kuling.nu - Min mamma har en psykos (hjälp)

Hej, jag är 17år. Min mamma kom hem för en månad sen och var helt onormal. Hon pratade om folk som var ute efter henne i trappuppgången och folk som spårade oss genom hennes telefon. Hon var jättekonstig och de var fruktansvärt att se då min mamma alltid har varit ensamstående och den starkaste personen jag har vetat om. I 2dagar väger hon att sova och jag fick inte lämna henne, hon pratade med människor som ej fanns och berättade om hur folk skulle mörda oss och hon gick runt med köksknivar hela nätterna och var hysterisk. Jag fick tvinga med henne till psykiatrin där hon var inlagd i 4dagar men sedan ville hem och de gjorde hon. Det har nu gått 2veckor sedan hon kom hem och jag får fortfarande inte lämna henne, har de verkligen jättejobbigt med att få ihop skolan då jag alltid måste vara med henne. Hon hör fortfarande massa röster och ibland är helt urbalans.. psykatrin gjorde en socanmälan då jag är under 18 och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Vill bara ha tillbaka min mamma och inte behöva vara rädd för henne samtidigt som jag är arg på något vänster.. har aldrig upplevt detta innan och har försökt pratat med mina vänner som tycker hon bara har blivit galen. Vet ej hur jag ska hantera henne eller vad jag ska göra för den delen, därför hittade jag detta forum och jag hoppas verkligen någon där ute kan ge mig lite råd och stöd som är/har varit i samma/liknande situation.
Har läst andras forum och förstår att jag har de mycket lättare än andra men jag är har aldrig varit med om min mamma har varit psykotisk så vet ej hur man gör.. tack

Postat av: S
29 apr 2020 12:16

Första gången man råkar ut för något är alltid jobbigast, så be inte om ursäkt för att du frågar. Man klarar vanligtvis värre situationer om man har erfarenhet, så det är en bedömningsfråga.

För mig var att bli jagad med kniv jämförbart med att missa bussen, man blir så fort tillvand att man slutar att reagera normalt (som du gör). Det säger sig självt att det är farligare att inte undvika farliga situationer. Rädslan är inte din fiende, den är till för att hjälpa dig.

Symptomen på psykoser är kopplade till sömnbrist i första hand. Därför blir de som drabbas fort sämre när de vägrar att sova. Du kanske själv har märkt hur dåligt hjärnan fungerar om du bara missar en natt. Tänk dig då veckor eller till och med månader.

Som barn är det svårt att vara auktoritär, men ibland regredierar personen (återgår till ett tidigare utvecklingsstadium) och man kan ta över kontrollen. Jag har provat att skicka dem i säng med orden: - Jag kan vakta åt dig. - Du måste sova några timmar om du skall klara av att hålla dig vaken.

Om man har tur och de lyssnar (beroende på hur illa det är) så kan man själv gå och lägga sig när de sover som djupast. Om de vaknar och blir arga, kan man säga. - Jag somnade när grannarna gick till jobbet, eller motsvarande, beroende på var man är.

Många köper att faran var över och glömmer bort det efter ett par timmar. Men som du redan vet är det omöjligt att säga åt andra vad de skall göra. Det är som att hålla i ett vapen som lika gärna kan explodera bakåt. Det enda säkra är att hålla sig ur vägen.

Jag tycker det är bra att de har gjort en anmälan, frågan är vad de gör senare. Kom ihåg att du är sjutton att kan välja att flytta hemifrån om socialen skriver på hyreskontraktet. Då kan du fortsätta studera och ändå hålla ett öga på din mamma. Hon kommer att ringa och söka trygghet hos dig ändå. Så du kan fortfarande larma ifall hon mår dåligt.

Kom ihåg att du inget kan göra. Att psykiatrin överlåter ansvaret på dig visar hur dåligt systemet fungerar. En privatperson brukar se till att de sover och äter ordentligt. Rätt naturlig reaktion eftersom man månar om de närmaste. Därför vet många att sömn har läkande egenskaper.

Psykiatrin borde hålla dem nedsövda 48 timmar, inte med tvång utan bara genom att ge dem något att sova på. Naturen sköter sig självt när de bara väl har somnat. Alltså, droger behövs inte och är inte önskvärda innan man har en diagnos att gå på.

Alla psykoser följer samma mönster oavsett om det beror på droger, sjukdomar eller trauman. Patienten vakar sig till hallucinationer och vanföreställningar. Hjärnan fylls med slaggprodukter som den inte kan göra sig av med. Sömnbrist förstör dina kognitiva förmågor och i längden ditt förstånd.

Men allt är reparerbart om man ser till skadorna man får efter en längre tids vakande. Orsaken måste utredas och det är inte vårt jobb. Varken du eller jag får eller kan göra något eftersom det inte är vårt expertområde. Vi får plocka ut det vi kan ur våra skadade relationer till föräldrarna.

Men det är inte så illa som det låter, om personen får den vård de behöver, en god diagnos och rätt mediciner så är prognosen lovande. Jag har sett prov på båda ytterligheterna och vet vilken enorm skillnad god vård gör för patienterna.

Man får fortsätta att bråka. Och för att inte bli sjuk själv, hålla sig undan det värsta. När de mår som sämst är de som mest egoistiska. Det är något som gäller både psykiska och fysiska sjukdomar. De behöver egentid precis som de anhöriga, men är inte medvetna om det själva.

Att komma ur de gamla vanemönstren är bara bra för att man eliminerar triggers som kan göra dem sjuka. Naturligtvis är inte miljön på vårdplatserna bra, men det är de enda samhället har att erbjuda. Även om det är obehagligt så kan det kännas tryggt att de inte kan skada sig själva eller andra.

Det är lite som när man drömmer mardrömmar och man inte har spärrarna man brukar ha när man sover och ligger och viftar med armarna. Då är det skönt att vakna och konstatera att man är ensam och ingen kom till skada. Den som har en psykos kan inte se positivt på vården innan de har vaknat, för att de fortfarande är kvar i sin mardröm eller bästa fall fantasivärld.

Glöm det där med mycket eller litet. Läkarna vet inte mycket mer än dig om varför sånt här inträffar. Det är därför vården är så förlegad, det är också okunskap som gör att de behåller patienter som mår ganska bra och låter de som är värre däran komma ut fortare. Det är precis som om de vill sopa sina misslyckanden under mattan.

I framtiden kommer vi att ha mer kunskap, bättre verktyg och behandlingsformer. Som medmänniskor kan vi lära oss hur man undviker det värsta och tar ansvar för varandra. Du har gjort vad du har kunnat och handlat enligt regelboken enligt mig. Du verkar ha ärvt styrkan du såg hos henne och det är ju inte så illa.

Av egen erfarenhet kan det bli bra och allt kan läggas bakom er. Ibland det motsatta. Men man har ändå med sig erfarenheten som kommer genom sådana här trauman i framtiden. Det blir enklare att handla och att bygga upp en ny relation som kan ersätta den gamla.

Du befinner dig redan i en brytningspunkt och kanske kan denna tråkiga erfarenhet ge dig en snabbstart till en relation där ni båda är vuxna. Det är aldrig roligt att axla föräldrarollen, men för min del gav det en hel del respekt som andra måste få vänta länge på, kanske till och med så länge att de själv börjar bli gamla.

