Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Ja är mamma till två barn

Skriv svar

Till forum

  • Hejsan. Ja är mamma till två underbara barn. Ja älskar dom överallt annat här på jorden. Men jag är Pyskiskt sjuk har haft detta i snart 12 år. Men de nu jag fått hjälp.
    Hur ska man förklara för en 8-5 åring att mamma är sjuk. Hur säger man de så dom förstår på sitt sätt
    De så svårt ibland ha ja dagar där ja kan börja gråta för en sten eller att de regnar. De finns inga svar varför mamma är ledsen. Jag har inga bra svar. De så svårt. Har ni några bra svar eller tips?
    Linda
    07 feb 2020 22:14

  • Det är viktigt att förklara så att barnen förstår. När de är så nära i ålder som syskon så kan man förklara i en grupp. Det känns också inkluderande att alla får vara med. Det äldre barnet kommer säkert att ställa följdfrågor. Då kan du svara enskilt i lugn och ro.

    Lite tips ..

    Använd bilder, inte ordagrant, men förklara så du hjälper deras fantasi. Fyll dem med positiva och roliga bilder ungefär som om du läste en bok. Vilket du kan göra om du inte kommer på något. Lästips finns på nätet, så du hittar enkelt böcker som passar din situation och barnets ålder. Ge inte upp om de tröttnar och springer ifrån, barn har begränsningar för hur mycket information de kan ta in på en gång.

    Sjukdomar beror ofta på saker som är så små att man inte kan se dem om man inte har ett mikroskop. Som bakterier och virus. Berätta att medicinen skall hjälpa eller stoppa det som är i obalans i kroppen. Jämför med barnsjukdomar, men berätta att skillnaden är att man inte blir frisk på en gång. Terapi och mediciner kan ibland behövas i många år.

    Förklara stort och smått. Ett ämne (signalsubstans) i kroppen är lika litet som en loppa jämfört med en ko. Så för att kunna se saker inne i hjärnan måste man ha ett supermikroskop. Ett jättebra förstoringsglas om man vill säga så. Därför syns inte sjukdomar alltid utanpå. Det blir inga prickar som när man har röda hund eller någon annan barnsjukdom. Men man kan bete sig annorlunda om man har en psykisk sjukdom.

    Jag vet inte vad du lider av, men använd liknelser som belönar deras fantasi och frågvishet. Att ge beröm och annan form av positiv återkoppling gör att man minskar obehaget och bilderna du målar upp hjälper dem att möta problem med logik istället för rädslor. Många filmer och böcker för barn tar upp mörka ämnen utan att skada barnen. Astrid Lindgren pratar ofta om döden och det är mest läskigt för stunden. Det är inte farligt att prata om känslor.

    Öppenhet, förståelse och tålamod. Dela gärna ansvaret med någon du litar på. Barn behöver höra berättelserna i olika versioner. Annars kan de inte möta kamraters och samhällets okunskap om psykisk sjukdom. Ju fler förklaringar de hör, desto större chans är det att de kan förklara för dem som inte förstår. Vi har olika bakgrund och olika språk även om vi växt upp på samma område. Ord har synonymer för de som inte förstår.

    Var inte rädd, barn förstår mer än man tror. Det viktigaste är att de tillåts ställa frågor och att man respekterar deras oro. Fyll på lite i taget i den takt de själva mår bra av. Barn är vetgiriga, men kan undvika ämnen av hänsyn precis som vi vuxna. Har man en dialog så vet de att de är okej att ställa frågor.
    Anonym - del 1
    11 feb 2020 19:03

  • Sammanfattning av problemet från nätet (AACAP)

    När man förklara för ett barn om hur en psykisk sjukdom påverkar en person, kan det vara bra att göra en jämförelse med en fysisk sjukdom. Till exempel, många människor blir sjuka med en förkylning eller influensa, men bara ett fåtal blir riktigt sjuk med något så allvarligt som en lunginflammation. Människor som har en förkylning brukar kunna fortsätta med sina normala aktiviteter. Men om de får lunginflammation, måste de få medicin och kan behöva åka till sjukhuset. På samma sätt är känslor av sorg, ångest, oro, irritabilitet eller sömnproblem vanliga för de flesta. Men när dessa känslor blir mycket starka, varar under en lång tid, och börjar störa skola, arbete och relationer, kan det vara ett tecken på en psykisk sjukdom som kräver behandling.

    När man talar om psykiska sjukdomar bör föräldrarna:

    - kommunicera på ett enkelt sätt.
    - kommunicera på en nivå som är lämplig för barnets ålders- och utvecklingsnivå.
    - ha diskussionen när barnet känner sig trygg och bekväm.
    - noga iaktta barnets reaktion under hela diskussionen.
    - senarelägga eller avvakta ifall barnet blir förvirrad eller ser upprörd ut.

