Kan min pappa ha bpd?

Skriv svar

Till forum

• Det blir ett långt inlägg det här, men hoppas att någon orkar läsa.
  Min pappa har alltid varit komplicerad till sin natur. Han är oerhört intelligent men hade alltid problem i arbetslivet genom att han bråkade med alla han kom i kontakt med mer eller mindre. Han jobbade hela sin karriär på ett av Sveriges största företag och bytte internt jobb med jämna mellanrum då det blev ohållbart.
  Det var under min uppväxt bråk med grannar mer eller mindre hela tiden gällande vad han tyckte var felparkeringar, polisen fick vid tillfälle kallas in då det gick över till regelrätt slagsmål.
  Mina föräldrar skilde sig när jag precis gick in i tonåren och skilsmässan var mycket uppslitande. Jag ville bo halva tiden hos min mamma men då sa bara min pappa att han skulle sälja min häst, så jag blev kvar på heltid hos min pappa.
  Jag fick ständigt vara rädd för utbrott och han kunde bli förbannad för minsta lilla. Jag dög aldrig och var inte mina betyg tillräckligt bra så brukade han prata om att jag bara skulle duga till att skura toaletter. Så höll han på redan när jag var 7 år och inte ville göra läxan. Jag har en gedigen universitetsutbildning nu bör tilläggas, en utbildning som jag vantrivs med som han valde åt mig.
  Han var väldigt kontrollerande och skulle vara med mig i stallet jämt och hade noll känsla för att jag ville ha ett eget liv. Under de 10 åren som jag hade egen häst så fick han oss utkastade ur flertalet olika stall, vilket till slut ledde till att jag fick sluta rida vilket är en stor sorg!
  
  När jag var 24 år flyttade jag hemifrån och ihop med min kille, då var min pappa utom sig och ansåg att jag lämnade honom! Han tog alla mina saker och slängde på tippen. Barndomsminnen osv. Han pratade ständigt illa om min partner och försökte få mig att lämna honom. Pratade om att han säkert var otrogen mot mig osv.
  Jag har kämpat i alla år med att frigöra mig, men det går liksom bara inte.
  
  Han inleder ständigt nya kärleksrelationer och målar upp det som att han har träffat kvinnan i sitt liv, men så tar det plötsligt slut, ofta i samband med att han gör sig omöjligt med kvinnans släkt alternativt när kvinnan i fråga börjar ställa krav på honom. Han skyller ofta uppbrotten på mig, även om jag bara har träffat en av alla hans kärlekar.
  Han är väldigt svart eller vit. Antingen hatar eller älskar människor, det finns inga mellanting alls! Han kan bli arg för minsta lilla och förlåter sedan aldrig. Han kan ta upp saker som folk sa eller gjorde mot honom för 40-50 år sedan och fortfarande vara arg över det.
  
  För två år sedan köpte han en tomt för att bygga sommarstuga som det var tänkt att vi skulle ha ihop, jag är hans enda barn. Jag fick välja vilket hus jag ville bygga och projektet drog igång.
  Mitt i allt så blir jag och min man gravida och då vände min far TOTALT! Han gick från att prata om att det var vårt byggprojekt till att det är hans och jag har absolut ingenting med det att göra.
  
  Så kom nästa smäll. I samband med att mina föräldrar skilde sig så blev något fel med deras bodelning och det verkar som att min fars äktenskapsförord inte var giltigt så 22 år senare visar det sig att min mamma äger halva pappas hus.
  Detta blir han såklart helt hysterisk över och kräver att jag skall lösa detta för honom med vilka medel som ens krävs! Jag fick total panik och bröt kontakten med honom i samband med detta för nu 5 veckor sedan genom att jag helt sonika slutade svara när han ringde.
  Han själv har gjort noll insats att få det bra igen och när en vän till honom konfronterade honom om att han borde ringa och fråga om hur det går med graviditeten så skrattade han bara och deklarerade att han minsann har sin stolthet att tänka på.
  
  Det har även kommit fram att han har ljugit om massor av saker för mig samt ljuger för andra. Han har bland annat gått runt bland folk och sagt att jag vill att min mormor skall dö så att jag får ta del av hennes arv. Jag älskar min mormor obeskrivligt mycket och blir helt förstörd när jag hör att han säger så. Jag skiter väl i pengarna, jag vill ha min mormor!
  Han spelar liksom ut mig mot andra, kan man säga. Och i samband med det försöker han få sig själv i bra dager, det är svårt att förklara.
  