Man har bevisat att man klarar av att stå på egna ben och föräldrarna glömmer inte det. Men idag, imorgon eller några år framöver kan du nog inte se hur det kan finnas något bra i katastrofer. Det är helt naturligt, precis som det skall vara och jag nämner det bara för att göra dig lite lugnare.

Ta hand om dig nu och fortsätt hoppas på det bästa!

Tänk på att den starkaste gren kan brytas, så skäms inte för att du inte orkar. Med rätt inställning och mycket vila gör du mer nytta än om du kämpar dygnet runt för att göra det omöjliga. Det är bättre med små segrar än stora nederlag. Så be om hjälp när det knakar.

Postat av: Aron
30 apr 2020 11:54

Jag tänker att det är viktigt med ditt och din mammas nätverk. Har din mamma några nära vänner, eller någon släkting som hon har förtroende för? Kanske kan du kontakta någon av dem, för att få avlastning.

Din mamma behöver så klart professionell hjälp, men kanske kan en vän till henne också finnas där. När man blivit sjuk är det viktigt med trygghet, att man har människor omkring sig som man känner och litar på.

Men du ska inte behöva vara det stödet. Det finns andra, vuxna, som kan hjälpa till. Det finns alltid andra vuxna, men du måste våga berätta för dem att ni behöver hjälp.

Jag tänker också att det antagligen har hänt din mamma något. Även om hennes reaktion är orealistisk - det är ju sannolikt ingen som är ute efter er på det sätt som hon tror och är rädd för - så kan det ändå vara så att det ligger någon slags sanning i botten. Frågan är bara vad som egentligen har hänt?

Och jag tror att det inte är någon idé att försöka övertala henne om att hon har fel när hon är psykotisk. Jag tror det är bättre att bara acceptera att hennes verklighetsbild ser ut så här just nu, även om du själv ju förstår att hon har fel. Att försöka att bara vara lugn och trygg, och inte säga emot om hon påstår konstiga saker. Men jag förstår att det är en skrämmande upplevelse att se sin mamma så förändrad, och att det kan vara mycket svårt för dig att orka vara lugn. Det är för mycket begärt att du ska orka det.

Du behöver hjälp för egen del. Prata med någon du litar på. Skolkuratorn kan vara ett bra första stöd. Eller en klok och bra lärare som du litar på. Du kan också ringa till BRIS och få råd från dem. Du ska inte behöva bära det här själv. Det är alldeles för svårt. Berätta för någon vuxen som du har förtroende för.

På 1177.se kan du läsa mera om att vara anhörig till någon med psykossjukdom: https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/psykos-och-vanforestallningar/att-vara-narstaende-till-nagon-som-har-en-psykossjukdom/

Jag vet inte om jag svarade helt på din fråga, men mitt råd till dig är att våga berätta för någon vuxen, och se till att kontakta någon vän till din mamma som kan avlasta dig, så att du inte behöver vara själv med detta. Men tänk på att det måste vara en bra person, som både du och din mamma känner förtroende för.

Postat av: K.
30 apr 2020 15:36

Ps Vad jag menar är att om din mamma har fungerat normalt i hela ditt liv och nu plötsligt fått en psykos så måste det bero på någonting.

Nu i corona-tider är det ju en svår och pressad tid för oss alla, och det kanske hände din mamma något som utlöste psykosen. Har hon blivit av med jobbet, fått reda på att hon kanske blir av med jobbet, eller är det något annat svårt som har hänt?

Är det någon i er familj som har gått bort nyligen, din mormor eller morfar t.ex. eller någon annan?

Du skrev att din mamma kom hem och var helt onormal. Hade hon varit borta länge då, eller var det bara över dagen, och vad hade hänt under tiden som hon var borta? Kan du få reda på det?

Det här behöver du inte svara på här på hemsidan, det är bara menat som frågor du kan ställa dig som kan hjälpa dig att förstå vad som utlöste psykosen. Det blir lättare att hjälpa din mamma om ni vet den utlösande faktorn. Det kan också kännas tryggare för dig om du får möjlighet att förstå varför hon blivit sjuk.

Alla som är med om svåra saker får inte en psykos. Men om man har den sårbarheten så finns det mycket som kan bidra till att utlösa en psykos.

Långvarig sömnbrist kan vara en bidragande faktor. Långvarig stress, eller en kortare stress som är orsakad av om det hänt något traumatiskt kan också vara en bidragande faktor. T.ex. ett dödsfall, att bli av med jobbet och förlora sin inkomst eller något annat som utlöser en kris.

Det kan ju också vara så att det är någon person som behandlat henne illa på något sätt.

Man kan också få en psykos p.g.a. vissa droger.

Ja, de bidragande orsakerna kan vara många.

Vad jag menar är att en person oftast inte bara blir sjuk rakt upp och ner, utan det finns ofta en eller flera utlösande faktorer som har stressat personen extremt mycket.

Postat av: K.
30 apr 2020 16:57

Det är lite svårt att klargöra vad som är symptom eller sjukdom. Läser man mellan raderna så är det det vanligtvis det första.

Psykotiska symtom förekommer vid flera typer av psykisk ohälsa i form av

- hallucinationer
- vanföreställningar
- tankestörningar
- förvirring
- okontrollerad våldsamhet

Psykotiska symtom kan uppträda hos personer som inte lider av psykisk sjukdom utan har blivit tillfälligt påverkade av droger, hjärnskada eller stress. Ur den synpunkten kan det vara missvisande att använda termen psykos som beteckning på viss typ av psykisk ohälsa.

Källa psykologiguiden.

När man träffar patienter på en psykosavdelning så har de ett brett spektrum av beteenden. Då kan man inte i min mening klumpa ihop dem och ge dem samma behandling. Tyvärr har jag inte sett någon skillnad i bemötandet. De delar bara upp dem i långvariga och kortvariga psykoser. Förhoppningsvis har din mamma den mildare varianten så att hon klarar sig utan behandling.

Jag vill inte låta negativ, men det finns många orsaker. De största är som om de hade en gemensam handlingsplan. Man känner igen mönstren, vanföreställningarna och beteenden. Världsbilden kommer från deras umgänge, så i drogkretsar, religiösa samfund och andra slutna kretsar så förstärks den gemensamma bilden av samhället. Masspsykoser är vanliga, men inte så uppmärksammade. Inte alla föreställningar är kopplade till våld så det är lätt att missa dem.

För att förstå den bristande logiken bör man analysera sina egna drömmar, speciellt de man har på morgonen. De är ofta realistiska men innehåller bisarra inslag och saker som är fysiskt omöjliga. Man kan flyga eller dra ut tänder med fingrarna, väga tusen kilo eller se andra personer förvandlas till djur eller andra människor. Väldigt bekant om man lyssnar på psykossjukas berättelser. Sällan påverkar drömmen den egna uppfattningen av jaget, så också i psykoser. Därför bibehåller de föreställningen att världen är galen och inte de själva.

Personer ser gärna upp till mig och vill varna mig för allt som är "farligt". Schizofrena tar gärna upp vilka färger man skall undvika och berättar om saker som hänt dem under veckan. Sen blir de arga om man säger att man har sett filmen eller läst boken, för dem är det självupplevt och de hatar att bli anklagade för att ljuga.

