Inledningsvis kanske jag säger saker du inte vill höra, men ge det tid och läs igenom brevet. Jag skall försöka ge dig råd du kan använda.
Det är bra att man tidigt ser sina begränsningar, att man inser att kroppen har fått nog. Det är helt normalt att ge det där lilla extra även om man inser att man nallar på sin totala livslängd med alla stressrelaterade sjukdomar. En förälders värsta mardröm är att överleva sina barn, så de flesta använder inte bromsen förrän de behöver akut vård.
Man måste vänta ut sitt barns frontallob. Före 25 års ålder så finns ingen fast koppling mellan orsak och verkan. De kommer att ta risker och beslut som äldre anser totalt förkastliga. Det gäller även ynglingar som är helt friska. Otyglad entusiasm, nyfikenhet och högt risktagande kan ge hög avkastning. Men omgivningen brukar sällan vara lika road av tilltagen.
Även med en problematik i grunden avtar beteendet runt trettioårsåldern. Man vaknar långsamt och inser att man har ett riskbeteende. De flesta ger åtminstone ett mer målinriktat intryck och de har ofta ett mer faktabaserat synsätt. Ungdomens kopierande av på ytan framgångsrika människor blir mindre viktigt. Man har skaffat sig lite livserfarenhet självständigt.
Ta inte alla diskussionerna och försvara dig själv ens om det är kränkande. Det tar för mycket energi att möta ett motstånd som snarare eskalerar än minskar när man hävdar sina rättigheter. Vad svarar man på; - Jaha! Och vad tyckte du om Idol i helgen? Antingen möts man av frustration eller så blir de helt ställda när försvarstalet uteblir. Tänk på att man är beroende av konfrontationer för att mäta sin nyblivna ”vuxenhet” och att det inte handlar om anklagelser i deras ögon alla gånger.
Barn och ungdomar förstår inte alltid det vi ser som olämpligt. Språket har blivit grövre och man antas tåla det. Dagens ungdomar kallar varandra saker som ”vänskapselakheter”. Förmågan att skämmas finns inte ens på YouTube. Reaktioner, positiva eller negativa anses bättre än att vara osynlig. Inte ens personer som borde veta bättre undviker att påverkas av det.
Alla former av internhumor, egna utryck och idiom är för att stärka gruppen. Det fungerar också som utfrysning av utomstående. Det är inte normalt att frysa ut närstående och jag tvivlar inte ett ögonblick på dina iakttagelser. Men jag vill att du skall ge dig den tid det tar för att se alla lager. Lära dig vad som är tidsanda och uppfostran, imiterat och inlärt och vad som är sjukdomsalstrat.
Förmågan att se fel och asociala beteenden tar tid för barnen. Vissa inser det instinktivt, andra lär sig genom att iaktta kontrasterna i samhället. Att ge sig själv egentid är att tillåta barnen att själva välja mellan trygghet och bråk, mellan lugn och vanmakt och andra positiva särdrag man kan lära ut genom att vara en lugn och sansad person. Att vara uppjagad sliter på kroppen och ger ett svagt intryck utåt. Men att släppa taget känns fel i hela kroppen, så att göra det stegvis bevisar att det åtminstone påverkar andra som inte är lika närstående att må bra av din närvaro.
Man kan kalla det för att byta metod, för att sluta bry sig gör man aldrig. Men man måste inse att styrka kommer inifrån. Man kan inte få andra att lyssna om man inte själv tror på sina egna råd. Jag hade planerat att skriva mer ”moget”, men väljer att hålla en ton som inte river upp mina egna sår. Jag vill tala om för andra likväl mig själv att det är okej att må dåligt. Utdrag från fakta har en torr och förklarande ton, men den ger inga nya negativa känslor.
Jag tror alla väljer fel, dels för att man präglas på sin omgivning och för att man ”tar vad man får”. Få partnerval kommer inifrån och har en grund i djupare känslor. Så länge vi har en Jantelag, en kultur och tradition som inte tar hänsyn till egen vilja och önskemål så måste vi nog göra en del dåliga val innan man hittar sin ”utvalda” som inte valts utifrån andras värderingar och känslor. Föräldrar och vänner har i alla tider slagits om att ha ”rätt åsikt”.
Jag avskyr själv barnens val, men jag försöker att ta det med ro. Jag var inte heller så klok innan jag började revidera mina känslor. Tvärtom gjorde bara mina föräldrars försök att splittra förhållanden att de drog ut på tiden och blev mer bråkiga än om jag tröttnat på egen hand. Men att tala om mina egna dåliga val känns fortfarande för personligt.
Jag tror du har full koll på vad som behöver åtgärdas så fort du sållat bort det som hör till ungdomsåren och är fullt naturligt. Men att ”bota sig själv” tror jag är den bästa boten även om det rör en anhörig. Varje gnutta ”normalt” som finns i deras omgivning stärker den positiva självbilden.
Man bör tänka ”låt dem komma till mig” även om det inte blir så, för då har man den energi som behövs för att hjälpa dem på det vanliga sättet. Bry dig inte om att det blir ”uppehåll” i era relationer, för att bli vuxna så måste man låta dem försöka på egen hand. Till och med personer med stort hjälpbehov mår bra av alla framsteg de gör utan omgivningens hjälp.
Att begå fel och misstag är en medborgerlig rättighet. Man måste ta hänsyn till att skammen för att göra fel leder till depressioner, så om man kan se det ”oskadliga” (om det finns) som något positivt kan man skala av en del av skuldbördan. Ett visst överseende är viktigt för att hämta energi för att göra nya försök. Så små plattityder som; nu har du åtminstone testat, duger. Hellre försöka och misslyckas än att inte försöka alls stämmer. Man får belysa det som är skadligt och linda in det som går över i bommull, så känns det inte lika hemskt när man gör bort sig.
Så fort man lägger sig till med ursäkter som att skylla ifrån sig så har man valt den tyngsta vägen. Det är bättre att erkänna sina misstag, krossade drömmar och övertygelser och gå vidare. Det är enkelt att låta bli att bli arg på sådana personer. Spåren deras skuldbördor lämnar efter sig är som djupa raviner. Det går aldrig att sopa igen spåren efter sig. Ge din son tid så ser han dem själv.
Torsten
11 okt 2017 18:54