  Allt med min pappa är komplicerat. Hans hus är kraftigt mögel- och fuktskadat och luktar därefter. Och han har en hund som kissar inne hela tiden och han städar inte efter honom så huset stinker urin och alla golv är förstörda.
  Nu skall han snart flytta in i nya huset och när en vän till honom påpekade att han inte kan ta med sig något från det andra huset för då kommer det komma in mögel i det nya huset blev han vansinnig och sa att han har minsann inget mögel i sitt hus, vilket han har! Han har haft två omfattande vattenläckor på mindre än 3 år bland annat.
  Han verkar heller inte förstå att han inte kan låta sin hund springa runt och pissa i det nya huset.
  
  Vad är det för fel på min pappa?
  Jag känner att jag går under när jag har kontakt med honom Han bara vill att mitt äktenskap skall ta slut så att jag kan flytta hem till honom igen.
  Vad gör man när man är i en sådan här situation?
  Jag är den enda han har och är så rädd att han skall göra verklighet av sina hot och faktiskt ta sitt liv.
  Det här var bara ett axplock av allt han gör som är märkligt.

  Postat av: Caroline
  15 apr 2022 20:07
  
  
• Hej Caroline,
  
  Tack för din berättelse.
  
  Jag tänker att du kanske har nytta av att läsa det sista jag skrev till Micaela 16 april, http://kuling.nu/Forum/Forum1/Active/Att-leva-med-en-psykiskt-sjuk-mammat-/
  
  Jag kan se två frågor i det du skriver. Det ena är att du undrar vad som är felet med din pappa. Och det andra är att du undrar vad du ska göra i situationen. Och det som försvårar det hela är att han har hotat att ta sitt liv om du bryter kontakten.
  
  Det var bra att du satte ner foten och tog en paus.
  
  En tanke jag får är att du skulle kunna gå igenom med dig själv hur du skulle reagera om han tog sitt liv. Våga tänka tanken till slut. Undersök den tanken - hur skulle det kännas för dig om han klev av livet? Vad är det värsta som kan hända? Vad skulle en sådan händelse göra med dig?
  
  Det är ju en förbjuden tanke, och inget man vill föreställa sig. Men det är inte farligt att tänka tankar. Så länge du inte pratar med din pappa om det. Gå igenom för dig själv vad du skulle sakna i relationen om din pappa dog. Och hur du tror att du skulle känna, och hur hans död skulle påverka dig. Både negativt och positivt. Vad skulle du inte sakna? Hur skulle ditt liv förändras om han inte hela tiden fanns där och utpressade dig känslomässigt? Vad skulle du känna att du förlorat?
  
  Därifrån kan du fundera på om det finns någonting du kan göra för dig själv i er relation som du känner är viktigt att göra medan han ännu är i livet. Vad känns viktigt att göra i förhållande till honom, som är viktigt för Dig? Se till att göra det, i så fall. Om det känns möjligt.
  
  Du kanske aldrig får veta vad det är för "fel" på din pappa. Han verkar haft det väldigt svårt i alla fall. Man blir inte så där om man haft en vanlig uppväxt. Man kan förstås ha kognitiva svårigheter, men även om någon föds med inre svårigheter så tror jag inte att man blir så där bara av det.
  
  Frågan är hur viktig den här frågan är för dig? Behöver du svar på orsakerna bakom att din pappa är som han är? Hur viktiga är svaren för dig?
  
  Om din pappa haft en jobbig uppväxt kanske han skulle må dåligt av ifall du grävde i den. Så man får vara lite försiktig, och ha respekt för en annan människas liv och erfarenhet. Men du skulle kanske kunna kontakta dina eventuella fastrar eller farbröder och höra med dem hur deras barndom varit. Men här får man tänka på att syskon ofta får olika roller i familjen, och syskon kan ha väldigt olika erfarenheter av uppväxten. Någon kan tycka att allt var bra, samtidigt som någon annan har haft det mycket svårt.
  
  Du skulle också kunna fråga din pappa, om du tycker att det är möjligt. Men risken är att du får ett ansvar i knät som är för stort för dig. Om din pappa haft en jobbig uppväxt så kan han behöva långvarigt psykologiskt stöd för att bearbeta det. Det är inte ditt ansvar.
  
  Men som barn har man ändå rätt att fråga, på ett respektfullt sätt, om det känns viktigt för dig att veta. Du kan fråga, och se hur han reagerar, och respektera om han inte kan/vill/orkar svara. Då har du i alla fall försökt fråga.
  
  Jag tänker om allt du skriver att du verkligen behöver sätta gränser mot din pappa.
  
  Försök tänka realistiskt. Hur vill du ha kontakten med honom, nu när du ska få barn snart? Vad är viktigt för dig? Och hur kan du se till att få det du behöver, utifrån de förutsättningar som är?
  
  Och hur ser din relation till din mamma ut, om hon är i livet? Är det en positiv kontakt?
  
  Vad behöver du nu när du ska bli förälder?
  