Människor i kris kan bete sig minst lika tokigt, men är medvetna att de blivit bedragna. Både av sina egna sinnen som av bekanta. Men det är svårt att släppa det sociala och de gemensamma värderingarna. De faller ofta tillbaka i gamla hjulspår och riskerar att det upprepas. Man bör undvika alla utösande faktorer, men det kan bli svårt att bryta alla gamla kontakter. Skillnaden mellan sjukdom och livskris är att symptomen kommer senare när de är stressrelaterade. Vanligtvis efter semesterresor, byte av jobb eller liknande.

Skall man spekulera så beror det på att de gamla värderingarna har blivit ett hinder för din överlevnad. Om de är nödvändiga för din egen överlevnad så klär man farhågorna i förklädnader andra kan acceptera. Det är lättare att skylla på djävulen än att ta upp att dina närmaste är dina förövare. Man inte konfrontera, men inte komma vidare om inte någon sanning uppdagas. Hellre blåsa liv i en en litterär historia än att på nytt bli utsatt. Hindren behöver inte vara hemska, bara för höga. Man kan inte leva med familjelögner eller i en grupp eller en minoritets krav på lydnad.

Drömmar föds ur ditt undermedvetna, ofta tas barndomens känslor upp för att de behöver omprövas. Man kan inte vara ett barn i ett vuxet skal och man kan inte förneka det man sett och upplevt längre, varken hatat eller älskat. Psykoser uppkommer av konflikten, inte av dagens orsak. Den är bara den utlösande faktorn. Därför blir det komplicerat. Jämför med en tårta, den har fler än ett lager. Men vi vuxna föreställs ofta som en sockerkaka utan lager.

Det finns mycket man kan göra när man väl funnit orsaken. En missbrukare måste få se sig själv utifrån. En missbrukare känner sig som stålmannen, men beter sig som Kalle Anka. Det tar tid att erkänna att alla bitvis ser sig själva i spegeln med rosa glasögon. När man drömmer minns man som det var, när man kramade Stina och trodde hon var Ulla. Även små misstag kan vara svåra att leva med. När drömmen blir verklighet är det ibland lättare att fantisera.

Vi gör det alla ibland, dagdrömmer för att överleva. Men ingen vill frivilligt leva i en mardröm. Och man vill inte bli en statist i en annans drama. Genom att acceptera lär man sig att leva med den sjuka, men man måste vara realist och förstå att man utsätter sig för fara. De försvarar sig mot sånt som inte finns och när som helst kan man komma ivägen för deras rädsla. Ta varje dag i taget och försök att inte tvivla, de flesta blir bättre och utan stigmat kan de börja kommunicera. Man skall aldrig skuldbelägga de sjuka eller deras anhöriga. Vem som kommer att drabbas härnäst kan man aldrig förutsäga. Frågan angår oss alla.

Postat av: Einar
04 maj 2020 09:44

Hej! Tack för alla fina och bra råd, har försökt att ta dem till mig!
Vad jag har förstått är det droger som har orsakat psykosen. Det som är märkligt är att mamma har aldrig tagit droger innan då hon har alltid jobbat med ungdomar som missbrukar. Problemet är att hon blir inte bättre, jag kan fortfarande inte lämna henne ensam, dock ser hon ej saker längre utan nu är de bara röster. Hon är fortfarande paranoid och tror att folk är ute efter oss och påstår massa skumma saker, när jag försöker lugna henne samtidigt som jag försöker förstå henne blir hon bara arg. Hon är arg för att jag inte förstår allvaret om vad som händer oss tydligen osv,. Hon har ingen vän som hon litar på och det är bara vi, så vet ej vem jag ska kontakta. Socialen har ring men jag fick bara förneka allt och påstå att hon är stabil då mamma satt bredvid mig och kontrollera det jag sa. Vågar inte ta kontakt med någon då hon kommer få reda på det och är orolig över att situationen bara blir värre.. behöver råd av någon annan om hur jag ska prata med henne när hon får för sig saker, hur ska jag kunna hjälpa henne på bästa sätt då? Tack ännu en gång

Postat av: S
11 maj 2020 00:28

Hej igen S!

Jag tänker när du berättar att hon tagit droger, att det i sin tur måste bero på någonting. Man tar inte bara droger för "skojs" skull.

Var det någon annan som tvingade eller lurade henne att ta droger? Eller tog hon droger för att hon ville fly bort från en svår situation eller känsla?

Vad var det i så fall - vad har hänt i hennes liv som gjorde att hon valde det? Var det en långvarig process som ledde fram till det, eller var det någon speciell händelse som ledde fram till det?

Jag tänker också att om hon har/hade en anställning och ett jobb så kan det vara så att hennes arbetsgivare faktiskt har ett ansvar, enligt lag, att hjälpa din mamma. Att ni skulle kunna ta kontakt med företagshälsovården/arbetsgivaren. Och kräva hjälp från dem.

Problemet är att din mamma inte vågar/vill ta emot hjälp från någon. Det kan man förstå. När man är i en utsatt position blir man så lätt i händerna på andra, och man blir lätt överkörd när någon kommer utifrån och ska hjälpa en. Det är jätteviktigt att den som hjälper till är lyhörd och lyssnar på den som behöver hjälp.

Tyvärr är det inte alltid så, eftersom de professionella hjälparna ofta har för mycket att göra och är stressade, och de kanske har en alldeles för liten budget för att hjälpa till på bästa sätt. Men man måste ändå våga ta emot hjälp.

Det är ett problem att din mamma tvingar dig att ljuga för socialtjänsten. Du måste få ta hjälp att de människor som du känner förtroende för. Du ska inte vara ensam med det här.

Om du vill skulle du kunna prata med din skolkurator. Den personen är utbildad socionom, precis som de på socialtjänsten, och hon eller han vet säkert mera om vilken hjälp som finns att få i kommunen. Kuratorn har också anmälningsplikt, så hen kommer säkert att göra ytterligare en anmälan till socialtjänsten, om du berättar för hen.

Du skulle också kunna prata med en diakon i Svenska kyrkan. Många diakoner är utbildade socionomer eller sjuksköterskor i botten. Och de är också vana att kunna stödja i en sådan här situation.

Jag vill uppmana dig igen att våga berätta för någon vuxen som du litar på. Det du känner och behöver är viktigt. Din mamma kan inte begära att du ska klara det här själv, det är ett alldeles för tungt ansvar för en ung människa att bära. Om du inte vågar berätta för någon öga mot öga så kan du i alla fall ringa någon anonymt och be om råd och stöd.

Här är en länk till UMO, ungdomsmottagningen på nätet, med en lista på olika organisationer som man kan chatta med, mejla eller ringa:

https://www.umo.se/att-ta-hjalp/hit-kan-du-ringa-maila-eller-chatta/hjalp-om-du-har-fragor-om-alkohol-tobak-droger/

Postat av: K.
11 maj 2020 11:00

Hej igen S!

Du skriver: "Hon har ingen vän som hon litar på och det är bara vi, så vet ej vem jag ska kontakta."

Men kanske har det funnits någon vän i din mammas liv, tidigare? Eller har hon någon bra släkting, ett syskon eller en kusin eller någon annan släkting som hon tycker om och har förtroende för?

Om hon inte har det, så kanske Du i alla fall har någon släkting eller vän som du litar på. Försök känn efter vem du har i ditt nätverk som du också skulle kunna kontakta.