    Barn i förskoleåldern

    Små barn behöver mindre information och färre detaljer på grund av deras mer begränsade förmåga att förstå. Förskolebarn fokuserar främst på saker de kan se. Till exempel kan de ha frågor om en person som har ett annorlunda utseende eller som beter sig konstigt. De kan vara mycket medvetna om människor som gråter och ser upprörda ut, eller som skriker argt och högt.

    Barn i skolåldern

    Äldre barn kanske vill ha mer detaljer. De kan ställa fler frågor, särskilt om vänner eller familj med känslomässiga eller beteendemässiga problem. Deras oro och frågor är oftast mycket enkla som: "Varför gråter den personen? Varför dricker pappa och blir så arg? Varför pratar den personen med sig själv?" De kan oroa sig för sin säkerhet eller oroa sig för sin familj och vänner. Det är viktigt att svara på deras frågor direkt och ärligt och att lugna dem i deras oro och känslor.

    Tonåringar

    Tonåringar i allmänhet kan hantera mycket mer information och ställa mer specifika och svåra frågor. Tonåringar pratar ofta mer öppet med sina vänner och kamrater än med sina föräldrar. Som ett resultat kan vissa tonåringar ha en felaktig bild av psykiska sjukdomar. Tonåringar svarar mer positivt på en öppen dialog som inkluderar att ge och ta. De är inte lika öppna eller lyhörda när en konversation känns ensidig eller upplevs som en föreläsning.

    Att prata med barn om psykisk ohälsa kan vara ett tillfälle för föräldrar att förse sina barn med information, stöd och vägledning. Att lära sig om psykiska sjukdomar kan leda till förbättrat erkännande, tidigare behandling, större förståelse och medkänsla, och minskad stigmatisering, särskilt om barnet och deras familj är en del av en kultur där prat om psykisk sjukdom är tabu.
    Anonym - del 2
    11 feb 2020 19:05

  • Det känns som om jag hoppade över några vanliga farhågor (rädslor).

    Om man pratar om sjukdomar så finns det alltid en oro för smittsamhet och NEJ psykiska sjukdomar smittar inte generellt. Men barn kan få den uppfattningen för att vuxna pratar om ärftlighet.

    När barnen frågar, vanligtvis i mellanstadiet (6-12 år) så kan man lugna barnen med att det är högst osannolikt att barnen får sjukdomen också. Miljöproblemet är mycket större, att anhöriga får andra sjukdomar kopplade till stress och överdriven ansvarskänsla.

    Så din oro är i botten ett skydd mot nya sjukdomar, lyhördhet och ett mjukt vårdande av barnens känslor är viktigt med alla falska nyheter som finns därute. Googla är ofta bra, men goda källor till fakta är mycket viktigare.

    Det är viktigt att man som vuxen inte projicerar sin oro på barnen. Om man är överdrivet orolig för barnen så kopierar de beteendet och oroar sig för den som är vuxen. Man bör sätta normalitet i första rummet. Visa att man oftast har kontroll, men ifall det brister finns andra vuxna som kan ta över.

    Barn leker och provar sig fram den vägen och visar de prov på lekar som har vuxna ämnen så bör man uppmuntra de som är mer lämpliga för åldern. Anledning är inte att det är skadligt att leka socialen eller migrationsverket* utan att det får dem att verka annorlunda i kamraternas ögon.

    *exempel på vuxenämnen.

    Största källan till oro är äldre generationer. Människor fyller sällan på de kunskaper de en gång växte upp med. Kommer personerna från “lobotomi generationen” så kommer de att jaga upp omgivningen med felaktiga utsagor och sprida rädslor.

    Jag kommer från en familj som till hälften består av krigsflyktingar och religiösa fanatiker. Det enda grupperna har gemensamt är en dysfunktionell bakgrund. Det är som talesättet att illa behandlade barn tyr sig till varandra. Men skadan de för vidare är långt ifrån genetisk.

    Jag har kollat (efter jag tog modet till mig) och generna mår prima liv och orsakar inte mig någon skada. Livet däremot har varit lite väl elakt. Jag har inte ärvt någonting från familj och släkt, men jag har sjukdomar på grund av vårdbelastningen.

    Om mina föräldrar resonerat som dig hade jag varit jätteglad. Här är en länk som beskriver oron och vad man kan göra som förälder.

    https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/foralder/expertens-tips-for-att-hantera-foraldraoron/
    Anonym - del 3
    13 feb 2020 17:12

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.