Har du en mamma som mig?

Skriv svar

Till forum

• Hej. Jag vill bara veta om någon har det som jag, för jag är så sjukt ledsen! Jag är en 20 årig tjej som nyss flyttat hemifrån, och jag och min mamma bråkar hela tiden. Det går alltid upp och ner. Hon blir så elak av de minsta sakerna, typ idag:
  
  Vi var på släktkalas, och det var meningen att jag skulle sova hos henne efteråt. Dock på släktkalaset ändrade jag mig dels pga trötthet och magont men också för att jag skulle filma en auditiontape till en roll nästa dag och ville vara hemma för det.
  
  Jag sa detta till min mamma och jag märkte att hon blev besviken, men hon verkade ändå acceptera det. Jag kände dock redan då att något var i luften, och nu på kvällen så sms:ade hon:
  "Dom(Bolaget) har inte alls audition imorgon! Men bra att du har sminket hemma. Kul att du kan ljuga mig rakt upp i ansiktet utan att blinka." Hon hade alltså kollat upp när Bolaget hade auditions och antagit att jag ljugit, fastän vi redan pratat om att jag skulle filma audition VIDEOS, inte gå dit på audition. Allt detta för att hon inte litar på mig och för att hon inte klarar av när jag sätter gränser.
  
  Jag blir SÅ ledsen och arg! Jag har bråkat med henne länge via SMS nu. Det blir alltid såhär, hon exploderar alltid. När jag bodde hos henne så hotade hon mig ofta med att jag skulle behöva bo hos min pappa(som jag mår jättedåligt av att bo med) om jag inte skulle sluta vara så sur eller otrevligt, osv (Vilket hon givetvis också var ibland, det är vi alla). Hon förnekar det och säger att hon aldrig skulle hota med att slänga ut mig, men det har hon verkligen gjort, inte på gatan eller så, men det har ofta känts som att jag lever i mitt eget hem på hennes villkor och att jag går på äggskal.
  
  Det är en repetitiv sak min mamma gör, att så fort något inte stämmer enligt henne så antar hon att jag ljuger och reagerar väldigt starkt. Jag undrar om det är för att jag ljög mycket för henne när jag var i 16-17 års åldern. Då festade jag mycket och råkade rätt illa ut med droger och sex och allt möjligt. Men vi har pratat igenom det och för mig är det solklart att jag är en annan person och sköter mig mycket bättre, och det känns som hon också borde se det. Men i sådana här stunder vet jag inte, och då blir jag ännu ledsnare, för inte ska väl en tonårings rebellperiod sabba hela relationen?!
  
  En annan sak min mamma gör är att hon jämför mig med min pappa och hennes expojkvän, som jag vet att hon tycker är ett jävla svin, när hon är arg på mig. Min pappa har dessutom verkligen sårat mig så hon vet hur jag känner för honom, och vad för effekt det har på mig att bli kallad lik honom. Ibland har jag känt mig föräldralös, fastän jag har två. När jag var liten fick jag konstant gå på äggskal, jag var alltid livrädd för henne. Skulle hon vara glad, eller arg den dagen? Hon har mycket komplext trauma från barndomen, det vet jag (lite för mycket) om. Vi har alltid varit väldigt nära, nästan som systrar, och väldigt ofta har jag fått ta hand om henne. Hon behandlar mig mer som en kompis än som ett barn. Hon tänjer ofta på sina gränser för min skull, vilket bara leder till att hon går sönder och sedan skuldbelägger mig för att jag är "självisk", när jag bara tog emot det hon gav mig. Hon ändrar sig också konstant och kan aldrig bestämma sig eller stanna någonstans. När hon fått en ny "livspassion" stannar det kanske en vecka, då pratar hon om den konstant, natt och dag, men när det gått över är det som det aldrig existerat. Det är så tröttsamt. Just nu går hon till en traumaterapeut och funderar på om hon har en personlighetsstörning.
  
  Jag vill bara fråga: FINNS DU DÄR UTE, DU SOM HAR EN MAMMA SOM LIKNAR MIN?
  Jag hade velat prata med dig. För jag känner mig så otroligt ensam.

  Postat av: Ensam tjej
  01 aug 2021 01:44
  
  
• Hej Ensam tjej!
  
  Det finns många därute som har liknande relation till sin mamma eller pappa som du. Hoppas att du får flera svar.
  
  Det är svårt att sätta gränser när någon annan inte accepterar det. Då kan det hända att vi blir otydliga, för att det är så obehagligt att sätta gränser. Som att du först sa ja till att sova över hos din mamma, men sedan ändrade dig i sista stund.
  
  Vad skulle hänt om du varit ärlig från början och tackat nej till att sova över på en gång? Då hade din mamma inte behövt bli ledsen och besviken. Hon kanske hade sett fram emot att du sov över? När du ändrade dig kanske hon kände sig bortvald. Och det kan ha spätt på hennes misstänksamhet också.
  
