Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Hatar min pappa

Skriv svar

Till forum

  • Jag har snart bott hemifrån ett år och har med den tiden verkligen lyckats fokusera på mig själv. Jag har pratat med kurator sedan januari och har insett att jag nog varit deprimerad i närmare fem år nu. Jag har blivit mycket bättre under dessa samtal och har verkligen fått den hjälp jag behöver. Jag har dessutom insett att min pappa nog är en stor del av att jag har mått dåligt så länge och definitivt den största delen till att jag mår dåligt idag. Han har varit väldigt frånvarande under hela min uppväxt. Jobbat mycket, kommit hem sent på kvällen, aldrig ätit middag tillsammans med oss och aldrig orkat göra något på helgerna. När jag och mina syskon blivit lite äldre har vi också sett att han blivit otroligt irriterad på egentligen obetydliga saker som att han inte kan hitta osthyveln eller att tandkrämen står på ett annat ställe.

    Värst är dock att han är så arg på mamma. Vad hon än gör tycker han att det är fel, suckar och ger henne blickar. Det har han börjat göra med mig nu också. Säger jag något om det blir han rasande och stänger in sig på sitt rum i flera timmar. Han säger själv att han inte känner sig hemma i sitt eget hus längre men det tycker jag endast är hans eget fel. Jag har pratat med min kurator om detta och hon kallar det psykisk misshandel vilket jag reagerade väldigt starkt på för hur kan min egen pappa psykiskt misshandla mig? Han är ju inte elak. Jag har tänkt mycket på det och har kommit fram till att vad det än är så är det något som är fel. Han blir stormtokig så fort någon annan anser att han har gjort fel.

    I förrgår hände det något som fick mig att känna att jag inte längre vill ha kontakt med honom. Jag vet att det inte går eftersom att han och mamma fortfarande bor tillsammans och jag inte vill lämna mamma. Jag vill heller inte lämna våran hund som jag älskar så mycket. Det som hände var att jag kritiserade honom för något jag tyckte att han hade gjort fel och han blev arg och gick in till sitt rum, precis som han alltid gör. Jag fick bara nog och blev arg och började grina. Mamma var där med mig. Pappa kom ut från sitt rum och frågade argt vad det var medan jag blev ännu argare, höjde rösten och sa nåt i stil med att jag blev så irriterad för det han hade gjort. Det resulterade i att han skrek på mig nåt i stil med "allt jag gör blir fel". Jag fick en panikattack och han fortsatte skrika fast han såg att började hyperventilera. Han stormade ut ur huset och kom tillbaka fem minuter senare. Mamma tröstade mig och hela kvällen sedan satt pappa i soffan, såg extremt ledsen ut och tyckte synd om sig själv. Det är inte första gången han tappar humöret på detta sätt men det är första gången jag står upp för mig och säger åt honom.

    Mamma mår inte heller bra av hans attityd och jag önskar att hon orkade skilja sig men det gör hon inte. Hon och vi andra har ständigt behövt tippa på tå i hemmet för att inte göra honom upprörd och det tar extremt mycket på psyket speciellt när han inte tycker att något är fel och att allt är frid och fröjd. Han blir irriterad flera gånger om dagen och det gör det till en bra sak att han ofta jobbar över och kommer hem sent för då kan vi ha en bra stund ett tag i alla fall innan han kommer hem. Direkt han kommer innanför dörren blir det dålig stämning och så har det varit nästan så länge jag kan minnas. Under ett års tid nu har känt att ingenting kan vara det minsta roligt när han är i närheten.
    Sara
    06 maj 2022 17:05

  • Första stycket.

    Det är bra att du har någon att tala med. Om man hela livet gått som på äggskal i rädsla att stöta sig med de vuxna, så får man ofta komplex PTSD i vuxen ålder. Man har ofta ett överaktivt tankesystem, är inte överens med sina känslor, känner skuld och ångest utan någon egentlig orsak. Att växa upp under- eller överstimulerad stör barnens utveckling. Föräldrar lägger sig i för mycket eller i motsats negligerar barnet är ungefär lika illa. Men de sistnämnda är mycket svårare att förlåta. Allt man vill ha i livet är kärlek, åtminstone en liten del tillbaka av det man har gett andra. Det pratas mycket om villkorslös kärlek, men ingen kan ge ovillkorligt utan något som helst bevis på uppskattning.

    Andra stycket.

