Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

hatar min mamma (långt)

Skriv svar

Till forum

  • Förlåt att jag använder fula ord och så men jag är så arg och mår psykiskt dåligt. Min elaka mamma har nervärderat mig behandlat mig illa, sagt saker bakom min rygg jag inte vill att hon ska göra. Hon berättar för alla att jag har aspergers vilket jag skäms över att ha och det vet hon.

    Jag har bett henne snällt att inte berätta det vidare men det gör hon ändå. Hon vet att jag inte vill prata om min diagnos för det är ett känsligt ämne. HON VET att det är det för mig. Jag hörde att hon pratade med en kompis till henne i telefon och jag hörde att hon sa "Jag har en autistisk dotter" Jag blev arg på henne och då skrek hon på mig.

    våra konflikter slutar med att hon skriker och spottar på mig (ok det kommer spot ur hennes mun när hon skriker) och jag brister i storgråt. Att den ena skriker och den andra gråter är inte att lösa en konflikt. Helt ärligt jag är livrädd för henne. Hon tål inte kritik

    Och när jag säger till henne att jag hatar min diagnos får hon ett utbrott och skiker "MEN DET ÄR INTE MITT FEL!!!! AAAHH D:<".

    Hon har supit mycket i alla år och blir mer och mer elak mot mig. Hon har pratat med mig om att hon knarkat och berättat för mig om sitt sexliv. Hon behandlar mig som en samtalskontakt och som att jag ska vara ett moraliskt stöd för henne.

    När jag vill prata om känsliga saker stöttar hon mig inte hon har aldrig stöttat mig. För 6 år sedan var jag ihop med en kille men jag vågade inte bjuda hem honom. Vilket inte var populärt i den familjens ögon eftersom jag alltid var hos dem när vi sågs. Men jag kunde inte berätta för dem om hennes utbrott och alkoholproblem. Men han fick komma hem till mig och min jävla mamma ändå. Jag såg att hon drack starköl fast han var där.........

    Hon har kallat mig "ungjävel" i flera års tid.

    Ger man henne kritik vilket hon inte kan ta håller hon på och ställer sig i offerrollen. Skällde jag på henne när hon var full började hon gråta.....

    Hon var ihop med en psykopat för några år sedan som bjöd henne på knark. när han bodde hos oss kände jag mig inte trygg någonstans. Psykopaten var snarstucken och riktigt elak mot mig. Nu är hon kompis med psykopaten fast han har varit elak mot mig.

    Nu bor jag hos min partner i en trånglägenhet men jag kunde inte bo hemma en dag till. Innan jag flyttade ifrån henne var jag mycket hos kompisar för att slippa henne. Hon sa till sina vänner att jag var mycket hos mina kompisar och då sa hennes kompis "hon gör det för hon inte trivs hos dig" men det vägrade hon tro på för hon är "little miss perfect" tycker hon.

    Hon har under alla år snackat skit om min Farmor..... Jag kan tycka min farmor är jobbig men hatar henne gör jag väl inte. Hon har iallafall aldrig kallat mig elaka saker och berättar inte för hela världen vad jag har. Jag hade en bra relation med henne förut men min mamma snackade så mycket skit om henne så hon förstörde relationen jag hade med henne. Hon gör det än idag och får mig att skämmas över att jag och min farmor är släkt. Jag säger till henne "du behöver inte prata med mig om detta, jag och hon är faktiskt släkt så jag vill inte höra det". Men hon fortsätter göra det iallafall......

    Hon pratar mycket illa om min pappa också eftersom jag inte kan bo hos honom. Hans nya tjej vill inte ha mig och mina halvsyskon där... Min pappa har barn med en annan tjej förhållande innan de han har nu.

    Jag älskar min pappa han gör mig inte ledsen på samma sätt som min jävla mamma gör. Är ledsen att jag inte kan bo hos han och hans sambo. Men jag tar inte det så personligt att hans tjej inte vill ha oss där.