  Du har all rätt att välja bort att sova över hos din mamma, och det är jättesvårt att våga vara ärlig och tydlig om vi är vana att den andra personen inte accepterar våra gränser. Men jag tror att det ändå är bättre för relationen i längden om du vågar vara ärlig från början.
  
  Du har precis flyttat hemifrån och du tar fortfarande ett stort ansvar för din mamma, och hon är van vid att du gör det. Men nu när du flyttat till ett eget boende så blir det kanske lite lättare för er båda två att skilja på er lite?
  
  Du ska inte behöva ta hand om din mammas mående. Det är inte ditt ansvar, utan hennes. Och du kan låta bli att svara henne, när hon vill mucka gräl. Eller om du känner att hon lägger över en massa jobbiga känslor och tankar på dig. Ta inte emot det. Det är inte ditt.
  
  Men det är förstås en övning att kunna låta bli. Ungefär som att vi automatiskt försöker fånga en boll om någon kastar den mot oss. Det tar lite tid att öva på att inte reagera på bollen som kommer flygande. Att låta den falla till marken istället och se den studsa bort utan att springa efter. Att fokusera på andra saker i er kommunikation istället.
  
  Du skriver att du funderar på om din mammas misstänksamhet mot dig har att göra med hur er relation var när du var 16-17 år. Då hade hon ansvar för dig, och det var hennes uppgift att skydda dig från t.ex. droger och dåliga "kärleks"relationer. Och det är inte konstigt om hon fortfarande är rädd, trots att du har mognat och tagit dig igenom detta. Och trots att du gör bra saker för dig själv idag. Hon känner nog fortfarande ansvar för dig, och kan ha blivit rejält rädd när du var illa ute för några år sedan. Och en förälders värsta mardröm är om det skulle hända dig något.
  
  Ni kanske skulle ha nytta av att prata igenom er relation med en familjerådgivare, t.ex.? Då kan ni få chans att berätta för varandra hur ni båda uppfattar relationen. Vad ni känner, tänker och funderar på om varandra. Vad du behöver i relationen, och hur du vill bli bemött.
  
  Det här brevet du skrivit hit t.ex. är ett väldigt bra brev som du skulle kunna visa din mamma tillsammans med en familjerådgivare, och så kunde ni prata vidare utifrån det du har skrivit här.
  
  Verkar det som en möjlig väg?
  
  Det är ju positivt att din mamma börjat ta ansvar för sitt mående och går i traumabehandling. Kanske är hon också öppen för att gå i familjerådgivning med dig.

  Postat av: Några tankar
  05 aug 2021 00:05
  
  
• Hej igen Ensam tjej,
  
  Du kanske tycker att jag var orättvis i det jag skrev här ovan? Kanske hade du faktiskt försökt att tacka nej till att sova över redan från början, men att din mamma inte tålde ett nej?
  
  Det blir lätt så att man då istället får försöka slingra sig ur. Men vad jag menar är att du ju ändå behöver stå upp för dig själv, och att det nog är bättre för er båda två om du kan stå fast vid vad du behöver och vill, från början.
  
  Att inte låta dig manipuleras, utan stå rak. Det finns ju en kärlek mellan er i grunden, vad jag förstår. Och du kan tänka det som kärlek till din mamma om du vågar säga nej när du menar nej. En kärlek till er båda.
  
  Ju oftare du vågar stå upp för det du vill och behöver på en gång desto mera kommer din mamma kunna förstå dina gränser och respektera dem för det.
  
  Och samma sak med henne, hon verkar ju också behöva öva på att säga nej. Så att hon inte skyller på dig sedan när hon har tröttat ut sig.
  
  Innerst inne vill din mamma säkert inte styra dig hit och dit, utan det är bra för både henne och dig om du vågar vara ärlig och öppen med vad du känner och behöver. Men det gäller att försöka berätta det på ett vänligt och lugnt sätt.
  
  Din mamma verkar ha haft det svårt. Och hennes svårigheter har drabbat dig. Ditt brev som du skrev hit är väldigt tydligt och bra, och jag tror att det skulle kunna hjälpa både henne och dig om du fick läsa upp brevet tillsammans med en tredje person - t.ex. en familjerådgivare - så kunde ni prata vidare utifrån det.
  
  Din mamma rår inte för att hon har det svårt. Men du ska inte behöva ta hennes svårigheter. Du har rätt till ditt eget liv, att få ta hand om dig själv och uttrycka vad du känner och behöver.
  
  Kanske behöver ni bara prata lite djupare med varandra. Din mamma är förmodligen inte medveten om hur hennes sätt påverkar dig. Och hon kan behöva få en ärlig chans att veta hur du känner. Och då är det bra om en utomstående person är med och leder samtalet.
  
  Hoppas att det här var lite inspiration i hur du och ni kan komma vidare. Ta hand om dig! Önskar dig en fin höst!

  Postat av: Några tankar
  22 sep 2021 13:29
  
  
• Jag hade en sådan pappa. Känner igen mig.
  
  /Också ensam 20-årig tjej

  Postat av: Katarina
  07 aug 2023 21:49