Psykos anhörig

Skriv svar

Till forum

• Hej,
  
  Min mamma har precis blivit inlagd på psyket akut lpt efter att hon har insjuknat i en psykos. Hon har ingen sjukdomsinsikt alls. Det är en fruktansvärd upplevelse och ett trauma att se närstående så förändrad. Jag är den enda anhöriga vilket innebär att jag har fått sköta allt själv. Min mamma är väldigt misstänksam mot alla. Hon har varit inlagd en gång tidigare och traumatiserad av händelsen. Jag ville inte utsätta henne för detta men såg inget annat val. Hon var i så pass dåligt skick. Nu när hon kommit in på sjukhuset har hon valt att sätta sekretess vilket gör att jag nu inte får reda på något. Det känns som en kniv i magen att inte få veta något eller få stöd. Eller om det skulle ske något fel på avdelningen. Hon har ringt några gånger nu men jag orkar inte svara just nu då hon är i det värsta och vet inte vad jag ska säga. Efter tidigare gång har hon skuldbelagt mig att jag gör henne illa när jag ringt psyket. Hon har inte insikt i att jag gör detta för att jag är orolig. Jag mår väldigt dåligt av detta och vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig som en svikare och har skuldkänslor. Rädd att hon bryter med mig på grund av detta.
  
  Är det någon som har några råd?

  Postat av: Sarah
  26 jul 2022 22:41
  
  
• Det är lättast att dela upp problemet i mindre delar. Till och börja med inte falla för andras människors behov av drama. Vissa självförsvarsattityder går på instinkt och inövad vana. Så man kan behöva motstrategier även när personen inte har alla hästar hemma.
  
  Vad man inte ska göra:
  
  Fokusera inte på att mildra den andra personens ilska. Oroa dig inte för hur dina handlingar ser ut. Försök inte att lösa den andra personens problem eller försöka fixa något utanför ditt eget ansvarsområde.
  
  Vad ska man göra:
  
  Behålla en neutral, lugn och känslolös ton. Välj att åtminstone tillfälligt koppla ur känslomässigt och mentalt. Prata om sådant som är ointressant och tråkigt. Lär dig att säga NEJ!
  
  När strategin att flytta bråken till omgivningen så att man kan stå utanför som åskådare inte längre fungerar, så måste personen lyssna för att få tillbaka uppmärksamheten de eftersträvar. Fantasierna de har är ofta ett uttryck för den oro de känner på insidan. De "tänker" fel, men vanligvis är deras rädsla befogad. Vanligtvis är psykoser ett symptom på bakomliggande trauma.
  
  Människor återkopplar bakåt och när pusslet inte går att lägga eller när man inte kan se orsaken, så går hjärnan i baklås. Gamla strategier är i princip oanvändbara. Det går inte att fly från platsen på en barncykel med stödhjul utan att betraktas som spritt språngande galen. Även om det fungerade alldeles utmärkt i barndomen.
  
  Oförmågan att sätta ord på känslor är vad traumatiserade alla har gemensamt. Att bli inlåst är än mer traumatiskt för de som är friska, exempelvis brottsoffer som havererar mentalt. Men det är också svårt att förklara för de som inte har gjort något, förutom att de har slutat fungera kognitivt och blivit oberäkneliga.
  
  Att det är för deras egen skull klingar falskt i deras öron. Men man kan nå dem om man talar om att man inte orkar den extra belastningen och att man inte har någon annan som kan göra det åt en i närheten. Psykriatrin är en del av vårt gemensamma skyddsnät, så du har inte gjort något fel när du bett dem att hjälpa dig.
  
  Fantasierna är ofta en fasad för det man inte orkar med mentalt. Det kan vara egna brister och tillkortakommande eller att sanningen är för svår att acceptera. Jag förstår många psykosdrabbade när jag hör vad som egentligen har hänt dem. Både offer och förövare förtränger det de inte längre kan leva med. Psykoser kan vara en nystart för de som vill börja ta terapin på allvar.
  
  Din mamma måste vara den enda jag har hört talas om som omfattas av sekretessreglerna. I mitt län puplicerar de nästan sjukhusjournalerna i lokaltidningen. Det är mest allmänhetens välvilja och tidningarnas motvilja som gör att det inte sker på riktigt! Synd att det drabbar dig som verkligen månar om hennes hälsa. Du kanske skall börja prata skit om henne så personalen börjar att gilla dig?
  
  Skämt åsido (det här är ett allvarlig ämne), så skall man kanske ta det på rätt sätt och försöka gilla läget. Det är bra att de respekterar patienträttigheterna även om det kanske inte är önskvärt när man menar väl.
  