    Men en sak jag inte kan förlåta.... Hon förstörde min relation med min bästa vän. Jag hade en bästis för några år sedan. Hon skrev till min ex-bästis mamma att hon hade svikigt mig och att jag aldrig skulle svika min ex-bästis på det sättet. Jag sa till min mamma att inte skriva det jag bönade och bad om att inte skriva det men hon skrev det ändå och skickade det. Sen dess har jag inte fått tag på min ex-bästis och hon ignorerade alla mina samtal och SMS... visst jag var besviken på min ex-bästis den dagen men sånt händer ju....
    Jag sa till min mamma "Det kan ju bero på att det SMSet du skrev gjorde så hon dumpade mig" då satte min mamma sig i offerrollen och sa "VADÅ! VAR DET MITT FEL ELLER?... >:(" Och då blev jag rädd och sa "nej det är inte ditt fel" bara för det inte skulle bli bråk och utbrott

    Förlåt att detta blev långt :(. Min mamma har förstört mitt självförtroende, är orsaken att jag hatar mig själv och jag kommer aldrig förlåta henne :/ Jag måste tyvärr säga att jag hatar henne. Tyvärr
    Ledsen
    16 maj 2017 14:22

  • Känner samma sak om min styv mamma, hon har seriöst förstört mitt liv och mitt självförtroendet. Hon blir arg så lätt och vill alltid ha rätt men jag gör tydligen henne ledsen och då fattar inte hon hur ledsen hon gör mig.
    Anonym
    29 jun 2017 12:04

  • Stackarn... Du förtjänar verkligen inte detdär:/ Usch vilken hemsk mamma.. hon kanske har bra sidor i så men blir rent förskräckt av att rns få lösa detta..
    Hdjdjd
    03 aug 2017 01:35

  • Din mamma låter som min syster inklusive hennes spottande. Tyvärr brukar de bli värre med åren, mindre verbala och mer fysiska. Det beror på att barnen växer ikapp dem och de växlar mellan hot och inställsamhet (många tycker de verkar lugnare periodvis). Men det är bara lugnet före stormen innan de börjar slåss när argumenten inte längre fungerar och de börjar att förlora diskussionerna.

    Kritik mot tidigare familjemedlemmar kommer från kritik riktat mot henne. Hon vill inte att du skall lyssna på dem eller få information hon försöker undanhålla dig.

    Jag kan inte se ett spår av autism i ditt sätt att skriva. Jag har träffat tillräckligt många med aspergers för att veta hur de resonerar och tolkar omgivningen. Även om din diagnos stämmer så visar du prov på normal social förmåga. Ta inte åt dig när hon försöker vända det emot dig.

    Din rädsla är befogad för när man överskrider gränser som din mamma gör kan det lätt urarta. Histrionisk personlighetsstörning är det första man tänker på när kvinnor är sexuellt utåtagerande, men medelålders kvinnor med ”ungdomskomplex” kan också fungera.

    Gemensamt är att de går igång på drama och vill ta andras plats om de hamnar i strålkastarskenet. Som barn till sådana föräldrar är man alltid hänvisad till en andraplats. Överhuvudtaget är deras beteende olämpligt och kränkande. Fundera inte så mycket på varför, följ din magkänsla att hålla dig ur hennes väg eftersom den är kantad med katastrofer som hon själv har skapat.

    Skapa det utrymme du behöver, exempelvis med din pojkvän. Slit och spara så mycket du kan så slipper du bo trångbott och ni kan satsa på något större och gemensamt.

    Hat kan nog vara en nödvändighet, som när man letar fel på sin partner för att skrapa ihop tillräckligt många fel för att bryta förhållandet. Känslor är inte alltid logiska så vi använder olika strategier för att komma vidare. När du inte kan ställa din mamma till svars, visa ilska och så vidare så byggs det upp hat. Du behöver en orsak att gå din egen väg och slippa konfrontationer.

    Hat följs av likgiltighet och senare glömska om man inte underhåller beteendet och kräver nya svar. Går du henne till mötes kommer hennes beteende bara att föda nytt hat. Det är dags att sluta ta det personligt och gå din egen väg. Se det som att du är mer värd än så och vänd henne ryggen med stolthet.

    Det låter inte som din pappa har mycket ryggrad, men en handfull personer som är släkt eller nära vänner räcker som socialt skyddsnät. Du kan avvara några och själv bestämma om du vill förlåta de som inte visat kamratskap tidigare och låta dem få njuta av ditt sällskap.