Förutom att berätta för en utomstående tror jag det kan vara viktigt om du även vågar anförtro dig åt någon person som känner dig väl. Den personen kanske inte kan lösa er situation, men den kan ändå finnas där så att du känner att du inte är ensam.

Din mamma är rädd, och det är därför hon vill hålla det här hemligt. Men det är alldeles för svårt att vara ensam med en sådan här sak. Hon kan inte begära det av dig. Du har rätt att anförtro dig till människor som du litar på.

Postat av: K.
11 maj 2020 12:10

Ps!

Jag förstår om det skulle vara så att du inte känner att du vill berätta för någon som du känner väl, vad som hänt din mamma. Så kan det kännas ibland.

Men du skulle ändå kunna ta kontakt och säga hur du känner: om du är stressad, ledsen, arg etc, utan att tala om vad det gäller.

Du behöver dela den här situationen med någon, kanske ringa och bara höra någons röst. Även om personen blir nyfiken eller orolig så behöver du ändå inte tala om vad som hänt om du inte vill det själv. Det bestämmer du, du har rätt att säga nej. Och bara berätta det du själv känner dig bekväm med.

Jag tror att du skulle kunna få stöd och kraft av att anförtro dig till någon som du tycker om, och berätta hur du känner dig just nu.

Men prata också med någon utomstående. Om du ringer eller chattar anonymt t.ex. så kan du få prata med någon som kan ge dig råd och stöd.

Båda kontakterna kan hjälpa dig, på olika sätt.

Postat av: K.
11 maj 2020 12:53

Jag kanske inte svarade på det du frågade om.

Du skriver att du fortfarande inte kan lämna din mamma ensam. Vad skulle hända om du gjorde det, tror du?

Du skriver också: "när jag försöker lugna henne samtidigt som jag försöker förstå henne blir hon bara arg. Hon är arg för att jag inte förstår allvaret om vad som händer oss tydligen osv".

Kanske kan du backa undan lite, hålla dig i bakgrunden, men ändå finnas kvar?

Jag tänker att det är svårt att prata med en arg människa, och det enda du kan göra är att finnas där, utan ord. Bara låta henne hållas.

Samtidigt beskriver du en situation som är alldeles för svår för dig att hantera själv. Du kanske skulle kunna ringa till psykiatrin där hon var inlagd och rådfråga dem. Berätta att du behöver hjälp.

Fundera lite på hur du vill göra, och vem du vill kontakta. Men lova att du ber andra människor om hjälp. Det är inte meningen att du ska behöva passa din mamma dygnet runt. Det är sjukvårdens eller kommunens uppgift att sköta en sådan sak.

Du har rätt att få den hjälp du behöver, men du måste berätta att du behöver hjälp.

Postat av: K.
11 maj 2020 13:40

Om vad du skall göra

I första hand skydda dig själv. Om man inte är till nytta för sig själv är man inte till nytta för någon annan heller. Om man utsätter sig själv för skada eller andra risker är man till liten eller ingen nytta för de man försöker hjälpa.

Jag vet att det är problematiskt när man pratar om närstående. Men tro mig, slita, släpa och alltid ställa upp kallas för medhjälp. Eller rättare sagt medberoende. Så länge man håller rent, ställer upp och täcker upp för dem kan de behålla beteendet. Med andra ord får de ingen hjälp. Ibland är det bättre att stiga åt sidan och vänta på katastrofen.

För min egen del så gäller tumregeln att magkänslan alltid har rätt, de du tror skall klara sig gör det också, med eller utan din hjälp. Jag har kastat bort många år för att hjälpa dem som inte klarar av att ta emot min hjälp. Ibland av logiska skäl, som att deras barn behöver mig, till mer sociala orsaker som att vården inte bjuder till.

Inom socialtjänsten gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men (socialstyrelsen). Så de kan enligt lag inte lämna ut dig eller vad du säger. En del idioter gör det ändå, men då har de skaffat sig fel arbete. Tala om att du läst lagen om sekretess vare sig du gjort det eller inte, det håller dem alerta för stunden.

Begär hjälp och enskilt samtal med dem, din mamma skall inte vara med när du pratar om dina känslor och upplevelser. De är dina privata känslor och du behöver inte dela dem om du inte vill det, de skall reapektera dig som person och följa sekretessen. Läs avsnittet om beteenden, de inkluderar problemen med just känslor.

Även om du är trygg för stunden får de inte riva upp känslor som lagt sig. Då hamnar du i samma sits igen. Kom ihåg att socialsekreterare inte är psykologer och begår fel ideligen för att de inte kan eller vill se konsekvensen av sitt eget handlande. Att se i två till tre led framåt kråver en hel del intelligens. Mindre än en fjärdedel kan göra det om de inte har studerat ämnet och fått exempel på konsekvenser. Det är statistik, inte personligt.

Du KAN hjälpa dem att inse allvaret utan att starta en cirkus. Säg att även om det blivit bättre (enlig vad du sa i telefonen) så är inte faran över, peka på återfallsrisken och kräv att de visar hänsyn för din skull. Som det nämts kan du flytta hemifrån även i din ålder. Men jag antar att du inte vill det, då behöver du stöd och avlastning så ditt liv inte förstörs av situationen.

Du är utåtriktad, förklarar bra och förstår situationen. Det hjälper dig att få dem att ta itu med situationen. Du begär ju inget för din egen del förutom avlastning och innan din mamma fått ordning på missbruket så behöver hon all hjälp han kan få för att ta sig ur situationen. Räkna med en del återfall och nya problem, men nu har du i alla fall ett facit och kan slå upp saker på nätet.

Jag rekommenderar outofthefog.website speciellt för deras verktygslåda, vad man INTE skall göra och deras topp hundra om personlighetsstörningar. Den är rätt omfattande och på engelska. Skaffa en översättare som tillägg till din webbläsare så blir det lite enklare.

Lycka till och kom ihäg att man klarar mer än man kan föreställa sig! Inget är totalt omöjligt, men kan ofta vara totalt utmattande. Vad man glömmer är att andra ser när man försöker hjälpa, ibland misslyckas man, men inspirerar andra att försöka. På det sättet bidrar man till ett bättre samhälle och blir lite lyckligare oavsett hur det utvecklar sig.

Postat av: Einar
11 maj 2020 13:56

Om beteendet

* Delar av innehållet kommer från webbsidan Out of the Fog.

Diskutera händelsen med personen som har en psykos och du har receptet för en aldrig sinande cirkulär diskussion. Det beror på att personen med en psykos inte kan se verkligheten som du ser den. Vad de känner dikterar för dem vad som är fakta . Så om de känner sig förrådda så måste du vara en förrädare.

Om de känner sig älskade så är du kärleksfull. Om de känner sig rädda så är du farlig. Om deras känslor stämmer överens med din verklighet, så är allt bra! Du kommer att bli underbart validerad, otroligt uppskattad och djupt och uppriktigt älskad. Men när deras känslor inte stämmer med dina, då kommer det att bli en lång natt.

** Jag bytte ut personlighetsstörning mot psykos, men i sammanhanget du befinner dig i är det samma sak.

Så vad kan du göra när du befinner dig i ett cirkulärt argument?

Det första du måste göra är att känna igen mönstret. Erkänn att du befinner dig i en konversation som bara går runt och runt.