  Jag tror inte hon tycker illa om dig eller vill lämna dig. Personen som är sjuk och personen som är frisk tänker inte likadant. Men det kommer nog ta ett tag innan hon börjar att lita på dig. Var vänlig, neutral och inlyssnande och låt henne prata. Omtanke, oro och uppmuntran kan vanligtvis feltolkas. Så ta ett steg i taget och vänta ut hennes försök till kontakt, nöj dig med att du finns där ifall att.
  
  På engelska jämförs det du är utsatt för med att leva som i en dimma (FOG - Fear, Obligation and Guilt).
  
  Glöm inte att det är svårare att se allt tydligt i dimma - så allt du ser är inte allt som finns där. Lita inte enbart på dina maginstinkter eller dina känslor för att vägleda dig, eftersom dina känslor för det mesta är negativa. Tillåt dig inte att isoleras och att personen med problemen är den enda du pratar med regelbundet om ämnet (check). Sluta inte göra saker som är bra för dig, hälsosamma beteenden, vänner, arbete, rekreation etc. Upprätthåll inte någon situation eller relation där du inte har möjlighet att säga "nej" där det är rimligt att göra det (check). Ingen som är en sann vän kommer att kräva "ja" 100% av tiden. Friska relationer är tvåvägsgator - inte enkelriktade gator och alla som är en sann vän eller som verkligen älskar dig kommer att ge lika mycket som de får. Offra inte att ta hand om dig själv för att hjälpa en annan person. Det gör bara båda människorna fattiga.
  
  Jag bockade av det du var klar med (check). Så nu är det bara att se om det finns fler saker du kan göra för dig själv och glömma skuldkänslorna. Oavsett ålder så är du nog alldeles för ung för att ha något med din mammas problem att göra. Myten att föräldrar går in i väggen för att de tvingats till att vispa välling och byta blöjor är lika falsk som deras vanföreställningar. Jo du får skämta om problemen, de ligger bara för nära dig nu så det kommer att ligga som ett lock över dig ett tag framöver. Men efter regn kommer solsken, så låt tankarna vandra när du väntar på bussen. Du förtjänar egentid och din mamma är säkert så trygg man nu kan vara på en låst avdelning.
  
  Var snäll mot dig själv, skuldkänslorna är en direkt återkoppling på situationen. De är lika oäkta som feberdrömmar och psykoser.

  Postat av: Anonym man
  01 aug 2022 20:36
  
  
• Hej,
  
  Jag hoppas att din mamma mår bättre nu. Det är otroligt jobbigt att vara anhörig till någon som drabbas av en psykos, speciellt om man är ensam. Det första jag vill säga är att du har gjort helt rätt, du har agerat precis som du ska - sökt vård för någon som inte mått bra. Tänk så här: vad hade du gett en vän eller annan person för råd om dom var i samma situation? Säkert precis det som du gjorde.
  
  Jag tror att det är viktigt att själv ha ett stöd, att inte kämpa ensam. Det kan vara en anhöriggrupp eller ett samtalsstöd.
  
  Blir din mamma bättre efter hon har varit inlagd? Det kan vara bra att kanske prata igenom vad som hände och hur ni kan agera nästa gång hon blir dålig?

  Postat av: Hanna
  24 aug 2022 01:10
  
  
• "Myten att föräldrar går in i väggen för att de tvingats till att vispa välling och byta blöjor är lika falsk som deras vanföreställningar."
  
  Men om man är ensamstående småbarnsförälder utan släkt och vänner som kan avlasta och hjälpa till så kan man faktiskt gå in i väggen.
  
  Om man inte får sova ordentligt på flera dygn, och ens barn skriker och inte mår bra, och om man knappt får vara ifred på toaletten och aldrig får duscha ifred, och inte kan handla mat utan att ta med sig barnet, osv... Då kan man ju bli helt slut.
  
  Sömnbrist och brist på egen tid kan faktiskt få människor att bli psykiskt utmattade...
  
  
  Men jag har inte läst hela texten. Jag reagerade bara på just det där citatet.

  Postat av: Gå in i väggen av sömnbrist o brist på stöd i vardagen
  31 aug 2022 23:24
  
  
• Nu har jag läst alla texterna lite mera och ser att citatet var ett slags svar på att du Sarah kände skuldkänslor för hur du hanterat situationen. Men det är ju självklart att du behövde be vården om hjälp. Du gjorde helt rätt.
  
  Det är svårt att din mamma inte vill att du ska ha insyn i vården, men då får du respektera det just nu. Det gör ju också att du inte har ansvar för att försöka ändra något som händer inom vården. Din mamma kanske vill att du ska slippa det ansvaret? Och därför ger hon dig ingen insyn.
  
  Om din mamma är arg på dig att du kontaktade vården så kan du säkert förklara för henne sedan när hon mår bättre att du gjorde det för att du var orolig och för att du kände att du inte klarade av att hantera situationen själv, att du ville hjälpa din mamma men kände att du inte räckte till.
  