    Stå på dig, du förtjänar lite lugn och ro efter alla bråk!
    Anonym 2
    08 aug 2017 13:34

  • min mamma är psykiskt sjuk och jag hatar henne. hon får mig att gråta varje natt. igår skrev hon att hon kanske ska dö för hon är sjuk. så skriver man väll inte till sin dotter 1 vecka innan julafton.
    felicia
    16 dec 2017 18:27

  • Hej Felicia!

    Fundera på om du har någon som du kan prata med. Kanske en kompis eller en släkting, kanske din pappa? Någon som du kan dela din oro, och kanske ilska och ledsenhet med. Det är alldeles naturligt att man blir både arg, ledsen och orolig om ens mamma skriver så.

    Fundera också på om din mamma har någon hon känner som skulle kunna stötta henne just nu? Kanske en vän, en omtänksam granne eller någon annan vuxen.

    Jag vet inte vilka tider diakonerna i Svenska kyrkan jobbar där du bor. Men en diakon brukar kunna göra hembesök om din mamma vill det, eller så kan din mamma komma till diakonen och prata. En diakon är ofta utbildad socionom eller sjuksköterska i botten och är van att stötta människor som mår dåligt på olika sätt. Men om din mamma mår riktigt dåligt kanske hon behöver kontakta sjukvården istället.

    Julen är alltid en svår tid. Förväntningarna är höga på att allt ska vara mysigt och bra. Dåliga minnen kommer tillbaka. Och relationerna skaver när man träffar varandra och det blir intensivt och kanske trångt inomhus.

    Din mamma behöver någon som kan finnas som ett stöd bredvid sig just nu, låter det som. Men det är inte du som ska vara det stödet. Försök att se till att hon får någon som tittar till eller hör av sig till henne. En vuxen som orkar bry sig och finnas där. Det räcker långt att bara ge lite sällskap.

    På det sättet får du avlastning så att du får bry dig om dig själv. Du behöver också någon som finns för dig. Du behöver vara någonstans där du trivs och kan känna dig trygg. Var skulle du vilja vara i jul? Vilka känns viktigt för dig att umgås med? Går det att ordna tror du, finns det någon du kan prata med så att den får veta hur du vill fira julen?

    Ta promenader i jul. Se till att gå undan och vila dig när du känner att du behöver. Men sök också sällskap med någon trygg person när du känner dig ensam. Om du inte har någon i din närhet kan du kanske ringa eller smsa.

    Det är sorgligt när ens mamma eller pappa hotar med att den kanske ska dö. Som barn får man en massa stress, oro och kanske skuldkänslor av detta. Men minns att hon är vuxen och det är hon som måste be andra vuxna om hjälp när hon mår dåligt. Du har inget ansvar för det.

    Jag önskar dig och oss alla en så God Jul som möjligt!
    Var rädd om dig och våga be vuxna om hjälp.
    Karolina
    19 dec 2017 12:19

  • Det är inte okej att hota, skrämma eller vilseleda (ljuga). I princip är allt sånt förbjudet i lagboken, men eftersom ingen hinner, vill eller kan ta itu med beteendet så finns det kvar.

    Det som händer i hemmet har alltid varit en gråzon, precis som i skola eller arbetsplatser som också har stängda dörrar.

    För den skull skall man inte acceptera det, dödshot är synnerligen allvarligt. Även om hon inte säger att hon skall ta livet av sig själv så är det helt förkastligt.

    Men inte ens någon som är galen gör saker helt utan orsak, även om det finns undantag då de tror att Gud, utomjordingar eller CIA tvingar dem att göra saker så finns det en anledning.

    Man utövar kontroll för att man saknar kontroll, de vet mycket väl att en normal person inte kommer att hålla sina föräldrar sällskap hela livet.

    En rädd och osäker person gör allt, till och med hotar med döden för att få sin vilja igenom. Men någon laglig rätt att hota har de inte.

    Om man är mörkrädd så tänder man lampan, man tvingar inte någon annan att göra det. Det är dags för henne att bli vuxen.

