Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

gör alla mammor så här?

Skriv svar

Till forum

  • jag vet inte var jag ska börja.

    just nu har jag ingen som helst relation till min mamma, trots att jag bor hemma.

    jag har velat prata med henne sen i höstas men hon säger alltid att hon inte har tid, trots att jag sa till henne att hon kan bara komma till mig när hon känner att hon har tid över, så har det nu gått 3 månader. påpekade det och då sa hon bestämt "men ja har inte haft tid.."

    vi kan inte prata med varann. hon tar precis allt som personlig kritik. även om jag sitter och gråter och mår så sjukt jäkla dåligt och säger hur mkt hon betyder för mig, så vänder hon på allting så att man själv till slut blir det svarta fåret som försöker göra henne illa.

    hon tycker alltid att jag lägger skuld på henne, hon tar aldrig till sig av ngt och verkar inte kunna känna ngn ånger och inse sina fel och brister. när jag tagit upp saker om att hon t ex lugga mig när jag var liten så har hon blivit skitsur och tycker jag letar fel. då är det jag som är så jävla negativ och det får jag höra ordentligt. hon blir förbannad! är så svårt att prata med henne för hon stänger av och till slut är det alltid jag som är egoisitisk, jag som är sjuk i huvudet, jag som egentligen mår dåligt över ngt annat men tar ut det på henne. hon säger alltid så, att man för över sina egna brister på henne. att jag egentligen mår dåligt för ngt annat, att jag kan göra ngt åt mitt liv istället för att komma till henne. påpekar jag ngt till henne så trycker hon ner en till botten och tar upp saker känslokallt som hon vet varit riktigt svåra för en själv..

    jag har alltid tänkt att hon har rätt, att jag lägger kanske skulden på henne och mår dåligt själv. när hon verkligen tryckt ner mig och dragit upp ngt gammalt, så tänker jag att jag ju faktiskt mår lite dåligt av det ännu och tänkt hon har rätt.

    sen jag varit liten har hon ljugit och förvrängt saker, och även fast jag vetat vad som varit sanningen är det lätt att bli övertygad av sin mamma som är den som "alltid har rätt". har vi t ex bråkat gör hon sig själv till offer för utomstående, säger att man gjort och sagt saker som inte stämmer (hon ljuger) och är snabb med att ringa runt till folk för att få sympati och berätta sin version av historien, "hon puttade mig, hon tog tag i mig - hon är en misshandlare" - även fast hon själv gjort lika mkt och kanske värre. helt plötsligt har man flera personer emot sig.. hon gör allt för att försöka vinna över folk på hennes sida.

    ibland blir hon helt överlägensen "ja men lilla gumman".. och börjar prata om pengar, att jag kan flytta om det inte duger. att det här är hennes hem, att ja inte gör ngt. allltid, alltid, alltid så gör hon på ngt sätt att hon inte tar skulden för det själv. påpekar jag det så tycker hon synd om sig själv "jaha, jag är väl sjuk i huvudet. jag är väl det.. jag har aldrig gjort ngt för er barn i er uppväxt.. aldrig" så att man ska tycka synd om henne.

    det är så sjukt frustrerande. för vad jag än tar upp med henne så får ja själv höra vilken jävla egoistisk person jag är, hur jävla misslyckad ja är. och även fast jag inte kritiserat henne så drar hon upp gamla bråk, gamla saker, hur jävla otacksam jag är. GAAAH blir så frustrerad!!

    det här är bara en liten del, är så mkt mer och detta meddelande blev kanske bara ett virrvarr. är första gången jag skriver ner det och inser att det kanske inte är helt normalt. därför jag undrar, vad tänker ni, tycker ni? är detta normalt? är det jag som överreagerar?

    jag har undvikit att prata med kompisar för har känts som jag "svartmålar" min mamma och har därför aldrig riktigt öppnat mig för ngn om det här. jag vill inte att ngn ska tänka det här om henne, men samtidigt så är det ju så hon är. hennes ord sitter också så hårt in i själen att ja känner att det egentligen bara är mig det är fel på, inte henne.

