Narcissist, bipolär eller deprimerad?

Skriv svar

Till forum

• Sen jag minns har jag och min mamma aldrig varit överens. Jag har aldrig kunnat förlita mig på henne då hon använt allt mot mig i bråk. Vi hae nog varit osams från och till senaste 20åren.
  
  Hon kan vara jättesnäll, men känns ofta ansträngd då, men emellanåt ballar hon ur. Hon kan dra upp saker som inte är relevanta, blir arg, trycka på känsliga punkter eller terrorisera mig genom nedtryckande sms eller massa telefonsamtal där hon beskyller mig för olika saker.
  
  Allt är alltid mitt fel och jag har försökt prata om problemet men hon lämnar antingen rummet, klickar mig eller ignorerar och vänder allt på mig.
  
  Någon som känner igen sig? Vet inte vad jag ska göra med denna otroligt infekterade relation….men det är ändå min mamma…

  Postat av: Anonym kvinna
  28 sep 2021 19:05
  
  
• "trycka på känsliga punkter eller terrorisera mig genom nedtryckande sms eller massa telefonsamtal där hon beskyller mig för olika saker."
  
  Vad skulle du säga till en väninna som berättade detta för dig? Vilka råd skulle du ge?
  
  Mitt råd är: Våga sätt gränser. Och om du behöver stöd på vägen, i att våga och orka sätta dina egna gränser så ta hjälp av någon professionell person.
  
  Är det relevant att fortsätta ha kontakt med en människa som beter sig så som du beskriver att din mamma beter sig? Det är det bara du som kan svara på. Det är bara du som vet helheten.
  
  Tror du att det finns chans att er relation kan förbättras? Kan ni på något sätt skapa bättre förståelse mellan varandra? Vad tror du behövs för att du ska kunna nå fram till din mamma och berätta hur du känner, och att hon ska lyssna och förstå?
  
  Skulle det hjälpa att gå i familjerådgivning?
  
  Vad vill du själv? Vilken ork och tid har du själv, som du vill och kan investera i er relation? Hur mycket är det värt? Vilka andra relationer har du, som också är viktiga för dig?
  
  Det här är menat som öppna frågor, och det är bara du som kan känna efter och låta svaren mogna i dig. Vilka svar det än är.
  
  Om du hittar svaren på dessa frågor blir det kanske lite lättare för dig, oavsett vilka svar du kommer fram till.
  
  
  När det gäller det du skrev som jag citerat så kan du pröva att ta en paus. Säg eller skriv till din mamma, på ett lugnt sätt, att du inte kommer att svara på sms där hon gör dig illa och är taskig. Och sedan genomför du det.
  
  Svara bara på sakliga och vänliga sms och mejl. Och ta en paus från telefonsamtal. Om du ändå skulle svara i telefonen så avbryt samtalet om hon blir elak. Säg något i stil med: Vi kan inte fortsätta samtalet om vi inte talar lugnt med varandra. Jag måste sluta nu. Jag kommer inte att svara i telefonen på ett tag, men jag älskar dig. Hej då. Och så lägg på.
  
  Eller några andra lämpliga ord som du väljer. Det är bara du som vet vilka ord som skulle stämma för dig, och som är relevanta i sammanhanget.
  
  Allt gott, var rädd om dig!
  
  Ps Hur gör man då för att bara svara på sakliga och vänliga sms? Hur gör man för att inte dras med av ord som sårar en och gör en stressad, arg eller ledsen?
  
  Man får försöka byta fokus. Gå ut en promenad. Söka tröst hos en bra person. Diska, tvätta, distrahera sig på något sätt. Och även tänka att det hon sagt får stå för henne. Det har inte så mycket med dig att göra. Tänka att du har viktigare saker som du behöver göra nu. Tänka att du är viktig. Se solen utanför fönstret, eller regnet. Lyssna på ljuden runt omkring. Acceptera att du blir ledsen eller arg, eller vad du nu känner, men inte agera på det. Tänka att du har rätt att inte svara.
  