    Barn är mästare på att manipulera, att be om vatten, gå på toaletten, vill höra en ny saga är metoder barn använder för att slippa gå och lägga sig.

    Vuxna barn kör med emotionell utpressning som att spela ut dödskortet. Acceptera inte hennes försök att manipulera dig. Du är inte hennes mamma (hon har redan en, din mormor).

    Om hon är rädd, ensam eller har någon annan orsak inklusive sin sjukdom så är det inte din uppgift att bota det. Det kan bara en terapeut/kurator eller psykolog göra.

    Stor terrorism riktat mot folket eller liten terror riktad mot familjen ger samma plågor. Det är bara straffsatsen som skiljer. Istället för fängelse blir det ofta villkorligt.

    Ordning och regler gör ingen skillnad på uppsåt eller sjukdom bortsett från hur straffet blir när man bevisat skulden för dådet. Vanligtvis blir det vård, det beror på uppsåtet.

    Tänk så här även om det är din mamma. Vi är alla lika enligt lagen. Det hon gör mot dig är ett brott, det spelar ingen roll hur stort eller litet, vi är alla lika inför lagen.

    Gå rakryggad ifrån bråken. Acceptera inte mer från en närstående än du skulle ta från en kompis. Få kan sänka toleransen till vad man är villig att acceptera från en utomstående, men ibland undrar jag om man inte borde det.

    Jag mår mycket bättre idag när jag kräver den respekt jag förtjänar som medmänniska och broder, son och så vidare.

    Det är inte okej att vara någons slagpåse.
    Anonym 3
    20 dec 2017 20:06

  • jag hatar min mamma hon bestämmer allt jag är 12 år från milkias
    milkias
    19 maj 2018 17:26

  • Hej milkias!

    Jag antar att din mamma kan låta hård när hon säger ifrån, så hon kanske inte alls respekterar din nuvarande ålder.

    När man är ”Tweenie” som du är, från engelskans in between och teenager, alltså varken barn eller tonåring, så kan föräldrar ibland inte föreställa sig hur barn i er ålder tänker. Mellan tio- och tolvårsålder är det vanligt med konflikter mellan barn och föräldrar.

    Som tur är finns det massor att läsa på nätet. Både om din nuvarande åldersgrupp och om tonåren. Man kan läsa om syskonens utveckling och hur man bör bli bemött av föräldrarna.

    https://www.1177.se/Tema/Barn-och-foraldrar/Vaxa-och-utvecklas/

    Om du vet vad som är normalt så kan du lättare prata med din mamma. Står det på nätet så stämmer det ofta bättre än vanliga rykten. Glöm inte att dina kamrater fortfarande skryter om sina föräldrar så de kanske inte alls har det så fritt och bra som de säger.

    Jag började själv ställa krav i din ålder, ibland hade jag fel, men det kan man inte veta om man inte försökt själv först. Så ibland vågade jag inte sova efter ha sett en film, sena kvällar blev inte alls så bra som jag hade tänkt (vågade inte gå hem ensam i mörkret).

    Det som var bra var att jag förhandlade och förklarade vad jag kände. Om de trodde att jag skulle klara av det så fick jag ibland igenom det jag tyckte vara viktigt. Så läs gärna vad man bör klara av i din ålder innan du pratar med din mamma om det.

    Dina kompisar kanske har fritt ibland som de säger, i så fall kan din mamma prata med deras mamma eller pappa om vad de får och inte får göra. Vuxna tycker om att jämföra med varandra, men ibland så gör de inte det för att de inte känner varandra. Tala om att det är okej att ringa andra och fråga om saker ibland.

    Var bara så tuff som du behöver, det är skönt att vara barn även i början av tonåren. Vuxna har mycket ansvar som det är skönt att slippa tänka på. Som hur man skall få pengarna och räcka, räkningar och stora problem som de vill skydda er ifrån. Det är härligt att vara barn och inte behöva bekymra sig i onödan.

    Självklart skall du hålla hårt på dina rättigheter, även barn är skyddade av lagen (vuxna ljuger ibland för att dölja att de gör fel saker). Följ länken och klicka på ”Barnets utveckling 10-12 år” så ser du vad som är normalt för din ålder. Visa din mamma sidan på vårdguiden om hon säger att du är ”bråkig” fast du gör precis som alla andra tolvåringar.