En annan sak är att inse att känslor i sig inte är bra eller dåligt - de bara är. Vad du känner är precis det du känner. Känslor är en biprodukt av omständigheter, känslor, hjärnans kemi och en mängd andra saker. Du kan inte kontrollera vad och hur du känner. Det sätt du känner på är bara en naturlig reaktion på vad du har upplevt.

Byt från fakta till att ange känslor - dina egna känslor inte den andra personens. Säg inte "det känns som om du ljuger". Det är inte en känsla, det är en åsikt. Säg "Jag känner mig rädd" eller "Jag känner mig sårad" . Du behöver inte säga varför - säg det bara. Det underbara med att ange dina känslor är att ingen kan motsäga dig (även om de ibland försöker). Ingen annan känner eller äger dina känslor förutom du.

Avsluta sedan samtalet. Slå inte igen dörren. Storma inte ut. Försök inte att få sista ordet eller vinna diskussionen. Sluta bara. Lugnt och med din värdighet intakt. Om du behöver kan du säga "Jag behöver en paus" eller "Låt oss diskutera detta senare" men bara avsluta det där och då.

Ta dig därifrån. Vänta inte på att dina känslor ska valideras. Vänta inte på att den andra personen skall ändra sig. Håll dig undan. Du kan inte få den personen att känna annorlunda. Deras känslor är deras känslor lika mycket som dina känslor är dina. Du har inte mer rätt att berätta för dem hur de ska känna än de har rätt att berätta hur du ska känna. Låt dem få sina känslor. Döm dem efter deras beteende - inte efter deras känslor. Efter det, om deras beteende är acceptabelt och säkert för dig att vara nära dem så är det bra. Om inte, måste du se till att hålla dig ur vägen och stanna där tills det är säkert igen.

Postat av: Einar
11 maj 2020 13:57

Om droger

Det finns många undersökningar om varför vissa blir narkotikaberoende, i synnerhet när det inte drabbar alla. Men jag tror att de som handlar om alkohol och tobak ger de bästa svaren.

Tidig exponering av tobak anses som en bidragande orsak till att man börjar röka senare i livet. Man gör som andra gör, inte som de säger. Trots spelar också roll, så det har ingen större betydelse om den man kopiererar har slutat och är aktiv motståndare idag.

Sexårsålder är en känslig ålder när man i princip avgudar vuxna och ser upp till dem. Det är lätt att falla för drogromantiken som finns i alla sociala grupper där man brukar öppet, både lagliga och olagliga droger. Skador och risker diskuteras överhuvudtaget inte.

Före fem års ålder minns de flesta inget och det är vanligtvis då man ser de negativa aspekterna av drogmissbruket. Ju mer verbala barnen blir desto mer upprätthåller vuxna sina fasader. När de festar är de glada och uppspelta, vilket kan få barn som saknar uppmärksamhet att tolka situationen som positiv.

Teorin stämmer på mina anhöriga, men så små undersökningsgrupper skulle aldrig godkännas i praktiken. Men styrker i alla fall mina känslor i ämnet. Jag har receptorer för cannabis, så trots att jag avkyr lukten så blir jag ändå alltid sugen. Min hjärna har blivit programmerad av all passiv rökning under uppväxten.

Utan alla negativa erfarenheter och medvetenhet om drogens farlighet hade jag nog provat. Något som jag är glad att jag aldrig gjort och jag har sett vad ett dåligt beslut kan leda till. En av mina anhöriga trodde att ett bloss då och då kan väl inte skada. Det slutade med att hon kördes ut till en skog och hotades med avrättning om hon inte betalade.

Vill inte skrämmas, men det här är en miljö man vill undvika. Som du förstår har rädslan som ligger bakom paranoian en orsak, man måste förstå att den som missbrukar har två fiender, de som förser dem med droger (om de inte betalar) och polisen som skall förhindra kriminaliteten i samhället. De som missbrukar har all anledning att vara nojjiga.

Dessutom gör drogerna personerna vaksamma genom att stimulera den delen av hjärnan. THC som står för merparten av ruset i cannabis har ökat exposionsartat genom åren, drogerna blir allt starkare, med det ökar tillvänjningen och också dödsfasll och psykoser. Snabba pengar är vad kriminella lever på, så det finns ingen broms överhuvudtaget.

Många går fortare över till tyngre droger och skall man hårdra det så bidrar rökning bland ungdomar också till missbruket. Är du röksugen så röker du vad som helst som erbjuds så länge inte utseendet på förpackningen inte drar till sig uppmärksamhet. Jag fick i mig opium på det sättet och sedan dess bommar jag inga cigaretter eller röker överhuvudtaget.

Det är berömvärt att din mamma ville ta hand om dem, men tyvärr skyddar det inte henne om hon varit exponerad för droger under barndomen. Det finns alltid en djävul på axeln som säger "en gång är ingen gång" och "jag har kontroll över det här". Jag lyssnar inte på den lugnande rösten eftersom jag tycker att hallucinera i en halvtimme räcker för en livstid.

Missbruk är en social grej som många finner svårt att vända ryggen till. Min egen anhörig har blivit frireligös, men det är som att byta en drog mot en annan. Jag har inget som helst emot religösa personer, men det är viktigt att man hittar tryggheten inom sig själv innan man söker den i sociala sammanhang. Annars kvarstår "svagheten" som förstörde för dem innan.

Postat av: Einar
11 maj 2020 13:59

Det kan ju ligga någonting i det Einar skriver, att hon kanske trasslat till det för sig och blivit skyldig folk pengar för drogerna?

Och att det därför kanske är någon som faktiskt hotar henne och er. Att det är det hon försöker säga till dig, när hon säger att någon är efter henne och att du "inte förstår allvaret om vad som händer" er.

Jag vet ju inte om det är så. Det kanske bara är något hon är rädd för, men som inte har hänt i verkligheten. Men det kan ju också ligga en sanning i det. Det kan bara du avgöra, vad du tror stämmer.

I vilket fall som helst så ska du inte vara själv med den här situationen. Du behöver vara på en plats där du kan känna dig trygg, och du behöver få känna att någon annan tar hand om din mamma. Du ska inte behöva ta hand om henne. Kontakta någon och berätta hur du har det.

Postat av: K.
12 maj 2020 11:15

Jag hör av mig här igen, då jag har insett att ni i detta forum ger dem klokaste orden och råd! Vill tacka så oerhört mycket till er som svarar och förklarar så bra, de betyder så extremt för mig just nu. För att ge er en uppdatering, hon har lagts in på psykiatrin igen då hennes mående eskalerade väldigt snabbt och hon och jag kom överens om att de beslutet är bäst för henne just nu. Hon har aldrig rört droger innan utan vad jag har förstått handlar de om att hon har brutit ihop helt då hon har hjälpt mig i flertal år genom min diagnostisering och mående. Hon förklarade att hon ville orka mer för att hjälpa och kunna finnas för mig och då vände hon till droger. Hon har inget missbruk då hon har gått och kissat över en månad och har inga abstinensbesvär eller lust att vända sig dit igen.