  Om du förklarar det lugnt och kärleksfullt så kommer hon nog förstå det en dag. Det kan ta lite tid för henne att erkänna att du har rätt, men i hjärtat kommer hon att förstå dig, även om hon inte säger det högt.
  
  Och DU behöver förstå dig. Du gjorde rätt i den situation som var. Om sedan vården gör fel, och inte behandlar din mamma på något bra sätt så har du faktiskt inget ansvar för det. Du kan inte styra det, och du har inget ansvar för det.
  
  Särskilt som din mamma satt sekretess och inte vill att du har insyn. Då har hon helt enkelt valt det, och du får lita på att vården och din mamma kan samarbeta på ett bra sätt.
  
  Hon kanske ändrar sig senare och ger dig insyn, men till dess får du försöka känna att du faktiskt inte har något ansvar för din mammas vård.
  
  Däremot behöver du ju själv någon att prata med i den här svåra situationen. Jag vet inte hur gammal du är, men om du går i skolan kanske du kan prata med skolkuratorn, skolsköterskan eller någon kurator på umo.se Ungdomsmottagningen. Eller med någon kurator som jobbar med anhöriga inom psykiatrin. Ibland finns kuratorer som jobbar med att stötta anhöriga inom sjukvården.
  
  Fundera på vem som skulle kännas bäst att prata med, och tveka inte att ta kontakt med någon av dem. Det är en jobbig situation du befinner dig i, och naturligt att du behöver få prata med någon.
  
  Ta hand om dig så mycket du kan. Gör saker som du mår bra av, simma, cykla, jogga, utöva en sport, spela instrument, skriv, måla, fotografera, dansa eller något annat som du tycker om, och försök umgås med vänner.
  
  Ibland kan det kännas svårt att umgås med andra, när man är orolig och ledsen t.ex. Men unna dig att vara med människor som du trivs ihop med. Det viktiga är inte att de ska trivas med dig, utan det viktiga är att du känner efter vilka människor som Du trivs med. Det ska vara människor som ger dig inspiration, energi, trygghet och glädje.
  
  
  Lyssna till det du känner, och be om den hjälp du behöver. Och om du inte får hjälp så ge inte upp, utan leta vidare.
  
  Beroende på hur gammal du är så finns ju både bris.se (upp till 18 år), umo.se (upp till 25 år). Och så finns skolkuratorer om du går i skolan. Det finns om du pluggar på högskolan också.
  
  Det finns även diakoner i Svenska kyrkan man kan prata med. Många av dem är utbildade sjuksköterskor och kuratorer.
  
  Det brukar som sagt också finnas kuratorer som arbetar med anhöriga, på sjukhusen. Fråga personalen där din mamma vårdas så kan de tipsa dig om det, om du skulle vilja.

  Postat av: Gå in i väggen av sömnbrist o brist på stöd i vardagen
  01 sep 2022 19:26
  
  
• Tack Hanna!
  
  Ditt stöd är precis vad man behöver höra när man har det jobbigt. Jag tror Sarah i första hand behöver en medmänniska. Inte fler citat från ett lexikon, även om jag försöker skriva mer vardagligt i forumet.
  
  Tack, gå in i väggen [..]
  
  Citatet är taget från min mamma, hon ville gärna framstå som ett helgon som har uppfostrat fyra barn ensam. Det kan inte vara mer osant! Hennes skyddsnät var väldigt stort och ändå la hon mycket av ansvaret på min pappa. Sen satte hon på sig hans ytterkläder och mössa och gick ut på gården med en docka i en barnvagn. Som hon sedan "misshandlade" så att de skulle spärra in min pappa. Att kalla henne för psykiskt sjuk är en underdrift.
  
  Det är riktiga mammor som dig som hon använder för att komma undan. Alla som kämpar och sliter för att klara vardagen helt ensam. Det är väldigt olyckligt att du känner dig utpekad. Det enda som skötsamma personer har gemensamt med psykotiska personer är orden som de så gärna vill upprepa.
  
  Andra favoriter är 72 timmars förlossningar och hur mycket smärta man har orsakat. Än idag klappar människor mig på huvudet av ren medkänsla, fast det gör mig lite förvirrad. Jag minns inte så mycket och ingen vill prata om saker som är obehagliga.
  
  Jag rekommenderar att du läser hela texten och gärna klickar på fler rubriker i forumet som verkar vara intressanta. Jag skriver när jag hinner, tyvärr inte tillräckligt ofta. Min specialitet är självkänsla. Det inbegriper saker som att tillåta sig att vara lite elak.
  
  Man behöver distansiera sig för att kunna läka. Helst inte från dig själv, därför bör man göra undantag. Att splittra sig själv för att orka kan orsaka sjukdomar. Att dela föräldern i en galen person och i en person man älskar gör att man hinner andas. Det går bra att sätta ihop dem igen när man har landat.
  