    Den här sidan skall du självklart hålla hemlig eftersom du kanske vill diskutera saker som hänt med andra barn i forumet. Precis som en dagbok skall vuxna respektera att man vill skriva ned dagens händelser utan att familjen läser det. Ingen vill ju ha bråk för att man säger vad man tycker.

    Mycket har förändrats sen din mamma var i din ålder, så det kan var svårt att förstå vissa skillnader. Barns intressen är annorlunda idag, så prata gärna om saker du tycker om att göra på fritiden. Om det låter säkert, om hon kan följa med eller ser att det är ofarligt kanske hon låter dig bestämma mer.

    Vet hon för lite, har ingen aning om var du är eller gör så kommer hon att protestera. Din mamma kanske har jättedåliga erfarenheter från sin egen barndom och överbeskyddar dig. Det vet du inte om ni inte börjar prata med varandra.
    Anonym igen ..
    23 maj 2018 21:02

  • hatar också min mamma jag orkar inte med henne mera snölåkqiugl
    diafaf
    10 aug 2018 13:53

  • Hej allesammans de verkligen tufft me de här faktiskt ja bekglagar så hemskt mycke. Jag har själv gått igenom det här hatar min mamma definitivt hon låter mig aldrig gå någonstans och måste fråga mig hundra frågor innan ja får gå ut, när jag väl är exanterad och glad för o gå ut är hennes hobby att säga massa dåliga saker innan jag går exempel skärp dig gör inget dumt va snäll lalala tröttnat på henne heeeelt och håller!!! Så är hon me resten av familjen med! Hatar deeet ushhh. Om jag ska gå någon stams måste jag också tänka på att fråga henne nån gång då hon är glad plus 1 vecka innan om jag ska gå någonstans. Asså ibland tänker jag varför hon tror hon kan bestämma när jag är 18 år får damp..!!!!! Vill bara flytta härifrån de har jag velat göra rätt länge nu. Har rymt en gång då jag var borta länge och hon har inte ringt då mina syskon var tvungen och var borta rätt länge. Hon leker svårfångad fastän hon kokar inombords vad jag har för mig. Och föresten min pappa är snällare mycke snällare han försöker åtminstone lösa det och prata. DE ENDA JAG VILL HA ÄR FRIHET VAD GÖR JAG NU???
    Anonym
    06 okt 2018 17:09

  • Du kan slå upp och läsa om ”härskartekniker” på nätet. I grunden är det samma metoder som psykopater och mobbare använder, men många föräldrar använder dem utan att reflektera var de kommer ifrån.

    Rädsla är bidragande orsaken att föräldrar använder olika knep för att hålla barnen kvar eller vill ha ”bestämmanderätten” även när barnen är vuxna. Egentligen borde man smälla dem på fingrarna, men då hade säkert undrat varför.

    Kom ihåg att negativa erfarenheter även påverkar din framtid i allt från beslut du tar till rädslor att misslyckas. Försök att göra dig av med de känslorna om du kan.

    Att det gått dåligt förut är ingen garanti att det inte kommer att gå bra senare. Vanligtvis är de bäst att inte tycka eller tro något alls innan man tar steget ut i det okända.

    Motgångar finns alltid, men de är sällsynta om man inte signalerar att man är lätt att trampa på. Jag använder det ibland som motdrag för att avslöja falska personer.

    Jag är sedan länge ”botad” men ibland spelar jag svag för att visa omgivningen vilka som är otrevliga mot snälla personer, jag kan säga ifrån, men det är roligare att jävlas.

    Om de tror att jag är rädd så går de till anfall, så om man har lagt obehagen bakom sig blir man i princip aldrig illa behandlad. Det är därför orden som sårar är så skadliga, de gör dig till en måltavla för andra.


    Strunta i om det är avsiktligt eller inte, för de flesta agerar utan att tänka. Det är inte roligt att veta ifall någon är elak med flit, så det är alltid bättre att låta bli att fråga (så slipper man få svar man inte vill höra).