Tänkte fråga er om rådgivning ännu en gång, har mer och mer funderat på att flytta hemifrån. Eftersom situationen hemma har rent ut sagt urartat och jag vet ej hur jag ska gå tillväga. Vet att hon kommer bli hem skickad snart igen och det kommer tyvärr förmodligen fortsätta vara som det var innan.
Känner dock en oerhörd skuld över att jag ens har tankar på att flytta, känns som jag sviker henne efter alla år hon har varit där för mig. Men tyvärr är det det ända jag kommer på just nu. Vi har glidit ifrån varandra helt och jag känner inte ens igen henne längre.
Ville höra hur ni hade tänkt eller hur ni har gjort i liknande situationer. Tack återigen

Postat av: S
19 maj 2020 15:27

Hej S!

Ni befinner er båda i en mycket svår situation just nu, och det kan vara lätt hänt att du vill lämna situationen på en gång. Men det kan vara bra att sakta ner lite, så att både du själv och din mamma hinner med. Så att ni kan skiljas på ett bra sätt, när/om du flyttar. Låt det få ta lite tid.

Det här skriver jag utifrån att din mamma inte är farlig för dig? Om hon beter sig farligt för dig behöver du tänka på ett annat sätt och skydda dig genom att inte vara hos henne.

Jag funderar lite på det du skriver. Å ena sidan säger du att "Hon har inget missbruk då hon har gått och kissat över en månad och har inga abstinensbesvär eller lust att vända sig dit igen" å andra sidan skriver du också att "hon har lagts in på psykiatrin igen då hennes mående eskalerade väldigt snabbt".

För mig går det här inte ihop riktigt. Om hon inte har några abstinensbesvär så borde hon ju må ganska bra nu?

Du skriver att hon har brutit ihop för att hon varit psykiskt pressad under en längre tid, om jag förstod rätt. Då kan hon ju må dåligt förstås, även om abstinensbesvären har försvunnit.

Men annars tänker jag att det kan ta tid att få ur droger ur kroppen, och att det verkligen är viktigt att din mamma får professionellt stöd ifall abstinensbesvären och drogsuget kommer tillbaka.

Jag reagerar också på att hon sagt till dig att hon tagit droger för att orka hjälpa dig mera. Det förvånar mig lite, eftersom hon jobbar med att stödja missbrukande ungdomar och borde veta att det inte är någon bra lösning. I mina öron låter det inte heller som hela förklaringen till hennes situation?

Det är ju inte du som är jobbig. Det jobbiga är att hon inte vågat hämta mera hjälp. Det är alltid svårt att vara förälder, särskilt ensamstående förälder. Och det är bara naturligt att man som vuxen behöver be andra människor om hjälp, när man är ensam med ett barn eller ungdom. Alla föräldrar behöver det.

Jag tror hon behöver öva på att våga hämta mera hjälp, från andra vuxna. Och då är det ju bra att hon vågar säga att hon ville bli inlagd igen, om hon själv kände att hon behövde det. Men hon skulle också behöva lära känna mera människor sedan när hon mår lite bättre. Alla behöver vi någon bra vän att prata med ibland. Det är viktigt. Det kan vara svårt att hitta rätt människor, om man är van att bli sviken, men det är viktigt att unna sig att våga prata med nya människor och känna efter om det är någon som man skulle vilja lära känna närmare.

Det finns ju också på vissa orter samtalsgrupper för tonårsföräldrar. Det finns t.ex. en förening som heter "Enastående föräldrar". Den verkar finnas i Göteborg, men jag har hört talas om den på andra orter också. Men det finns också många andra sorts grupper, som man kan gå med i och få stöd, kraft och inspiration av.

Just nu mår din mamma väldigt dåligt, och har nog med att orka bara vara, men när hon mår lite bättre så kunde hon ju ta kontakt med någon föräldragrupp med personer som har en liknande situation som hon. Det kan bli roligt, hon kan få styrka av det, och hon kan hitta vänner för livet.

Jag vill säga dig igen att det absolut inte är ditt fel att din mamma tog droger. Hon gjorde det för att hon inte vågade eller orkade be om hjälp. Det är lätt att förstå din mamma, ibland tar man fel beslut helt enkelt. Hon tog fel beslut, och det kan hända även den bästa. Men det är ju bra att hon börjar våga ta emot hjälp nu.

Som svar på din fråga tänker jag att om du känner att du behöver flytta ifrån din mamma så är det viktigt att det går lugnt till och att ni kan planera flytten tillsammans.

Så länge du studerar på grundskolan eller på gymnasiet så är din mamma skyldig att försörja dig fram till du fyller 21 år. Men bara om du går i skolan alltså. Ifall du inte går i skolan så är hon bara skyldig att försörja dig tills du fyller 18.

Så länge du inte är myndig är det din mamma (din/dina vårdnadshavare) som bestämmer var du ska bo. Hon är skyldig att försörja dig, men hon är inte skyldig att betala för en annan bostad t.ex.

Däremot så kan det ju vara så ibland att det faktiskt inte går att bo hemma, att det är för svårt. Och då kan man prata med socialtjänsten och komma överens med dem, så att de hjälper dig att få bo någon annanstans.

Men ta ett steg i taget. Prata med någon du litar på, och sedan när det går att prata med din mamma så prata med henne också. Berätta lugnt och tydligt hur du känner, och vad du behöver. Berätta varför du känner att du inte kan bo med henne längre, och berätta vad du längtar efter och vad du behöver för att må bra.

Ni kan lösa den här situationen tillsammans. Om jag förstått rätt så har ni vanligtvis en bra kontakt och kan prata ärligt med varandra? Ta fasta på det i så fall.

Men det kan ju vara så att du i ett akut läge just nu känner att du behöver komma hemifrån några månader, för att kunna klara av skolan och få lite lugn och ro. Om du känner så så ska du lyssna på det. Det är viktigt att du lyssnar på vad du känner att du behöver. Berätta för din mamma och berätta för till exempel din kontakt inom socialtjänsten, så kan ni gemensamt komma fram till något som blir bra för dig.

Allt det här som hänt i din familj de senaste månaderna måste ha blivit en chock för dig. Det är viktigt att du ser till att pyssla om dig själv lite och att du pratar med människor som du tycker om och litar på. Att du inte går ensam med tankarna och känslorna.

Du skrev i början att du var arg. Det är inte så konstigt. När något sådant här händer kan man bli både arg, rädd. orolig och ledsen, eller känna olika andra känslor. Alla känslor kan komma huller om buller och du ska veta att det är en helt naturlig reaktion på det som hänt. Se till att prata med någon, när du behöver det.

Nu måste jag sluta. Var rädd om dig!

Postat av: K.
20 maj 2020 09:37

Hej igen S!

Jag tänker att din mamma och du, när hon mår så pass bra att hon är sig själv igen, skulle kunna vara hjälpta av att prata tillsammans med en familjeterapeut.

Du är tonåring, ännu mycket ung och behöver din mamma, men du utvecklas mycket under den här perioden och är också på väg att bli mera vuxen. Därför kanske ni behöver hitta nya sätt att förhålla er till varandra. Ni kan behöva bena ut tillsammans vad du ska ta ansvar för i ditt liv, och vad din mamma behöver hjälpa dig med.

Ni behöver också komma överens om arbetsfördelningen hemma, så att ni båda två känner att ni orkar med och att ni trivs.