  Fundera över vilka relationer som är viktiga för dig, och vad som påverkar dig positivt och negativt. Försök stärka de positiva relationerna och försök fördjupa det. Och försök minimera de negativa kontakterna.
  
  Kanske behöver du flytta? För att kunna ta hand om ditt barn. Och för att du och din man ska kunna ta hand om varandra.
  
  Vilket stöd har ni av din mans familj? Har du förtroende för eventuella svärföräldrar, svågrar och svägerskor? Kan ditt barns fastrar eller farbröder finnas som en positiv del i ditt kommande barns liv? Har du någon egen kusin som du har en positiv relation till? Se till att stärka de relationer i ditt liv där det finns en positiv kärna. Bygg vidare på det.
  
  Och försök sätta gränser mot det som inte är bra för dig.
  
  
  Det här var några tankar jag fick, när jag läste ditt brev.
  
  Kanske du behöver prata med någon utomstående mera djupgående om det här? Du kanske skulle ha nytta av att prata med någon kurator eller psykolog, som kan stödja dig i hur du tar dig vidare i din nya fas av livet, nu när du behöver koncentrera dig på att vara rädd om dig själv, din relation till din man, och ditt väntande barn.
  
  Ps En sak man kan göra när man behöver lämna någon som man ändå bryr sig om, det är att du skulle kunna ringa runt till regionen och/eller kommunen och fråga vad det finns för hjälp för din pappa. Men se till att ringa anonymt i ett första skede. Din pappa blir nog inte glad att du tar dessa kontakter över huvudet på honom. Men om du ringer anonymt så har du inte lämnat ut honom. Du skulle kunna gräva djupt i den här frågan och försöka ta reda på vilken sorts hjälp som finns för din pappa. Men sedan är det ju upp till din pappa om han känner att han vill och kan ta emot den hjälp som finns.
  
  Fundera på vilken hjälp du tror att han skulle behöva, och försök sedan ta reda på vilken sorts hjälp som finns, och vem/vilka som ansvarar att ge den typen av hjälp.
  
  När du har gjort det grundligt, så att du känner dig trygg med de kontakter du fått, så kan prata med din pappa och säga att den här hjälpen finns. Ge honom telefonnummer och mejladress, och adress till eventuella hemsidor. Du skulle också kunna boka in en tid åt honom - men bara om han själv vill det. Inte annars.
  
  Jag tänker att det kan bli lite lättare för dig att dra dig undan och dra dig ur eran relation - så som den sett ut hittills - om du lämnar över ansvaret till någon annan. Om du visar på den hjälp som finns, nu när du inte har tid och kraft att hjälpa honom längre.
  
  Du behöver din tid och kraft till dig själv och till ditt barn. Du behöver tid att förbereda dig inför det. Och du har rätt att tänka på dig själv. Det är viktigt.
  
  Du behöver bryta kontakten med din pappa, så som den sett ut hittills. Och få en annan typ av relation till honom, där han inte håller fast dig genom hotelser. Det är vad jag hör, när jag läser det du skriver. Men det är Du som vet vad som stämmer för dig. Det är bara du som kan avgöra om det ligger något i det jag skriver, eller inte.
  
  Vad rädd om dig, och våga sätt de gränser du behöver.
  
  
  Jag kan inte svara mera än så här, men jag hoppas att det hjälper dig en bit på vägen.

  Postat av: K.
  19 apr 2022 09:48
  
  
• Hej igen Caroline,
  
  Jag såg när jag läste din text igen att det du frågar är vad som är fel på din pappa, inte hur han blev som han blivit, som jag tolkade det först.
  
  Jag vet inte vad det är för fel på din pappa, om han har någon form av borderlineproblematik, eller om det är något annat. Den typen av diagnos måste en psykiater eller psykolog ställa. Det går heller inte att svara på om man inte träffar/pratar med personen.
  
  Men det viktiga är kanske inte att sätta en etikett på din pappas samlade svårigheter, utan det viktiga är hur Du ska förhålla dig till din pappa och hur du ska skydda dig, för att kunna må bra.
  
  Du vet hur han brukar bete sig i olika situationer, och du vet hur er relation brukar gå till - så hur kan du göra på nya sätt i relationen? Kan du svara på nya sätt? Kan du säga nya saker? Kan du undvika att svara på vissa saker? Vad skulle hända då? Kan du agera på nya alternativa sätt?
  
  När man funderar kring så här svåra saker är det alltid bra att ha en samtalspartner av något slag, en kurator, psykoterapeut, psykolog, präst, diakon eller någon annan som du har förtroende för. Det är värdefullt att skaffa sig ett bollplank. Unna dig det!
  