    Alla strategier har motdrag som man kan använda. Stegvis ändra sin egen inställning till all negativitet är enklast men kräver rätt mycket positivt tänkande. Skaffa feedback från vänliga människor och ha en inre dialog med dig själv om dina positiva sidor.

    Orden är mer dominanta än egna intryck som syn, hörsel och din förmåga att tolka andra människor. Det är så vi människor fungerar och det är vad mindre nogräknade människor utnyttjar. De tänker i första hand på sin egen vinning, så man är alltid rankad som tvåa.

    Sök stöd hos dem som är måna om dig som vänner och släktingar som ger dig den empati du behöver. Så småningom blir du starkare och orkar planera dina motdrag. Du behöver inte slita för att ändra det omöjliga, bara utgå från att du klarar dig bättre utan negativa känslor.

    Var rädd om dina känslor, gråt när du behöver, trösta dig själv med något du tycker om och stäng av information som får dig att må dåligt som vissa sidor på internet, teven och nyheter. Det räcker med anhöriga som klankar på dig, så be trollen att dra åt skogen (de vet inget om verkligheten).

    Kämpa inte mer, ge upp försöken att knuffa din ”skithög” framför dig. Som du säger så kan man diskutera olikheter och åsikter utan att vara dum mot andra. Ni är ju alla vuxna människor.

    Kom ihåg att vad man gör och vad man säger är två olika saker, det är inte förbjudet att ogilla vissa beteenden, man kan fortfarande tycka om människors positiva sidor.

    Se det som en vågskål med plus och minus, vanligtvis väger plustecken mest (två korsade minus). Så man tål en hel del otrevligheter, men när det går till överdrift är det alltid bättre att ge sig.

    Om man låter dem hållas för länge så blir brytningen permanent, så därför är det bättre att gå när den negativa vågskålen väger över. Då kan man ta tillbaka dem om de visar bättre hyfs framöver.

    Det är alltid svårt att bortse från blodsbanden, men man har rätt att kräva respekt av alla, inte bara av folk man inte känner. Så värdera ditt eget mående högre och ta hand om dig. Då är det lättare att ge när någon annan behöver (vi behöver få fylla på med kärlek också, annars orkar vi inte).

    Till och med ensamhet är ibland bättre ifall man inte kan höra sina egna tankar längre, det blir så när man börjar bli utbränd och tjatet utifrån tar över. Sök inre lugn och stillhet så känns det bättre.
    Robert
    08 okt 2018 23:47

  • tråkigt att du har upplevt detta ;/ , hoppas att det kommer att lösa sig..
    anonym
    04 nov 2018 17:07

  • Känner samma sak gråter varje dag för att jag vet inte när hon kommer och skriker på mig och är rädd varje gång hon kommer hem
    Deprimerad
    26 maj 2019 23:11

  • Det är inte meningen att du ska gråta varje dag. Du kommer inte att kunna ändra på henne. Men du kan försöka skydda dig själv mera. Tänk det som ett krig och att det är någon som skjuter på dig.

    Om någon skjuter på en blir det ganska naturligt att man lägger sig ner och gömmer sig. Att man blir helt paralyserad och inte rör på sig. Men man kan också försöka flytta på sig. Ta sig till ett skyddsrum. Eller flytta till en annan del av landet.

    Hur kan du göra för att flytta dig från skottlinjen? Finns det någon eller några människor du kan hämta hjälp ifrån?

    Finns det ställen du trivs på där du kan vara lite mera? Någon fritidsaktivitet - sport, musik, böcker, biblioteket, ungdomsgård, träningslokal, naturen. Skaffa dig ett andningshål.

    Jag vet inte hur gammal du är, men om du är tillräckligt stor (gymnasiet eller högstadiet) kanske du kan skaffa ett sommarjobb. Kommunen brukar ordna sommarjobb till ungdomar. Titta på deras hemsida och kontakta kontaktpersonen som står där.

    Jag vet att det ibland inte är så lätt att jobba eller ens orka vara med andra människor på ett avslappnat vis om man befinner sig i ett "krig" hemma. Men ha inte så höga krav på dig själv. Bara ta din tillflykt dit där du skulle vilja vara. Följ din längtan att göra något positivt.