    Din psykolog har helt rätt, det är psykisk misshandel. Din pappas beteende är vanligare hos kvinnor, men det är inte könsrelaterat. Det handlar mer om vem som lärt honom att manipulera andra till förmån för sitt eget ego. Syndabockstänkandet (den eviga martyren) är väldigt vanlig hos denna typ av personligheter. Den valda försvarsmekanismen är oftast i själviska syften för att kasta skulden ifrån oss själva genom att beskylla någon annan för det vi själva egentligen är. Depression är ofta förekommande i bakgrunden, så om du känner dig deprimerad är det inte konstigt. Andra-hands-depression är ungefär som second-hand-smoking. Det går inte att ha rena lungor i ett rökrum.

    Tredje stycket.

    Egentligen borde jag nämnt redan i förbifarten att din pappa inte ser sig själv som elak, utan har en verklighetsförvrängnings- och förnekandenivå som inkluderar projektion på omvärlden. Alla är bovar och förövare utom han. Låter lite grymt att säga så, men ingen är skuldfri i en relation. Man kanske underhåller en negativ ton, precis som din sorg stärker hans ego. Det går ofta politik i relationer och om du följer nyheterna så är inte sanningen det första man tänker på. Projektion har blivit normal utrikespolitik, så varför skulle privatpersoner inte få skaffa sig liknande förmåner? Lite överdrivet, men få tänker på andra när de bygger upp sin kokong av högmod. Värsta med beteendet är att omnipotens (allsmäktighet), projektion, förnekande, rationalisering (påstår att man gör något med goda avsikter) är försvarsmekanismer som kan leda till allvarligare sjukdomar om man inte ser till konsekvenserna av sitt handlande.

    Fjärde stycket.

    Också lite från tredje delen av inlägget. Det är inte fel att sakna någon. Lite egentid/frihet stärker säkerligen banden med den övriga familjen inklusive din mamma. Dina känslor återspeglas på din omgivning och om du känner frid och hopp inför framtiden så känner andra det också. Även om det kan ta tid innan det syns på ytan. Det finns inget bättre än att få sitta ned med en lugn och sansad person när man själv är uppriven. Varför inte bli den personen? Om din far är motorn bakom oron, lägg i friläge och låt honom brumma fritt och slösa sin egen energi istället för omgivningens. Det är svårt att tala om för andra vad man bör göra i givna situationer. Det är vanligtvis så att man tar efter den som verkar ha mest kontroll istället. All kommunikation är inte verbal, låt ditt lugn smitta omgivningen, sök inte konflikter, låt dig inspireras av bättre förebilder istället.

    Epilog.

    Jag tänkte först inte svara eftersom forumet är modererat och jag kanske slänger mina kunskaper i papperskorgen. Det är som med guldprospektering. Alla vet att guld är värt en förmögenhet, men är svårt att hitta, finns i liten mängd och att det vimlar av skojare som försöker lura dig. Så är det också med sanningar, aha!-upplevelser är väldigt sällsynta. När jag föreslår “rika” områden för de vetgiriga, så är jag, precis som dem medvetna att de måste sålla grus, jord och stenar från de ädla metallerna. Så är det inte med vården, de lever fortfarande på femtiotalet. Bromsa är viktigt (jag nämnde väl skojare?), men att inte följa den vetenskapliga utvecklingen är ingen god ursäkt att blockera råd för dem som vill slippa må dåligt. Förhoppningsvis når det här fram, ingen skall behöva må dåligt i väntan på att trakasserier i hemmet blir brottsligt. Jag förespråkar inte straff, bara att man undersöker bakgrunden när en ensam person är ansvarig för andras lidande. Tänk på miljonerna som skulle sparas av vården om man botade orsaken. Tänk om cancer hade behandlats med att ge cellgifter till de anhöriga istället? Vård behöver vara orsaksorienterad.

    Och Sara! Jag är jätteglad att du har fått stöd! Efterordet handlar mer min ovilja att slösa bort min tid eller att inte kunna ge stöd om och när jag kan göra det. Jag har (tar mig) alltid tid för mina medmänniskor :)
    Karl
    16 maj 2022 13:18

  • Tack! Första stycket var tungt. Det var mycket jag kände stämde. Jag har fått höra att jag tänker väldigt mycket och jag tycker själv att jag lägger märke till mer än vad andra i min omgivning gör. Tror du då alltså att det har mer med min uppväxt att göra och inte min personlighet (vilket jag alltid trott). Det du skriver om känslor är också intressant för jag har alltid varit otroligt känslig. Mycket humörsvängningar och mamma har ofta beskrivit det som att jag har känslorna utanpå kroppen. Oavsett är jag otroligt tacksam för ditt svar. Det känns väldigt bra att få mer perspektiv på hela situationen.
    Sara
    12 jun 2022 22:59

  • Problemet med populärkultur är att man inte ser till helheten. Idag anser många att de hör till de högkänsliga, kanske till och med placerar sig någonstans i ett spektrum. Fast jag kan bekräfta att de känslor de har är helt normala.