Du berättade att din mamma "har hjälpt mig i flertal år genom min diagnostisering och mående". Du behöver självklart fortfarande din mammas hjälp. Men kanske kan du börja ta lite mera ansvar själv och ta hjälp av andra vuxna också? Jag vet ju inte vad du behöver hjälp med, men beroende på vad det gäller så kanske det finns läkare, kuratorer, pedagoger och andra yrkesgrupper som har mycket kunskap på ditt område och som skulle kunna hjälpa dig där din mamma inte räcker till? Ett bra sätt att ta ansvar för sig själv och sitt liv är att be om hjälp när man behöver det. Man kan inte klara allting själv, man behöver be andra om hjälp. Det är helt naturligt, alla människor behöver det.

Och om din mamma får känna att hon inte ensam ska klara allt, utan att du också vågar ta hjälp av andra professionella så kan det bli lite lättare att umgås.

Och på samma sätt är det ju inte meningen att du ska ta hand om din mammas mående, utan när hon mår dåligt så behöver hon också be andra vuxna om hjälp.

Jag tror att om ni pratar med varandra och reder ut det här, så kommer det att bli bättre för er båda. Ni har nog båda två tagit för stort ansvar för varandra.

Så tänker jag, när jag läser det du berättar. Men det är du och din mamma som vet vad som stämmer för er.

Jag tror i alla fall att det är viktigt att ni får tid att i lugn och ro prata med varandra, och det kan vara en stor hjälp om någon utomstående är med och leder samtalet. Familjerådgivningen är ofta mycket duktiga på detta. I vissa kommuner finns det även speciella ställen man kan vända sig till om man som tonåring och förälder behöver hjälp att prata med varandra.

Var rädd om, och prata med någon vuxen som du litar på.

Jag kan nog inte svara mera än så här, så det är viktigt att du också får hjälp där du befinner dig.

Det kommer att gå bra, om du tar ett steg i taget.

Postat av: K.
20 maj 2020 16:36

Ps igen!

När man ber andra människor om hjälp är det viktigt att komma ihåg att du har rätt att säga nej till deras förslag. Det är viktigt att det känns bra för dig, och ingen ska tvinga dig att ta emot en hjälp som du inte känner dig bekväm med.

Ibland kan man behöva lite tid för att tänka och känna, innan man är redo för att pröva det som någon annan föreslår. Ta dig den tiden. Be om att få tänka en stund, eller några dagar. Och ibland kommer du fram till att du vill pröva, ibland kommer du fram till att det känns fel för dig, och då har du rätt att låta bli.

Men å andra sidan så är det inte alltid andra människor kan ge en exakt den hjälp som man själv känner att man vill ha. Så då får du känna efter och antingen ta emot den hjälp som de kan ge, och hoppas att det hjälper en bit på vägen i alla fall. Eller säga nej, och vänta lite.

Men det är viktigt att du väntar på dig själv, och att du vågar berätta för den andra personen att: Nej, det känns inte bra. Så här skulle jag vilja istället. Om vi gör så här så skulle det kännas bra därför att... osv. Du har alltid rätt att berätta vad du behöver, och att säga nej när det inte känns okej. Men den som ska hjälpa dig har också rätt att säga nej, om den känner att den inte har rätt resurser och verktyg för att hjälpa dig på det sätt du vill.

Det viktiga är att du verkligen vågar berätta hur du vill ha det, och vad du känner att du behöver. När man är ung vågar man ofta inte säga hur man vill ha det, för man kanske är rädd att verka besvärlig, eller man är rädd för att få ett nej. Men det är inte så farligt att få ett nej. Och det är bra att vara "besvärlig" ibland.

Om man vågar berätta mera vad som är viktigt för en så kan det ju också hända att man får ett ja.

Det finns människor omkring dig som vill hjälpa dig, men du måste berätta för dem på vilket sätt de kan hjälpa dig bäst.

Postat av: K.
20 maj 2020 17:27

Inget svar på din fråga, men exempel på hur man kan välja att tänka (mindfullness = sinnesfrid) ..

Det är bra om man kan följa sina impulser och lita på sina intinkter. Inte så lätt om man inte satt känslorna på prov och har sett att det fungerar.

Väldigt ofta har lusten bakom impulserna rätt. Ta skolan till exempel, om man tycker om det man gör syns det på betygen och man kan prata för sin sak när man söker arbete.

Flytta hemifrån är aldrig lätt, men är samtidigt det enklaste att göra i praktiken. Ställ inte så höga krav på dig själv. Man klarar sig med ganska lite i starten.

Det du skapar åt dig själv är ditt "imperium" och det kan vara allt från lyx och flärd till shabby chic i en orgie i begagnade möbler. Det är lusten som skall stå i centrum och att skapa något som är helt och hållet ditt eget.

Ibland vill man studera vidare och får leva lite provisoriskt. Men det har andra fördelar som nya vänner och att se sverige som "gäststudent". Kanske vill man komma utanför gränsen och lära sig nya språk, det är bara fantasin som sätter gränsen.

Väntar man för länge så blir det svårt ekonomiskt och när hjärnan utvecklats klart så är man inte lika benägen att ta risker. Dessutom äts självkänslan upp av att leva med sjuka människor och man får ångest när man tar beslut som gynnar dig själv och inte den som mår dåligt.

Många tror att det är en klassfråga men det är det inte. Jag känner miljonärer och de brottas ofta med samma problem som mig. Skillnaden mellan dem och mig är fullföljda studier. Namnet och en bra utbildning gör att de klarar sig bättre i framtiden.

Namn kan man byta vid behov och studierna kan man fullfölja om man behåller avståndet. Alltså är problemet inte lika stort som när man är mitt uppe i det. Det är rätt tyst kring de som föds med en silversked i munnen, det är det enda som skiljer dem från oss. Vare sig man kommer från botten som mig eller från medelklassen. Strunta i Instagram och andra sätt att dölja problemen. Det som är ditt eget är mer värt i längden.

Använd socialen, studievägledare och andra som finns till hands för att följa dina drömmar och göra om dem till verklighet. Det bästa sättet att vända en nedåtgående trend är att skaffa familj, arbete och en meningsfull fortsättning. Kan du så kan dem, en sjukhusvistelse är som att trycka på paus, inte att radera hela livet ..

Droger finns i alla samhällsklasser och man skall inte acceptera att behöva ta på sig skulden för att man inte är "fin nog" att ha familjehemligheter. Samhället är vårt gemensamma arv och skall vi ta efter något så är det bättre att fullfölja sina studier än att sopa problemen under mattan som dem gör. Tala öppet om problem är att föregå med gott exempel, när de som bestämmer också gör det kommer samhället att bli helt annorlunda.

Vad jag menar är att göra så gott man kan vare sig man får beröm för det eller inte. När man stärker sin egen självkänsla så kommer ingen åt dig. Stå stark när det blåser så får du snart sällskap. Det är ingen bra idé att överlåta problemen till kommande generationer. Ta miljön som exempel, allt är inte finanser och tar man itu med saker idag så tjänar man på det i framtiden.

Koncentrera dig på det som gör dig glad så förändrar du allt omkring dig. Ta ansvar för en liten del av världen så flyttar du oron du har inom dig till något du faktiskt kan påverka. En del blir veganer för att de inte orkar med sina föräldrar. Det är helt fel orsak! Att samla på sig djur och sabotera för bönder gör ingen av dem till den superförälder de önskar att de haft när de mådde dåligt. Man skall göra det som känns rätt för att man mår bra av det.