    Droger är aldrig en lösning. Det är lätt hänt att fly in i droger när man känner sig fången i en situation. Men det är ingen bra lösning. Självmord är inte heller någon bra lösning. Om du tänker mycket på döden, eller redan har blivit beroende av droger så har du rätt att få hjälp. Det är lätt hänt att fastna i en negativ spiral och det är många som gör det. Du är i så fall inte ensam. Men det är viktigt att du ber om hjälp.

    Det är bättre att ett litet steg i taget försöka ta sig bort från skottlinjen. Att göra sig oåtkomlig genom att sjunga, dansa, sporta, vara med kompisar, sommarjobba, skriva, cykla, gå i naturen, göra något kreativt projekt.

    Och att prata med någon hjälper också. Det låter som att du under lång tid fått utstå väldigt mycket som ingen ska behöva bli utsatt för. Och du behöver någon som lyssnar på dig, och som bryr sig om hur du har det.

    Kanske kan du prata med skolkuratorn eller skolsköterskan. Eller med ungdomshälsan. Eller med en kompis eller kompis förälder. Eller någon annan du har förtroende för. Fundera på om det finns någon du skulle våga anförtror dig åt, och be om ett samtal vid en tidpunkt då du vet att den andra har tid att lyssna.

    Lova mig att du försöker flytta dig undan från kriget hemma, och den som skjuter på dig. Du behöver ta en paus, på något sätt.
    K.
    27 maj 2019 10:26

  • Bästa "deprimerad", hoppas du snart kan ta dig ur situationen. Kom i håg att sorg som ligger närmast depression är förvillande lika som känslor.

    Varje gång din mamma skäller på dig så "dör" en bit av henne inom dig. Självklart blir du ledsen när det händer, vi saknar alla våra föräldrar när vi förlorar dem.

    Idag fyller min mamma år, men jag saknar henne inte. Om jag inte blivit påmind hade jag inte ens vetat om det.

    Värst är inte att man förlorar kärleken till den som skäller. Största problemet är att man blir försiktig och alla tycks tro att det är okej att trycka ned personer som har ilskna föräldrar.

    Var rädd om dina känslor och var inte rädd att visa dem. Att gå på äggskal och vara rädd att andas förstör din relation till andra människor, så känn ingen skam för ditt eget temperament.

    Ibland är man arg för att hålla de värsta personerna ifrån sig. Det betyder inte på något sätt att man är lik sina egna föräldrar.

    Även om du inte kan kontrollera din egen mammas humörsvängningar (det är nog hopplöst), så säg ifrån om andra försöker "mamma" dig.

    Älska gärna personer, men förlåt inte deras dåliga sidor. Ingen tjänar på att ursäkta brottslighet.

    Beteendet är brottsligt även om de inte rår för det, så lägg energin på din egen framtid. Det är inte du som har valt situationen, så ingen kan kräva att du skall "tåla" den.

    Ta hand om dig!
    Blyger
    27 maj 2019 19:05

  • Min mamma är så himla dum, jag hatar hne av allt annat i hela värden hon kan dö och hon å pappa har fått mig vilja hoppa av ett tåg ellr setdryfgihjknn ja orkar inteee
    ANONYM
    12 dec 2019 17:27

  • För barn:

    Att inte bli hörd (lyssnad på) eller uppmärksammad gör att man blir arg! Som person måste man få känna sig lika viktig som andra, i familjen, i skolan eller bland vänner. Att bli betraktad som "oviktig" gör att man kokar över av ilska.

    Det är normalt att känna ilska, alla har rätt till uppmärksamhet, oavsett hur litet eller oviktigt det är. Men riktigt arg blir man först det är fråga om orättvisa. Så blir man väldigt arg så är det ofta viktigt, åtminstone för den som blir utsatt.

    Att bara vilja dö handlar mest om att inte komma undan. Det kan vara plågoandarna (de som är dumma) eller att ingen vill lyssna så att man kan få slippa obehaget man blir utsatt för.

    De flesta jobbiga situationer är kortvariga, även om det känns som en evighet, så blir det ofta bättre inom en överskådlig framtid (en tidslängd man kan föreställa sig).

