Tänk att jag är över 40 och jag kan fortfarande inte förstå att min mor är sjuk, manodepressiv. Det tar mig fan hela livet att förstå!
Jag försöker verkligen att förstå henne, trösta, göra henne glad, uppmuntra och jag får direkt dåligt samvete om jag inte lyckas…som om det var mitt ansvar?!
Redan som barn förstod jag att min mor var speciell, konstig, högljud, oberäknelig, fick anfall. Jag svalde det mesta och lydde, var tyst, lät mig kontrolleras, Tills en släkting sa till mig en dag: “Din mor är sjuk, bryt kontakten med henne så fort du kan annars bryter du ihop”. Det gjorde jag inte, för jag hoppades att hon egentligen var frisk och folk överdrev, men nu vet jag inte…
Hon styrde mig, bestämde över mig, skrämde mig ( jag var rädd att om jag sticker så dödar hon mig, för jag kunde se det i hennes ögon), skrek åt mig. Jag gick lydigt till skolan, gjorde läxor men var ofta rädd att komma hem efter skolan för att jag inte visste vad hon var på för humör. Jag gick upp tidigt även på helgerna (för hon vaknade tidigt och skrek åt både mig och pappa), och försökte hålla ut. Hon sa att hon lurade en massa läkare för att hon var frisk, hon var bara smart och listig. Till alla dessa psykdoktorer, för den delen, fick alltid jag följa med och vara med henne i fall hon blev arg eller sur eller mådde dåligt pga dom var idioter, enligt henne. Hon bytte jobb som handskar, gjorde sig alltid ovän med folk. Hon har inga vänner idag och ingen i familjen vill ha kontakt med henne.
Hon hamnade på psyket en gång, men hon tyckte att det var bara ett spel för att hon var frisk.
På bussen fick jag alltid fixa en ledig plats åt henne för hon skulle bara sitta, genom att hon inte mådde bra. Hemma fick jag aldrig ha kompisar av samma anledning. Fick inte spela musik eller över huvudtaget vara högljud för hon skulle vila. När det var som sämst fick jag laga mat, städa och hålla i dagliga rutiner för att livet skulle fungera.
Det var väl även bra stunder i vårt liv, som nån Julafton eller mina födelsedagar, och det andra försökte man förtränga. Men tyvärr det gick så fort mellan svängarna att det dåliga övervägde det som var bra. Jag tog min examen och bestämde mig att bryta med min familj. Jag flyttade och trodde att ok, nu får jag leva utan mor och far. Men det var inte så lätt. Man kan inte stryka sina föräldrar från sin släktlista. En dag fick jag brev från min far där han skrev att “Om jag inte hjälper min mor som bara gråter efter mig så får jag ha hennes liv på mitt samvete”. Och vad gör man? Man tar kontakt med sin mor och försöker hjälpa henne, så att hon får fortsätta vara nära mig. Man tar kontakt med henne i tro att hon verkligen saknar sitt barn och barnbarn. Fast nu vet jag att det ända hon tänker på är sig själv!
Hon är martyr, ett offer som behöver hjälp, stöd, kärlek, sällskap mm. Mitt ansvar!! Hon pratar bara om sig själv, sina problem och trasligt liv, sitt förflutna. Man får aldrig hjälp själv utan det är hon som gäller, hennes problem, som är värre, viktigare, hennes liv är ett helvete. Man kan säga att det är jag som är mamma till min mamma. Hon tycker att jag har en skyldighet mot henne, som har fött mig, att göra henne glad, lycklig, harmonisk, ordna hennes liv. Ibland, när det går bra mellan oss så tror jag att vi älskar varandra men det beror på att jag verkligen anstränger mig för att inte såra, för att lyssna till hennes berättelser, för att ställa upp. Men när jag inte orkar då kan hon säga att hon inte har nån dotter och att jag inte är mogen för att förstå henne. Hon är mogen och erfaren, jag är barnslig och otacksam! Snacka om manipulativ! Då ringer hon inte alls utan bryter kontakten och ger mig dåligt samvete.
Idag har jag ingen kontakt med min far (fast det tror hon och är svartsjuk) och nu funderar jag på att bryta med min mor också. Och som jag tidigare skrev, det är inte alls lätt. Man tror att allting är ens eget fel, att man kanske faktiskt inte engagerar sig i relationen, att man är egoistisk. Men om man inte orkar snart med alla telefonsamtal som skickar en åt helvete och talar om för en att man är en dålig dotter, inte orkar ta ansvaret för sin mors liv, vad gör man då?
Och fast jag är snart gammal själv vet jag fortfarande inte hur jag ska göra! Det gör så ont att inte kunna kommunicera med sin mor, inte kunna hjälpa henne.
Jag pratar ibland med mina vänner och dom tycker inte jag ska bry mig så mycket. Men ändå finns det en känsla hos mig att jag ska fixa det, reparera vår relation (min och min mors), det är mitt jobb!
Efter att jag läst några inlägg här på hemsidan kan jag tänka att det är synd o er. Ni kanske måste dras med era mödrar ett helt vuxet liv och känna er otillräckliga, otacksamma och egoistiska!
Det går inte att dra jämt med en manodepressiv mor, det går inte att hjälpa henne om hon inte vill hjälpa sig själv och det går inte att ta ansvar om hennes liv. Även om man lär sig att lyssna och känna med så kan man ändå få sig en smäll då och då för ingenting.
Kanske att bryta helt är det bästa sättet, om man bara orkar, och göra det innan man blir medberoende (ungefär som att leva med en alkoholist, läst i boken “Anhörig”). Man blir sjuk själv, i själen.
Att sluta vara rädd för sin mor och hennes ilska är också bra. Att säga ifrån.
Att ge och ta gäller även i mor och barn förhållande. Man orkar inte bara ge och ge. Att man ska (försöka) älska sin mor men inte bära henne på sina axlar.
Boktips: “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” i romanform av Ann Heberlein..om man vill veta mer om sjukdomen. Mycket bra bok!
Mona
02 sep 2009 22:50