Med det sagt så avslutar jag med att säga att även om dina intentioner är goda, så måste även anledningen vara det. Man kan bli en bra förälder utan att haft egna och man göra nytta utan att bränna ut sig. Jag älskar mina veganer (släktingar) men det är bara de som lever så av hälsoskäl som är de lyckliga. Man kan inte byta ut ett problem mot ett annat och tro att allt skall lösa sig. Ta hand om ditt ego så orkar du ta hand om andra.

Jag använder exempel som ligger mig nära, så läs mellan raderna och hitta dina smultronställen du kan vårda. Börja med dig själv, det är där du kan påverka.

Postat av: Aron
20 maj 2020 17:50

Jag tror inte på din mammas ursäkter, inte för att jag misstror dig eller henne. Här är ett ofta förekommande citat - ”Narkomanen uppträder som sitt beroendes heltidsanställde försvarsadvokat”.

Det är normalt att ange något som ligger nära till hands. Det vill säga dig! Men det är skönt att ni pratar igen och att du kan få svar. Enabling är allt som gör missbrukaren trygg i sitt missbruk, du kan slå upp det om du vill.

Faktiskt är det era gemensamma likheter som gör det svårt att prata. Hennes behov av att vårda och ditt behov av att vårda går emot varandra. Hon kan inte vårda om hon blir vårdad och i hennes yrke så skapar det en konflikt, inte bara i rollen som din mamma.

Jag har själv svårt att ta emot hjälp på grund av min uppväxt och mina föräldrar klarar inte av att se sig som dåliga föräldrar. Inte ens mina anhöriga som hoppat in som vårdnadshavare. De kan inte förstå mitt behov av att prata om problemen jag brottas med idag eftersom de känner sig anklagade.

Jag drömmer ofta mardrömmar där jag försöker finna en plats i främmande knarkarkvartar. Jag drömmer sällan, faktiskt nästan aldrig, om mina föräldrar. De är helt enkelt inte närvarande. Jag kan inte ta upp saker som att jag en gång vaknade fastklämd under en död missbrukare.

De kan inte ta på sig skuldbördan och att personen som dog av en överdos jobbade på en byggarbetsplats i närheten och inte hade något annat ärende till lägenheten förutom att ta heroin gör inte saken bättre. Jag vill bara bli av med obehagskänslan, jag anklagar inte dem för något. Jag vet vad narkotikan gör med folks hjärnor.

Det här är första gången jag nämner något, psykriatrin skulle berätta det för mina anhöriga för att det är så de fungerar. Missbrukare emellan tar de parti för dem som står de själva närmast. Men mardrömmarna har hjälpt mig att ta itu med mina tidigaste minnen. Jag är vuxen och kan hantera det, men ibland känns det som om man skall få en hjärtinfarkt.

Förklara för din mamma att man inte minns allt och att tidiga barndomsminnen ofta är falska. Rädslan som hon bär och förmodligen ångesten har en orsak. Det är inte bra att tänka som en vuxen när man jobbar med sitt inre barn som behöver vuxenkontakt. Det är bättre att minnas som det var och älska barnet som har varit övergivet.

Trauman är inte en rak måttstock, hemskheter man läser i tidningarna är sällan vad barn reagerar på. Jag har inte förträngt händelsen med överdosen, jag tyckte inte att det var prio ett som barn utan att jag saknade tryggheten från mina föräldrar.

Jag tyckte det var mer oroande att jag var ensam än att en främmande man vägrade att vakna, jag visste inte vad död var för något. Alltså är sådant inte viktigt förrän man blir vuxen och behöver ta itu med fakta. Vanligtvis triggas minnen av saker som finns i omgivningens omedelbara närhet. Minna minnen triggades av mina anhörigas barn som visade prov på complex trauma. Oro väcker känslor som måste bearbetas.

Ta inte på dig skulden för din mammas missbruk och ta vad hon säger med en nypa salt. Det som är jobbigt i henne måste få vakna i sin egen takt. Narkotikan skyndade säkert på allt och hon fick en psykos i reaktion på detta. Ingen vill prata om att man har känt sig övergiven, rädd och ensam. Man stöter sig med allt och alla så man måste börja ljuga för att överleva. Man kan vanligtvis inte avgöra om väldigt starka känslor är nya eller gamla eller om det är stress som ligger bakom ångesten man känner.

Det finns folk som är så elaka att de lägger fram triggers och drar upp sådant som är gammalt för att skapa psykoser hos andra. Narcissister finns på nästan varje arbetsplats och i alla bekantskapskretsar. Mina anhöriga jobbade stenhårt för att få mig att flippa ut, men det enda de lyckades åstadkomma var ett par utbrott, mest för att de inte lät mig få sova. Väldigt pinsamt, men högst mänskligt. Dessutom vet jag att dagdrömmar är för att hjärnan behöver drömma, så någon psykos blev det aldrig. Men bevisar att vi alla kan drabbas.

Jag kan inte ge dig direkta råd eftersom vi inte känner varandra. Men kom ihåg att missbrukare slipper undan för att de kan och att det som hänt kan vara det som räddar din mamma från ett mycket värre öde. Ta chansen att utveckla dig själv och se vad du kan få ut från dina egna bekantskaper. Man har ofta "olycksbröder och systrar" som inte vill prata om problemen för att de är rädda för vad som skall hända. Byter ni strategier med varandra kan ni hitta den lösning som passar i just din sitution!

Flytta hemifrån är en lösning och att bygga upp ett kontaktnät som fungerar. Be om hjälp allt från smått till stort för det finns fler än dig som vill hjälpa. Bra relationer kommer ofta ur banala saker som att fråga hur tvättmaskinen fungerar eller att sitta kattvakt åt grannen en lördag när de jobbar. Inga tar stora steg i början. Precis som din mamma behöver du fylla hålen i dina känslor.

När din mamma är "färdigvårdad" behöver hon jobba på sina kontakter också. Jag rekommenderar att uppmuntra henne att ta en kurs hon gillar. Om inte det fungerar kanske en starta en bokcirkel eller sjunga i kör eller något annat som kan fylla tomrummet efter narkotikan. En del av missbruket är sociala behov och en del ångestdämpande. En hobby som kan få tiden att gå kan fungera, eller att komma ut i naturen lite mera.

Gör gärna något sådant själv, så har ni något roligt att prata om! Mina anhöriga fungerar inte alls socialt men har mycket utbyte av sina hobbies, en säljer akvareller hon själv har målat, en annan håller på med hantverk och gillar att lära andra att sy och sticka. Det låter inte mycket på pappret, men det är bara då de fungerar och verkar helt normala. Som du förstår ger det dem stora fördelar när normala terapiformer inte fungerar. Alla behöver avkoppling!

Vissa saker kan man inte skynda, så ta att det går långsamt med ro. Det viktigaste är att du finner ro inom dig själv och kan utvecklas. Räkna med två till tre karriärer i ditt liv, blir inte den första bra så kommer det nya. Bilda familj eller ha något man själv föredrar skall vara centrala behov (eget hem, förhållanden, husdjur osv). Allt som är kopplat till prestige kan vänta. Sociala problem är inget man löser själv, det är något vi måste göra tillsammans!

Postat av: Einar
20 maj 2020 19:07

Forum

Min mamma har en psykos (hjälp)

Skriv svar