    Varje år blir det sommarlov (man slipper skolan), föräldrarna löser sina problem (så man slipper höra dem gräla). Livet går hela tiden upp och ned, så även de sämsta liven har sina fördelar.

    Mitt sätt att stå ut var att hitta fredliga platser och stunder. Jag hade ofta två timmar utan föräldrar och syskon efter skolan. Jag brukade vila, läsa serier och teckna. Men det viktigaste var att man kunde andas, äta något eller titta på teven utan att någon bråkade. Jag bodde också nära naturen så jag brukade gå till en bondgård med mina kompisar. Djur är snällare än människor så det var roligt att vara hos dem.

    När det är som värst hittar man inte sitt eget lugn och man blir som uppslukad av det dåliga. Då är det viktigt att du hittar någon att prata med. Alla vuxna du litar på och lyssnar utan motkrav (utan att de kräver något av dig) duger. Det kan vara skolkuratorn, en lärare eller i en tjatt för barn med problem på nätet.

    De kan ge dig stöd och uppmuntran du inte får hemifrån. Ibland är det tvärtom (att skolan inte fungerar) då är det viktigt att du pratar med dina föräldrar eller släktingar. Farfar, farmor, kusin eller någon du annan du litar på.

    Håll inte för mycket inom dig, då kan det kännas som om man skall explodera av ilska. Läs om självkänsla i råden för vuxna här nedanför. Man kan må bättre genom att vara snällare mot sig själv, lyssna på vad kroppen säger och hitta sina egna bästa sidor utan vuxnas hjälp.

    Du kanske är bra på något, men kan inte visa det när andra tittar. Då kanske du fått kritik fast det är fel av andra. Man måste lita på sitt eget förnuft och kasta bort det som inte kan stämma. Hoppar man högst kan man inte vara sämst fast andra säger det. Själförtroende är enklare att bygga upp själv, men självkänslan går också att bättra på utan hjälp från andra.


    För vuxna:

    - Lyssna på ditt barn
    - Ge ditt barn uppmuntran
    - Gör aldrig bort ditt barn
    - Låt ditt barn känna att det duger

    Alla de här punkterna handla om att bygga upp ditt barns självkänsla. Om du vill veta mer kan du läsa exempelvis på BRIS hemsida. Att aldrig bli hörd, känna sig älskad, eller få uppskattning och uppmuntran, förstör barnets självkänsla. Här är några av de saker som tyder på att självkänslan tagit skada av vuxnas bemötande.

    - Vågar inte prova saker, är rädd för att misslyckas.
    - Blir jätteledsen när något inte går bra.
    - Är rädd för att säga vad han eller hon tycker.
    - Försöker alltid vara andra människor till lags.
    - Tycker att han eller hon är dålig på det mesta.
    - Blir avundsjuk på andra som kan och lyckas.
    anonym 2
    20 dec 2019 01:36

  • ibland så kan det hända saker med din mamma man inte vill att det ska hända. väldigt dumma saker. som till exempel om man vill byta hur ditt rum ser ut, eller om man har en idea på något och dem säger att det är dumt fast än det är smartare än deras eller om du försöker säga något till dem och dem inte lyssnar på dig eller börja prata på dig för att dem inte ska glömma vad dem ska säga fast du måste glömma vad du ville säga före dem. så måste man vara snälla åt dem för att det var dem som tog dig ut till världen, ja ibland så kan dem vara dumma och elaka, så har dem också feelings. denna text gäller inte till alla såklart. om dem gör DIG illa så har du rätt att bli ledsen och arg!dem som är äldre har inte ALLTID rätt! VI har också rätt om DEM GÖR FEL!

    det här kan man göra om man vill att sin mamma ska vara snällare och fatta dina feelings:
    - försöka att vara respekt full
    - prata med dem om dina tankar
    anomynie
    01 feb 2020 13:02

  • Nä sötis, du förtjänar inte en sån jävel! Due bäst glöm aldrig det❤️❤️
    Anonym
    20 mar 2020 22:31

1 2 > »

Skriv svar

Alla svar granskas innan de publiceras.