  Citatet jag skrev till Sarah är enbart för att förmedla en känsla. Jag antar att hon mötts av liknande anklagelser om att det är hon som är jobbig. Det är som faran att lyssna på andras samtal, om dina tankar och känslor sammanfaller med orden som sägs är det lätt hänt att man tar det som en anklagelse.
  
  Var inte rädd för att bli utbränd eller gå in i väggen, för trots sömnbristen och den mentala utmattningen frigörs lyckohormonet oxytocin som skyddar dig mot skadliga stresshormoner när du har dina fina stunder med din bebis.
  
  Trots att jag är barnlös har jag en lång erfarenhet av stinkande ryggbajs och vällingfläckade kläder. Vanligtvis fick jag gå på toletten mellan 03:00 och 04:00 för att få lite privatliv. Men idag vill jag inte byta bort erfarenheten.
  
  Mina mycket yngre småsyskon är mina bebisar och min högsta önskan var att de hade fötts med normala föräldrar. Svälj stoltheten och be om hjälp när du inte orkar. Många är som mig när jag var i den åldern och sitter gärna barnvakt gratis.
  
  Man vill ju inte börja förädraskapet utan grundkurs. Du kan mycket väl vara hemma, hyr en tecknad film de kan titta på tillsammans medan du tar en tupplur eller badar. Du kommer att bli förvånad hur väl människor vill varandra om man bara tillåter dem att hjälpa. Alla (nästan) gillar barn, även de som är lite vilda.
  
  Som jag säger till andra, jag kan vila mig när jag kommer hem, det spelar ingen roll om barnen använder mig som klätterträd eller gunga. Livet drabbar oss alla olika. Om och när vi börjar hjälpas åt blir livet mycket enklare.
  
  Du har säkert något som du är bra på om du vill betala tillbaka senare, tänk inte så mycket, det ordnar sig. Många kan relatera till dina känslor och som en liten tröst blir det bättre när de börjar sova längre så du inte behöver gå upp hela tiden.
  
  Känns kanske avlägset nu men tiden går fortare när man inte fokuserar på tröttheten. Lite som när man tänker på värken så att det bara gör ondare. Prova meditation eller avslappningsövningar, det hjälper mot muskelanspänningen. Det gör det enklare att fungera i vardagen och hindrar att man slår ihjäl sig när man snubblar på trösklarna av trötthet.
  
  Ha det bra!

  Postat av: Anonym man
  03 sep 2022 19:42
  
  
• Håller med om att det aldrig är barnens fel om föräldrarna inte kan hantera sitt föräldraansvar. Om en mamma eller pappa anklagar sina barn för att de hade mycket jobb med sitt barn, att det tog tid att och var smärtsamt att föda, att barnet var vaket mycket och svårt att ta hand om när det var litet så är det i alla fall ALDRIG barnets fel. Det är verkligen sorgesamt när föräldrar talar illa om och anklagar sina barn.
  
  Att vara förälder är ju jobbigt, för alla. Och kan vara särskilt jobbigt för en del föräldrar, men då behöver man be om hjälp, precis som Anonym man skriver.
  
  Jag tror att svårigheten är samarbetet med de myndigheter som vill "hjälpa". Hjälpen är förknippad med kontrollförlust. Om du ber om hjälp, och om hjälparen inte är lyhörd och inte har tid eller kunskaper att lyssna på dig ordentligt, så blir det inget bra samarbete.
  
  Och jag tror att många föräldrar som behöver hjälp är rädda för det, och därför ber de inte om hjälp i tid.
  
  Jag tror det skulle vara bra om socialtjänsten, och vården, ges en större möjlighet att arbeta förebyggande och tillitsskapande, precis som talas om nu i valdebatten. Hoppas det blir verklighet att man lyssnar mer på individen.
  
  Vem vill bli tvångsinlagd t.ex. om det betyder att du utsätts för bältesläggningar eller för mycket lugnande mediciner som hade kunnat undvikas om man fick en människa som lyssnade, lugnade, och tog allt i patientens takt?
  
  Vem vill bli ifrågasatt i sitt föräldraskap, när man ber om hjälp för att kunna bli en bra förälder?
  
  Det finns en inbyggd konflikt här, då myndigheter både ska hjälpa men också har makten att bestämma över huvudet på folk. I kombination med att vården och socialtjänsten inte har tillräckliga resurser att arbeta förebyggande.
  
  
  I alla fall: Det är ALDRIG barnets fel om föräldern mår dåligt och inte klarar av sitt föräldraskap. Det är istället de vuxna runt omkring som har misslyckats med att stötta och hjälpa föräldern, i det svåra men fina uppdraget att vara förälder.

  Postat av: Gå in i väggen av sömnbrist o brist på stöd i vardagen. (Eller: den eviga K.)
  05 sep 2022 10:34