och inlärt och vad som är sjukdomsalstrat.

    Förmågan att se fel och asociala beteenden tar tid för barnen. Vissa inser det instinktivt, andra lär sig genom att iaktta kontrasterna i samhället. Att ge sig själv egentid är att tillåta barnen att själva välja mellan trygghet och bråk, mellan lugn och vanmakt och andra positiva särdrag man kan lära ut genom att vara en lugn och sansad person. Att vara uppjagad sliter på kroppen och ger ett svagt intryck utåt. Men att släppa taget känns fel i hela kroppen, så att göra det stegvis bevisar att det åtminstone påverkar andra som inte är lika närstående att må bra av din närvaro.

    Man kan kalla det för att byta metod, för att sluta bry sig gör man aldrig. Men man måste inse att styrka kommer inifrån. Man kan inte få andra att lyssna om man inte själv tror på sina egna råd. Jag hade planerat att skriva mer ”moget”, men väljer att hålla en ton som inte river upp mina egna sår. Jag vill tala om för andra likväl mig själv att det är okej att må dåligt. Utdrag från fakta har en torr och förklarande ton, men den ger inga nya negativa känslor.

    Jag tror alla väljer fel, dels för att man präglas på sin omgivning och för att man ”tar vad man får”. Få partnerval kommer inifrån och har en grund i djupare känslor. Så länge vi har en Jantelag, en kultur och tradition som inte tar hänsyn till egen vilja och önskemål så måste vi nog göra en del dåliga val innan man hittar sin ”utvalda” som inte valts utifrån andras värderingar och känslor. Föräldrar och vänner har i alla tider slagits om att ha ”rätt åsikt”.

    Jag avskyr själv barnens val, men jag försöker att ta det med ro. Jag var inte heller så klok innan jag började revidera mina känslor. Tvärtom gjorde bara mina föräldrars försök att splittra förhållanden att de drog ut på tiden och blev mer bråkiga än om jag tröttnat på egen hand. Men att tala om mina egna dåliga val känns fortfarande för personligt.

    Jag tror du har full koll på vad som behöver åtgärdas så fort du sållat bort det som hör till ungdomsåren och är fullt naturligt. Men att ”bota sig själv” tror jag är den bästa boten även om det rör en anhörig. Varje gnutta ”normalt” som finns i deras omgivning stärker den positiva självbilden.

    Man bör tänka ”låt dem komma till mig” även om det inte blir så, för då har man den energi som behövs för att hjälpa dem på det vanliga sättet. Bry dig inte om att det blir ”uppehåll” i era relationer, för att bli vuxna så måste man låta dem försöka på egen hand. Till och med personer med stort hjälpbehov mår bra av alla framsteg de gör utan omgivningens hjälp.

    Att begå fel och misstag är en medborgerlig rättighet. Man måste ta hänsyn till att skammen för att göra fel leder till depressioner, så om man kan se det ”oskadliga” (om det finns) som något positivt kan man skala av en del av skuldbördan. Ett visst överseende är viktigt för att hämta energi för att göra nya försök. Så små plattityder som; nu har du åtminstone testat, duger. Hellre försöka och misslyckas än att inte försöka alls stämmer. Man får belysa det som är skadligt och linda in det som går över i bommull, så känns det inte lika hemskt när man gör bort sig.

    Så fort man lägger sig till med ursäkter som att skylla ifrån sig så har man valt den tyngsta vägen. Det är bättre att erkänna sina misstag, krossade drömmar och övertygelser och gå vidare. Det är enkelt att låta bli att bli arg på sådana personer. Spåren deras skuldbördor lämnar efter sig är som djupa raviner. Det går aldrig att sopa igen spåren efter sig. Ge din son tid så ser han dem själv.
    Torsten
    11 okt 2017 18:54

  • Hej Karolina.
    Skrev en lång text innan som försvann när mobilen ringde.
    Svar: min far var mycket närvarande och omtyckt innan skilsmässan.
    Min sons far inte närvarande. Träffats då och då. Ofta i samband med mina släktbesök. Han var inte utestängd men var/är opålitlig. Stal från sina jobb, hög alkoholkonsumtion, sexmissbruk, spelmissbruk.
    Pga mina tidigare upplevelser har jag tidvis sökt professionell hjälp. Har återupptagit kontakt och har tid bokad. Men nu vet jag inte om jag orkar mer. Tycker jag kämpat så mycket och vunnit många kamper i mitt liv. Men detta kunde jag aldrig föreställa mig skulle hända. Min son flyttade hemifrån för 6 år sedan då han var mer än flygfärdig. Han har haft eget boende sedan dess och klarat sig bra. Har bra utbildning osv. Jag har varit stolt över både honom och mig själv över att det gick så bra och mot många odds. Det är hans sista relation som förändrat allt. Det finns svärdöttrar som vill äga sina pojkvänner och och omgivningen får betala ett högt pris. Jag och min son träffades knappt alls under året som gått och då har jag inte sprungit sönder trösklarna innan heller. Jag har alltud haft stor respekt för hans val men märkte tydligt att han nu träffat en flickvän som inte tänkte dela honom med någon svärmor (eller någon annan). Det jag känner är sorg och trötthet.
    G
    11 okt 2017 20:43