  Du har rätt att vara i ditt liv och att ta hand om det. Och din mamma ska inte vara huvudpersonen. I ditt liv är det du som är den viktigaste. Det är dig (och dina eventuella barn) som du ska ge omsorg. Du har rätt att ge dig själv omsorg.
  
  Naturligtvis vill vi ge våra föräldrar omsorg. Men det är faktiskt inte möjligt att ge på något bra sätt, så länge de är taskiga tillbaka. Det är de själva, med sitt dåliga beteende, som gör att det inte går.
  
  Om vi ska ge så behöver vi också få värme, respekt och vänlighet tillbaka. Och förståelse. Och det räcker inte att vi får det ibland. Det måste finnas som en grund i relationen. Det måste finnas en tillit och ett lugn.
  
  När gav du dig själv lika mycket omsorg och tålamod sist, som du försökt ge till din mamma?
  
  Byt fokus ett tag. Tänk det som en liten semester, om det känns lättare. Unna dig att byta fokus några veckor, och bry dig om dig själv. Och när det dåliga samvetet sätter in så lyssna inte på det. Distrahera dig med något annat. Gå ut en promenad, ta en fika med en vän, begrav dig i något projekt eller vadsomhelst. Men det ska vara något hälsosamt och positivt projekt. Något som är bra för dig, och gör dig lugn och glad.
  
  Man får se upp så man inte hoppar på något annat trassel, att engagera sig i. Utan välj något positivt och konstruktivt att engagera dig i.

  Postat av: K. Den eviga K. som egentligen skulle gå.
  29 sep 2021 09:57
  
  
• För att få en bättre överblick bör du dela upp problemet i mindre delar. Som beteende, personlighet och uppförande. Lägg till ordet "orsak" till dina sökningar så får du en mer nyanserad bild av bakgrunden. Symptom är svårtolkade även för läkare.
  
  Lek med tanken utan att bli emotionellt dränerad genom att flytta problembilden till ett mer neutralt scenario.
  
  Ta exempelvis frågan att "simma med hajar". Skulle du vara beredde att göra det om du inte hade varit född i ett område där det anses vara normalt att göra det? eller om du hade kunskaper om hur de fungerar eller om du byggt, altertnativt skaffat ett skydd du litar på?
  
  De flesta säger tveksamt, eftersom man vet hur nyckfulla de kan vara.
  
  Det är lite så med farliga eller skrämmande människor. Mycket handlar om hur man själv är funtad. En stor svaghet är kärleken till nära och kära. Man är både mer känslig och omdömeslös än man skulle vara i andra situationer.
  
  Om vi utgår från dina egna förslag (från nätet).
  
  Narcissistisk personlighetsstörning beror på en svag eller obefintlig självkänsla och en upplevelse av värdelöshet. För att skydda sig mot de här smärtsamma känslorna utvecklar narcissisterna i stället en grandios självbild. De uppträder självsäkert på ytan, men där under finns en narcissistisk sårbarhet: en extrem lättkränkthet och känslighet för att få sitt värde ifrågasatt.
  
  Bipolär sjukdom är när du har perioder då du växlar mellan upprymdhet och nedstämdhet, däremellan har du friska perioder. Stämningslägena kallas hypomana, maniska och depressiva faser. Det finns olika kombinationer av stämningslägena, som delas upp i olika typer av bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom kan utlösas av yttre händelser, stress och allmänna påfrestningar och börjar synas i tonåren. Sjukdomen är livslång.
  
  Depression kan precis som du säger vara symptom på ovanstående tillstånd eller påverka humörsvängningar oberoende av ytterligare sjukdomar.
  
  Det viktigaste för dig är inte att få en diagnos ställd. Det är livsavgörande för din mammas välbefinnande men det är ett beslut hon själv måste fatta eller få hjälp med ifall hon totalt saknar verklighetsuppfattning. Men det finns inget lagligt stöd att tvinga henne.
  