    För att ha en diagnos måste man ha den oavsett vem man än talar med. Det räcker inte med att må sjukt dåligt i bekantskapskretsen, på jobbet eller i skolan. Inget säger att den miljön är eller var bra för dig eller någon annan.

    Idag har vi en hög nivå av tillvänjning. Ibland positivt med högre tolerans och att inte ha så bråttom med att sätta etiketter på andra. Nackdelen är att vi är snara att normalisera sådant som inte skall försvaras. Man hamnar lätt i en filterbubbla.

    Låna gärna en bok på biblioteket. Personalen kan hjälpa dig genom att tala om vilka böcker som ofta är utlånade. Wikipedia fungera bra som ordbok, men är lite tunn eftersom det modereras av ett litet antal personer i Sverige. Det ger sig självt om man litar till sin magkänsla.

    Anknytningsteorin ligger dig närmast eftersom det är enklast att börja från början. Barnlogiken är annorlunda jämfört med logiken vi har som vuxna. Lite mer instinktiv och inte så ifrågasättande. Om man inte lägger det gamla bakom sig går man nästan automatiskt i en social fälla.

    Barns rädslor ligger närmare skräck än rädsla. Om man är rädd att bli övergiven, bestraffad eller utfryst så motsvarar det ett trauma omräknat i vuxna känslor. Älska barnet inom dig för han/hon gör inget fel som försöker i det längsta (att hålla ihop familjen eller försvara det de har).

    ”Barn knyter an till sina föräldrar, men föräldrar knyter inte an till sina barn. Anknytningens funktion är att skydda barnet mot faror som riskerar att hota dess överlevnad. Det är denna avgörande definition som skiljer ut det från relationsskapande i allmänhet. Snarare avses hur barn och vuxna utvecklar och bevarar sin förmåga att använda utvalda personer för sin trygghet och sitt beskydd.”

    Var inte ledsen för det som har varit, det är som vilken förlust som helst, men sörjer det man har förlorat, men livet går ändå alltid vidare. Att man känner igenkännande trots olika bakgrund och andra aktörer, andra inblandade, beror på att vi är människor. Misstag leder till kunskaper och så småningom gör den nytta.

    När man pratar med gamla människor om deras barndom tycks inget förändras. Kultur, mode och sättet och prata kan kännas som om det gått en evighet. Men så fort de pratar om barndomens känslor så förstår man hur mycket som är genetiskt betingat. Instinkterna skapar miljöproblem för att de används felaktigt eller misstolkas.
    Men barnen är alltid oskyldiga. Det är de vuxna som sätter upp spelreglerna, talar om att man har felat, gått emot dem eller har varit vanartig. Skitsnack för att dölja sin egen inkompetens, för vem vill förlora barnens idoldyrkan? Jag har ingen som helst respekt för vuxna som praktiserar härskartekniker, speciellt inte mot små barn.

    Fast självklart kan man inte sluta älska på kommando, men man tjänar på att se dem som skitstövlar ibland. Det gör dem mer mänskliga och enklare att hantera. Normaltypen går att tycka om i framtiden om man tillåter sig själv att bli lite ärligt förbannad. Man kanske såg upp till dem som barn, men de är inga änglar. Barn däremot påminner lite om det för att de är så oskuldsfulla.

    Jag känner igen mig i högkänsligas sätt att beskriva omvärlden. Men gör jag ett test kommer jag bara att kugga. Att komma ihåg hur man mådde som barn är ingen sjukdom. Att kunna se på en fyraåring att de har haft en skitdag på dagis är inte roligt, men är väldigt bra föräldraegenskaper.

    Att kunna höra vad folk tänker är inte heller en gåva. När man var barn spydde vuxna ur sig alla tankar som om man inte var närvarande. Ser man ansiktsuttrycken, så vet man vad som händer på insidan. Jag är inte högkänslig, medialt begåvad eller har förmågan att läsa tankar. Jag känner bara mina löss på gången eftersom de alltid var så högljudda.

    Oförmåga att sova är vanligtvis associationer, ljud, vibrationer och dofter från barndomen. Vibbarna har man sen man var buren som spädbarn. Allt som allt var man mer observant om sitt närområde och totalt ignorant om världsläget. När man ställer alla konflikter mot varandra som vuxen rämnar broarna (precis som det skall vara). Meningen är att man skall bli en bättre förälder och lyssnare.
    Karl
    17 jun 2022 20:44

  • Hej Sara!

    Det känns som om jag undvek din fråga, men det beror på att man bör söka motiv före orsak precis som man gör inom kriminologi. Orsaken bestäms ofta av varför människor begår sina handlingar.