  Jag vill också förtydliga det jag skrev om att ringa till kommunen och regionen anonymt. Du kan ringa till vården och socialtjänsten utan att säga vad du heter och utan att säga vem din pappa är. Säg bara att det gäller en anhörig, och ställ allmänna frågor utan att tala om vem du och din pappa är. Då har du skyddat både honom och dig själv. Jag tror att det kan vara viktigt i ett första skede, så att du inte gör något över huvudet på din pappa. Om du frågar anonymt så behöver han inte känna sig utelämnad och avslöjad. För det är alltid svårt att ha sådana stora problem som du berättar att han har, och det är viktigt att försöka hjälpa personen på ett respektfullt sätt, så att personen får behålla sin integritet. Och att du frågar på ett sätt som känns bra för dig också.
  
  Det är jätteviktigt att du känner dig trygg. Och ett bra första steg är att ringa med hemligt nummer och ställa alla frågor anonymt, till vården och socialtjänsten. Då vet du lite mera sedan.
  
  Det är lätt att dölja sitt nummer. Man skriver bara #31# innan man slår in telefonnumret. (Men provring gärna till en annan mobil först, så att du ser att det funkar.)

  Postat av: K.
  19 apr 2022 22:02
  
  
• Det kanske blev lite luddigt det jag skrev:
  
  "Därifrån kan du fundera på om det finns någonting du kan göra för dig själv i er relation som du känner är viktigt att göra medan han ännu är i livet. Vad känns viktigt att göra i förhållande till honom, som är viktigt för Dig? Se till att göra det, i så fall. Om det känns möjligt."
  
  Jag menar bara att du ska fundera på om det är något som känns viktigt att säga till din pappa, eller fråga din pappa? Eller någonting du vill göra tillsammans med honom, som känns viktigt för dig? Eller något du känner att du vill ge din pappa. Eller något du vill få av din pappa, som han ännu inte vet om. Sådana saker tänkte jag på.
  
  Men det kan ju vara andra saker också. Fundera på vad som känns viktigt i er relation, och se till att försöka säga och göra det som är viktigt för dig, medan han ännu är i livet.
  
  Då vet du att du har gjort det sedan. Men hinner du inte så är det ändå inte ditt fel. Man hinner inte göra allt man vill i en relation. Det är alltid så, för alla. Varje gång någon dör så är det vanligt att man anklagar sig själv och tycker att man skulle sagt eller gjort annorlunda.
  
  Då kan det hjälpa om du i alla fall hann att fundera igenom vad som känns viktigt för dig i er relation, och att du kanske hinner göra något av det.
  
  Det kan bli lättare att släppa ansvaret du känner för honom, ifall du gör några av de här sakerna. De saker som känns möjliga.
  
  
  Han kanske kommer att få ett långt liv - eller ett kort - det vi inte. Det viktiga är att du behöver frigöra dig lite mera från din pappa nu, för att kunna ta hand om dig själv och din nya familj. Och då kan det hjälpa om du sammanfattar för dig själv vad som känns viktigt i er relation, och att du försöker göra det du behöver, innan du går vidare.
  
  
  Allt gott till dig!

  Postat av: K.
  21 apr 2022 16:46
  
  
• Hej Caroline,
  
  Hoppas att det inte hänt något?
  
  Du försvann härifrån och jag fick aldrig veta om det jag skrev landade på ett bra sätt hos dig?
  
  Hoppas att du hade någon nytta av det jag skrev. Var rädd om dig, och lita på dig själv. Det är bara du som vet vad som stämmer för dig. Andra människor kan ge tips och råd, och dela sina tankar, men sedan är det alltid man själv som vet bäst vad som stämmer i den egna situationen, och i ditt eget liv.
  
  Önskar dig en bra vår och sommar!

  Postat av: K.
  27 apr 2022 12:52
  
  
• Hej, situationen är så tung.
  Försökte ge honom chansen genom att till en vän till honom framföra på vilket sätt han sårat mig samt att han behöver säga förlåt. Detta nekade han totalt till. Han menade att jag uppträder som ett svin som inte stöttar honom och att det är jag som skall säga förlåt. När hans vän påpekade att det faktiskt rör sig om att hans dotters läkare sagt till att barnet kan födas för tidigt så som han stressar mig och att det är därför jag har lagt locket på så förstod han inte det alls.
  
  När hans vän påpekade att det trots allt är hans första barnbarn och att han borde fråga hur det går så hånflinade han och sa att det skulle han ALDRIG göra, hans stolthet är viktigare.
  
  Hans vän frågade honom även hur hans relation varit med mig rent historiskt. Då påpekade han klart och tydligt att jag var medgörlig och trevlig fram tills jag träffade killen som numera är min man, då blev jag som förbytt till det sämre över en natt.
  Exakt DÄR gav jag upp relationen med den här mannen som skall vara min pappa. Jag vill inte ha honom i mitt liv, det räcker nu.

  Postat av: Caroline
  05 maj 2022 07:12