  Min mamma är utan tvekan bipolär men kommer förmodligen aldrig få det fastställt. Tråkigt för henne, men det är inte längre mitt problem och hon får leva med de val hon själv gör i all framtid. Det finns bara lindring och inget bot på tillståndet.
  
  Påverka beteendet och livskvalitén följer efter. Du kan påverka din egen stress och sjukdomar som följer i kölvattnet, med att ta avstånd till hennes yttre känsloliv. Du vet att hennes försvarsattityd skadar dig och det är dags att lämna slagfältet. Det betyder inte att du älskar henne mindre, bara att du vill behålla de goda minnena och de goda stunderna.
  
  Hennes inre känsloliv kan bara en terapeut förändra. Hon måste jobba med sig själv för att inse att hennes beteende skadar henne själv lika mycket som andra. En trasig själ, vare sig det beror på programmering under uppväxten, medfödda defekter eller sjukdomar har förmåga att känna sanningen.
  
  Vi lagrar alla tillrättalagda minnen tillsammans med faktiskt upplevda i vår databas som kallas för hjärnan. Konstruerade minnen krävs för våra sociala kontakter. Vår vilja att passa in får oss att skriva över alla typer av fakta. För mycket konflikter mellan våra direkta intryck och omskrivningar att passa in i den sociala gemenskapen gör oss sjuka.
  
  Det är en sak att ge en vit lögn för att slippa något obehagligt eller oönskat och att ljuga för vårt innersta. I början yttrar det sig som jobbiga drömmar, i slutändan är det som att alla felkopplingar få hjärnan att låsa sig.
  
  Vi kan inte öppna aktivitetshanteraren som i datorn och stänga av bakgrundstjänster som slukar prossessorkraft och får öppna alla appar att krascha. Vi kommer alla att gå in i väggen om vi inte ser till oss själva. Var ärlig mot dig själv och stöttande mot andra.
  
  Lycka till och nöj dig med det näst bästa. Evolutionen rustar dig och kommande generationer med kunskap. Man kan inte vinna alla strider, det viktigaste är hur väl man har kämpat :)

  Postat av: Anonym man
  29 sep 2021 17:30
  
  
• Hej igen,
  
  Du skriver att ni nog varit osams från och till de senaste 20 åren. Jag förstår det som att din mamma inte har kunnat se och lyssna till dig.
  
  Men har du försökt förstå henne, eller har ni bara bråkat från båda håll och aldrig mötts?
  
  Det är så olika hur vi har det med våra föräldrar. En del vuxna barn blir lyhörda på ett sätt så att de nästan utplånar sig själva. Försöker vara vänliga och förstående till bristningsgränsen, utan att få samma förståelse tillbaka. Andra bråkar och säger emot. Men utan att man kommer någon vart i relationen den vägen heller.
  
  Det ena är inte bättre än det andra. Det är bara två olika sätt att försöka hantera en svår situation.
  
  I en bra relation lyssnar man på varandra, och försöker förstå varandra. Från båda håll. I en ömsesidig relation finns en lyhördhet både mot sig själv och den andra personen. Man lyssnar på och tar hänsyn till sig själv, man lyssnar på och tar hänsyn till den andra, och man möts också av samma lyssnande tillbaka.
  
  Att både känna sig förstådd och få möjlighet att förstå den andra, det är ju viktigt i alla relationer.
  
  
  Ibland har man nytta av att gå i familjerådgivning. Att få prata ut med varandra medan en neutral person håller i samtalet, och kan hjälpa er att lyssna på varandra. En kunnig person som kan ställa frågor, och tydliggöra det ni vill berätta för varandra. Det kan vara en möjlig väg, att man får upptäcka nya sätt att kunna lyssna på varandra. Och att våga berätta viktiga saker för varandra.
  
  Att få lite nya redskap att hitta en bra kommunikation.
  
  Men båda måste vara motiverade och vilja ge det en chans.
  
  Ett annat alternativ är att gå i samtal själv, för att hitta nya sätt att förstå sig själv och situationen och för att ge sig utrymme att bry sig om sig själv. Och få stöd i att våga sätta sina egna gränser.
  