    Ser man längre tillbaka så vet man vad som beror på sjukdom, uppfostran, miljöpåverkan osv. Det är lättare att förstå utan att döma.

    Det är viktigt åtminstone ur sin egen synpunkt. Det blir inga “hur kunde jag vara så dum?”, “varför gjorde jag så?, utan man förstår att det beror på orsak och verkan.

    Du frågade om komplex PTSD som är den “nya” formen av posttraumatisk stress syndrom. Vilket egentligen bara innebär att traumat har pågått under en längre tid, vanligtvis i mindre portioner, men samtidigt har det inte funnits någon utväg för offret att kunna fly.

    Vi har alla lite av det i oss. Nyligen förbjöds barnagan (1974) så det finns fortfarande många som tror att det är okej att slå barn så länge man inte slår så hårt. Bestraffningen bygger inte på våld (som motiv) utan på förnedring av offret. Därför blir offret vanligtvis utåtagerande och mer benägen att slå andra. Man skapar en ond cirkel.

    Mobbare har alltid föräldrar som förnedrar för att skapa makt. Men mobbarens metoder skiljer sig en aning från föräldrarnas “randa deras nakna bak”, så det blir mer kommentarer på nätet i samma anda och frihetsberövande i kombination av hot. Men i grund och botten är det samma sak.

    Så vad är återkommande trauman? Vad upplever man i vuxen ålder? Det finns en bred bild av symptom, men kan enkelt avgöras med tester som finns på nätet. Som vanligt är testerna mest en förberedelse för ett samtal med en riktig läkare. Vad vet jag, vad har jag missat?

    Vanliga symptom:

    - Låg självkänsla
    - Känna sig trasig och kämpa med sin identitet
    - Svårighet i nära relationer
    - Svårt att lita på andra
    - Svårt att sätta gränser och skydda sig
    - Skuld- och skamproblematik

    Det finns mer utmärkande symtom, men de behöver särskiljas från vanlig PTSD eftersom trauman inte kan jämställas. Det är inte samma sak att bli instängd efter ett gruvras eller falla fritt från Kaknästornet. En långverkande stress och en plötsligt påkommen påverkar oss alla olika.

    En person med komplex trauma vet vem fienden är. I stora drag, man är inte lika utåtagerande men miljöpåverkan kan visa sig senare under dagen, exempelvis före sänggåendet. Det är ganska enkelt att leta fel på sig själv om man upplever uppväxten som normal eller inte minns något.

    Vanliga problem efter längre tids vanvård, yttre stress eller vad som är orsaken, är att man inte längre kan kontrollera sina egna reaktioner på omgivningen. Man blir över- eller underaktiv. Känner håglöshet och/eller depression. Litar inte på andra, känner sig aldrig helt trygg, undviker situationer eller platser utan en synlig orsak. Är ofta sjuk, även kroppsligt.

    Stressen tär på kroppen, dessutom utsätts man för saker som skadar kroppen genom misshandel, oaktsamhet, undernäring och verbal missledning (begår misstag för att man har lärt sig fel). Känslor av affekt och utbrott är vanliga. Småsaker som att aldrig få leka färdigt, alla få säga hejdå till sina nyfunna vänner och så vidare, bygger upp en känslostorm i kroppen.

    Blir man fasthållen med våld utvecklar man en känsla av muskelsvaghet (man kan inte vinna). Teorin om psykosomatik är förlegad, det finns alltid en fysisk orsak till fysiska åkommor (det sitter inte i huvudet). Stress skadar kroppen för att belöningssystemet aldrig aktiverats. Som vid en överlevnadssituation, en lyckad jakt på stenåldern, eller att man kom ifrån förövaren.

    Komplexitet är ett begrepp anger nivån på oöverskådlighet i ett sammanhang. Ett sammanhang som består av ett stort antal beståndsdelar, speciellt då dessa har olika egenskaper, och då delarnas egenskaper är inbördes beroende, upplevs som komplext. Motsatsen är om man kan peka på en olycka, ett trauma, som kan bevisas som orsak till personens tillstånd.

    Hitta motivet så finner du orsaken. Och kom ihåg att motivet inte alltid är logiskt. Människor drivs av ett inre tvång (sjukdom), en längtan efter att betyda något (makt), stämpling - att lura eller bedra någon att begå brott. Listan är oändlig, så se till att du mår bra först.

    Korta besök kan man se som vaccination, desensibilitetsträning (göra sig mindre känslig) kan också fås av vården i form av hypnos. Undvik överexponering när du stärker dig själv. Lev i nuet och låt framtiden ta form från dina egna önskemål. Spela inte spelet om du skadas av det.
    Karl (igen)
    21 jun 2022 09:15

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.