    vill bara nämna i slutet att hon verkar se ner på de som mår dåligt, och har alltid hånat en själv om man mår dåligt, spec i bråk "ja men du behöver ju för fan hjälp.. sök hjälp för fan. du behöver starka mediciner". om det nu är så att man behöver hjälp, är det rätt att stå och skrika som mamma att man skulle vara dålig för att man mår dåligt?
    sara
    16 jan 2011 11:42

  • Nej Sara, alla mammor gör inte såhär... tack och lov! Men en del föräldrar med psykiska problem håller på med den typen av trakasserier mot sina egna barn - det är fruktansvärt! Min pappa gjorde likadant mot mig. Jag känner väldigt väl igen mig i din situation, även det där att man själv inte vill öppna sig för någon och svartmåla sin förälder. Min rekommendation till dig är ändå att tala med någon vuxen som du tror kan vara ett bra stöd för dig. Man mår bättre om man har någon erfaren, klok och snäll människa i sin närhet som bekräftar ens känslor när man mår dåligt. Våga öppna dig för någon som du känner dig trygg med! Jag tycker absolut inte att du överreagerar på din mammas beteende, det hon gör mot dig är inte ok (oavsett vad du sagt och gjort mot henne).

    Kram och lycka till!
    En som bryr sig
    21 jan 2011 14:26

  • Hej, känner mycket väl igen mig och nej, föräldrar skall inte trycka ner sina barn och sen skylla på dem och hitta på lögner samtidigt som de aldrig kan ta till sig hur de själva gör. Försök hitta någon att prata med, inte lätt då din mor verkar kunna vända de flesta emot dig (som min) och jag vet inte vilka reprisalier som kan vänta om hon får reda på att du börjar tala om sanningen för folk. Jag hoppas du hittar någon annars finns ju forumet här. Jag fördrog mig själv bättre och min mor bättre av hemsida" vuxna barn till narcissistiska föräldrar". Jag önskar dig allt gott. Kram!
    M
    24 jan 2011 20:30

  • Hej! tack snälla för fina svar! Den enda i familjen jag öppnat mig till är min syster men hon har sagt att hon tycker det är svårt att prata om mamma eftersom hon själv inte har likadan relation till henne just nu då hon inte bor hemma. Hon säger att hon har svårt att tro på det jag säger och kan inte riktigt tro det är sant...Vilket i sin tur gör att jag bara ifrågasätter mig själv ännu mer och tänker att det kanske är mig det är fel på. Jag öppnade mig även för pappa men det var ett misstag jag inte gör om igen då det slutade med att han och mamma satt och snacka skit om mig och håna mig för det jag sagt till pappa.

    Har försökt prata även med en kompis men hon tycker det är så svårt att höra på det här så hon blir alldeles stum eller så svarar hon inte på t ex sms. Hon har sagt efter vi pratat ngn gång att hon mådde jättedåligt själv och tänkte på det i flera dagar. Hon vet inte hur hon ska hantera det och drar sig undan. Däremot har hon varit bra stöd för hon har berättat lite om hur hennes föräldrar är och att de aldrig skulle göra liknande som min mamma, vilket fått mig att inse att det kasnke är fel på mamma och inte på mig som jag alltid trott.

    Har andra kompisar men vill inte förstöra deras bild av min mamma. Jag tror även de skulle bli förvånade om jag berättar någonting eftersom jag inte nämnt ngt innan, så det skulle nog bara bli chockade och kanske ha svårt att tro mig eftersom de redan har en bild av mamma som så vänlig.

    Så känns rätt ensamt. Förut har jag inte vågat öppna mig till vuxna även fast jag haft samtalskontakt med vissa, har väl varit rädd för att de ska kontakta socialen eller liknande. Skulle jag dra in socialen skulle mamma bli helt galen och hon skulle vända sig emot mig helt. Sen har jag det så inpräntat i mig att det är mig det är fel på och att jag förstorar upp och bara ältar.