  Man kan förstås göra båda sakerna samtidigt. Både gå i egna samtal, och gå i gemensamma samtal.
  
  Om du vill. Bara om du vill, och det känns rätt för dig. Känn efter vad du tror skulle hjälpa dig mest, just nu.
  
  
  Allt gott!

  Postat av: K.
  29 sep 2021 23:20
  
  
• Det är tråkigt när man lägger ner tid på att skriva ett omsorgsfullt svar, och så får man ingen feedback alls av den som skapade tråden. Har personen inte läst, eller kändes svaren som personen fick inte bra? Man undrar ju. Men jag ska hursomhelst inte skriva mer här nu.
  
  Allt gott! Hoppas du tyckte att våra svar var bra på något sätt i alla fall. Det viktigaste är ju vad du känner själv. Andra människor kan ge förslag och tolka din fråga på olika sätt, men det är bara du som vet vad som stämmer för dig. Och vad som känns rätt för dig.

  Postat av: K.
  06 okt 2021 08:36
  
  
• Ditt svar var mycket informativt o väl formulerat så tack från en som inte ställde frågan

  Postat av: Izadine
  28 jun 2022 10:41
  
  
• Tack för din feedback, det värmde!
  Hoppas du får en fin sommar!

  Postat av: K.
  29 jun 2022 19:12
  
  
• Hur beter man sej när en anhörig med bipolär diagnos bestämt sej för att inte gilla mej. Vad jag än gör så är det fel. Orkar snart inte mer anklagelser.

  Postat av: Eva
  04 feb 2023 21:23
  
  
• Man kan pröva att prata ut med personen hos en familjerådgivare. Men då måste båda vara med på det.
  
  Eller så kan man pröva att sätta bättre gränser. Inte tillåta att hon kritiserar dig. Sluta göra saker för henne, eftersom du bara får kritik. Och sluta lyssna när hon har synpunkter på dig och ditt liv.
  
  Lättare sagt än gjort förstås. Men man kan fundera på vad det är som gör att man sitter fast i personen och låter sig påverkas av henne?
  
  Hur kan du göra för att stänga om dig lite mera, så att du inte blir lika påverkad av hennes sätt? Det är svårare om man bor tillsammans, men man får pröva sig fram och hitta sitt eget sätt - kanske vara mera hos vänner, se till att ha fritidsaktiviteter och hitta på roliga saker utan henne.
  
  Vad behöver du för att kunna bli mera självständig från henne? Har du andra människor omkring dig som stöttar och ser dig, och som du kan ha en mera jämlik relation med?
  
  Om du inte har det ännu så kanske det är dags att ge dig själv chansen att få umgås med andra människor, som delar dina intressen. T.ex. en sport, att spela ett instrument, vara med i en kör, en fotoklubb, eller något annat som intresserar just dig.
  
  Det man kan göra med en person som inte gillar en är antingen att säga ifrån, berätta att man blir ledsen, säga till varje gång det händer, så att personen får chans att förstå hur hennes sätt påverkar dig. Men om man har prövat det och det inte går så får man kanske försöka att ignorera personen. Tänka att det är hon som har problem, och att det hon säger om dig inte stämmer. Försöka att skaka av sig, och inte ta in hennes anklagelser. Strunta i dem, helt enkelt.
  
  Men det beror ju förstås på vad det handlar om för anklagelser.
  
  Om det är för svårt att göra det här på egen hand så ta kontakt med någon du kan prata med. Om du går i skolan finns skolkuratorn t.ex. Om du är vuxen kan man vända sig till en kurator på vårdcentralen t.ex. Eller till någon annan legitimerad psykoterapeut. Man kan också tala med en diakon eller präst. De är också ofta utbildade för att kunna stötta i sådana här situationer.
  
  För den som är under 18 år finns också BRIS - barnens rätt i samhället - som man kan ringa till eller mejla med. Om du är 13-25 år finns också UMO, ungdomsmottagningen på nätet, där man också kan få någon att prata med.

  Postat av: K.
  12 feb 2023 21:11