  • Hej Torsten.
    Tack för ditt långa svar. Det var klokt skrivet. Jag ska nu fokusera på att ta hand om mig själv i den mån jag har förstånd till. Det har varit en förvirrad tid som påverkat mycket. Hösten får bli nystart. Han vet att jag finns i periferin när tiden är mogen. Jag kan inte göra mer än jag gjort utan att själv regredera. Den kärlek man kan känna för sitt barn är fantastisk ändå. Men den kostar på när man står med sin alldeles för stora livserfarenhet och kan se ett mönster som upprepas. Jag trodde jag skulle vara den som bröt den dysfunktionella cykeln och det känns som ett nederlag att vara i denna situationen. Jag kände i början stor förståelse för hans flickvän pga vad hon genomgått. Att jag kunde vara en tillgång för henne. Men som någon skrev här så söker man det man känner igen och försöker hela sig. Jag är inget undantag i det fallet förmodligen. Och hon stötte bort mig eftersom hennes egen tilltro till föräldrar var rubbad (jag kunde känna igen lite av detta). Men hon hade inget behov av någon utomstående. Och min son hakade på. Nu är hans umgänge begränsat och jag handfallen. Men jag ska stålsätta mig även om jag kan tycka att jag haft nog med prövningar. För jag är sliten. Man tänker inte så logiskt emellanåt och då är det befriande att både skriva och läsa respons från andra som kan känna igen somligt. Tack
    Gardenia
    Gardenia
    12 okt 2017 22:28

  • Lite utanför tråden, men jag ville visa var den olustiga stämningen kommer ifrån:

    Det är för mycket som står utanför individens kontroll. Alla generationer bär på sin egen sorg. Vissa saker kan förutses, men vi är alla påverkade av vår omgivning. Att spendera andras pengar utan tillåtelse är bedrägeri, det vet alla, men vi säger inget förrän vi fått en ny depression. Samma med droger, gängkriminalitet och annat som finns i var och annan trappuppgång.

    Att ta personligt ansvar och försöka göra något åt det förändrar inte mycket eftersom vi alla måste inse att tidsandan påverkar våra relationer. Sättet att tänka finns i oss alla, men för de som växer upp är det allt de känner till. Att skita i allt, knarka bort allt och bara överleva när allt går åt helvete formar oss som individer.

    Att vissa var med på den goda tiden förändrar inget. Vissa generationer har ett skyhögt spill och det går inte att dra ihop tillräckligt med levande personer för att ha en klassfest. Många femtiotalister känner igen sig, det är svårt att ens hitta motivationen att försöka med en klass på tre personer.

    Lyckligtvis så repar de flesta sig, visst känner man med de mest utsatta grupperna, men livet går trots allt vidare. Att man låtit sig dras med i stämningen är trots allt mänskligt med tanke på allt jobbigt som finns i samhället. Tar det tid så ge det tid, man kan inte skynda på något som behöver tid att bearbetas.

    Vi pratar för lite, med våra barn och med varandra. Så fort något blir jobbigt håller vi det hemligt. Vi har så mycket gemensamt och problemen går i vågor. Jag känner igen problem som burits av tidigare generationer, men jag hade inte gjort det om ingen hade anförtrott sig.

    Man blir stämningssjuk varje gång något är på väg att upprepa sig. Men man måste komma ihåg att känslorna är minnesbaserade. När de var självupplevda handlade det mest om att anpassa sig och passa in i samhället. Man reflekterade inte över sina egna tankar och värderingar.

    Andra försöket att bearbeta känslorna så isolerar man sig för att minska intrycken utifrån. Tredje gången analyserar man dem och jämför med tidigare känslor och så vidare. Få bryter mönstret och ställer sig vid sidan om, något som underlättar för att särskilja påverkan utifrån.

    Man behöver inte stänga av Facebook och sluta svara i telefon. Men man bör begränsa flödet utifrån. Blockera alla klickbeten, alla som oroar för att nå dig som person eller din plånbok. Man kan göra det utan att det syns utåt.

    Viktigt är att komma ihåg att känslor påverkas av småsaker vi inte tänker på som ljud, dofter och annat som sätter igång associationer från vår barndom. Så lägenhetsbråk, även små dunsar och dofter från narkotika och alkohol påverkar vår tankegång.

    Småjobbigt i familjen blir en smärre katastrof för att minnesbilder och känslor blandas med alla intryck vi tar in utifrån. Ljud som förr fanns för att skrämma oss på bio, finns idag på teve för att öka spänningen i en baktävling eller visa frustrationen av att ha köpt fel hårtork.

    Media är en psykopat och det bor förmodligen en i din trappuppgång. Det går inte att undvika något, men man kan öka sitt förstånd och skaffa sig en vaccination mot manipulation. Tänk när du kan komma ifrån, gärna i ditt elljusspår (om du kan vistas där säkert) och boka in din egentid och slå på telefonsvaren. Låt näsan få vila med doftljus och blommor, det finns inget som går upp emot att sniffa på en nyplockad tomat. Se undren i din vardag och unna dig en ledig dag!

    Det finns många knep att välja ifrån, men bara en handfull är dina egna. Prova dig fram till vad som gör dig lugn och harmonisk. Bara att uppföra sig exemplariskt i kön i mataffären och se andra ta efter gör att man inser att man visst kan vara med och påverka.
    Peptalk
    13 okt 2017 19:06

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.