    Känner igen det du skriver om M att jag är rädd för hur hon kan tänkas vända saker emot mig om hon skulle få reda på att jag pratar om hennes och min relation. Skulle hon få reda på att jag prata med ngn skulle jag antagligen vara en riktig skitsnackare som förvränger allt enligt henne och hon skulle sprida runt till alla att jag ljuger och mår dåligt själv, att jag tar ut det på henne. Sen skulle hon antagligen sitta och håna mig och gå och vara arg på mig i vardagen under en lång tid och ge pikar och klaga på allt möjligt. (Har hänt precis så en gång förut)

    Vi "pratade" faktiskt nu i dagarna och för första gången fick jag inte hjärtklappning utan kunde hålla mig lugn. Hon försökte som vanligt trycka ned, berätta hur hon skäms för mig, vad pinsamt det är för henne när hennes kollegor frågar varför jag bor hemma, hon försökte dra in gamla saker som hänt, psyka mig om att jag mår dåligt för annat, lägga skulden på mig och som att jag gör illa henne, låtsades vara min psykolog i princip och som hon visste allt om mig. Men jag föll inte för det och triggades inte igång som jag alltid gjort annars.

    Tror jag fått lite styrka i mig sen jag skrev här inne och läst om andras liv, som att jag börjat tro på mig själv. Har alltid gjort så ont allt hon sagt och jag har alltid blivit så ledsen. Oftast blivit helt förvirrad av att hon byter ämne och drar in andra saker, känt mig så nedtryckt. Men den här gången lät jag inte henne få mig att tappa tråden och det slutade med att hon blev så arg att hon skakade och blev stum och inte fick fram ngt ord. Efter ett tag fortsatte hon sen som vanligt men jag tog inte till mig det och jag tror att hon för första gången insåg hur fel hon beter sig. Även om hon inte ville visa det utåt så är det som att jag märker på henne att hon har fått en annan respekt. Känns lite som hon alltid varit en mobbare och tryckt ned och jag alltid tagit så illa upp. Men som att jag för första gången insåg att det inte är mig det är fel på utan på henne som håller på så där.

    Men tack snälla ni för era stöttande ord, jag har bara så svårt att ta till mig det för är så van vid att höra att jag överreagerar. Det kanske visar hur hårt inpräntat jag har i mitt huvud att det är mig det är fel.

    Tack igen och jag önskar er också allt gott! Ledsamt och höra ni känner igen er men skönt då vi iallafall inte är ensamma. Har förresten läst lite om "vuxna barn till narcissistiska föräldrar" då jag skrev här och efteråt. Även det har gett mig styrka då jag verkligen känner igen mammas beteende i det. Är som att jag börjat överväga tanken att hon kanske inte är helt frisk, men har ändå väldigt svårt att ta till mig det om min egen mamma.

    Kramar till er!
    sara
    25 jan 2011 14:54

  • Jag kan såhär i efterskott inte fatta varför jag varit så besatt och suttit fast i att ta reda på mer och analysera och bevisa och berätta, rent teatraliskt om min mors och min dysfunktionella relation!!!
    Mitt råd är att GENAST SLÄPP TAGET OM DEN PERSON DU FASTNAT I ATT RETA DIG PÅ. TA HAND OM DIG SJÄLV. DET ÄR DU VÄRD!
    Läs t ex en bok som är utgiven av Anhöriga till Alkoholister: En dag i Taget i Al-anon. Det handlar om hur vi ska ta vara på livet när man har en sjuk/jobbig, ja odiagnostiserad socialt välanpassad förälder, anti-social personlighetsstörning.
    En sida varje dag. Vi kan ju bara leva en dag i taget... I längden växer vi andligen och blir starkare inombords även om utsidan ter sig svår, jobbig, sjuk...
    Kram
    mia
    26 jan 2011 13:19

  • oj jäklar va långt det blev, var inte meningen!
    sara
    26 jan 2011 19:48

  • Din mamma låter som om hon har narcissistiska drag! Ha så lite kontakt som möjligt. De är som de är. Tröstkram
    Fride
    20 maj 2022 16:45

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.