Tror min mamma har bpd

Skriv svar

Till forum

• Hela mitt liv har min mamma reagerat extremt starkt känslomässigt. När jag som liten blev arg över någonting tog hon det som en personlig attack och blev helt galen. Skrek, kastade saker omkring sig, började efter fem minuter gråta och bli helt hysteriskt ledsen, och sade saker som "Ingen älskar mig, alla bara slänger skit på mig, jag kan lika gärna bara flytta härifrån"
  
  Idag är jag 19 och hon är fortfarande såhär. Jag har så länge försökt förstå varför hon är såhär. Som liten viste jag ju såklart inte och jag gick på nålar hela tiden för att inte göra henne arg. Jag har under några månaders tid läst på om "Borderline personality disorder" och det är så mycket som passar in på min mamma, hon måste ha det. Hon reagerar som sagt extremt starkt på småsaker, oftast börjar hon skrika på min pappa mitt i natten. Hon säger att han inte älskar henne, att hela familjen hatar henne och ibland har hon till och med hotat med att ta livet av sig.
  
  Jag har så svårt att förklara hur hon är, borderline är ju inte direkt en simpel diagnos och jag är ju ingen psykolog, men det passar verkligen in på henne och jag känner att jag förtjänar att veta vad hon lider av. Idag när hon kom hem efter att ha handlat stod jag i köket och lagade mat till mig själv. Hon börjar genast tjata på mig att jag aldrig rensar frysen varav jag blev lite irriterad tillbaka. Då bröt helvetet ut. Hon flippar ur och börjar skrika: "Jag är inte arg! Kan jag inte få lite kärlek istället för att alla ska klaga på mig! Varför kan du inte visa mig lite kärlek istället för att hela tiden säga att jag är arg! Ingen älskar mig! Jag gör bara fel hela tiden!" Jag svarade i lugn ton att det är lätt att uppfatta henne som arg när hon skriker, det gjorde bara situationen värre. Hon stängde in sig på toaletten och började kasta saker omkring sig och fortsätta skrika att ingen älskar henne. Min naturliga instinkt var att få panik, jag trodde att hon skulle skada sig själv, jag skrek att hon skulle sluta, men jag vet att det inte fungerar så jag försökte så gott jag kunde att prata lungt och säga åt henne att ta djupa andetag. Allt detta började med att jag blev lite irriterad att hon tjatade på mig, men som vanligt är det mitt fel att det här hände för att jag triggade hennes ilska. När hon lugnat ner sig lite försökte jag så lungt som möjligt förklara att jag tror att hon lider av borderline och att jag vill att hon söker hjälp, jag försökte förklara i en halvtimma att hennes humör påverkar hela familjen men hon förstår inte.
  
  Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att söka hjälp. Om det nu är borderline är det säkert svårt att få bra hjälp eftersom det är en så komplex diagnos och det finns säkert risk att hon får diagnosen bipolär istället vilket jag tror inte är rätt. Hon är ju inte manisk under en längre period. Hennes humör kan gå från noll till undra och tillbaka till noll på en timma och det är typiskt för borderline. Jag vet att jag nu sitter här och leker hobbypsykolog, men jag har läst på extremt mycket och jag är desperat för att få henne att söka hjälp. Känner mig så ensam i det här, resten av min familj lever i förnekelse, särskilt min pappa.
  
  Det där var ju minst sagt traumatiserade, men jag har haft det såhär hela mitt liv och jag har lärt mig att inte visa ilska mot henne för så fort jag gör det får hon utbrott. Det har ju såklart präglat hela min uppväxt och gett mig massa problem. Jag har blivit diagnostiserad med genereliserad ångestsyndrom och är en extrem people pleaser.
  
  Känner mig så ensam i det här och jag har insett att jag inte kan hjälpa henne, hon behöver proffesionell hjälp.

  Postat av: Anonym tjej
  20 jan 2022 12:39
  
  
• Hej Anonym tjej!
  
  Jag tänker två saker, som du redan verkar veta:
  
  Du kan bara säga till din mamma vad du ser - att hon behöver hjälp - men du kan inte tvinga henne att söka hjälp. När du lugnt berättat vad du ser, och hur det påverkar dig, och att du uppmanat henne att söka hjälp, så kan du inte göra mera.
  
  Men, du kan göra något för dig själv. Nu när du så klarsynt ser hur det är: Att din mamma har de här problemen, och att din övriga familj lever i förnekelse, hur ska du då skydda och hjälpa dig själv?
  
  Det är nästa stora fråga som du behöver fundera vidare på. Du behöver acceptera att situationen ser ut som den ser ut, och förhålla dig till den verkligheten.
  
  Vad kan du i detta läge göra för att du själv ska må så bra som möjligt? Vad behöver du i den här situationen, för att skydda dig själv, och för att kunna må bra?
  
  Du har gjort vad du kan: Du talade lugnt med din mamma, du berättade hur hennes beteende påverkar dig och du uppmanade henne att söka hjälp. Nu är bollen hennes, mer kan du inte göra för att få din mamma att förändra sig.
  
  Men hur ska du förändra dig - hur ska Du göra nu - för att skydda och vara schysst mot Dig själv?
  
  Jag tror att det är den frågan som du behöver fundera vidare på nu. Och var inte rädd för att ta emot hjälp av någon professionell person. Du kanske skulle ha hjälp av att prata med en kurator, t.ex., som kan stötta dig i att lyssna på dina egna behov.
  
  
  Senare, när du kommit en bit på den vägen, och när din mamma kanske hunnit fundera lite mera på det du sagt, så skulle det kanske hjälpa att gå i familjerådgivning. Men jag tänker att både du och din mamma kanske behöver lite mera tid innan dess. Du skulle också kunna föreslå att din mamma kommer till din kurator och pratar tillsammans med dig, lite längre fram. Om du hittat en kurator som du känner förtroende för. Eller en psykolog, psykoterapeut, diakon eller präst. Någon bra person som du känner att du verkligen blir hjälpt av.
  
  Kom ihåg att det måste kännas rätt för dig. Lita på det du känner.

  Postat av: K.
  21 jan 2022 14:43
  
  
• Ps!
  
  Du skriver att du blivit "en extrem people pleaser." Så när jag frågar "hur ska du förändra dig - hur ska Du göra nu - för att skydda och vara schysst mot Dig själv?" så menar jag INTE att du ska försöka lugna din mamma, eller bli tystare och själv ta mindre plats. Det är inte en lösning, för precis som du verkar vara inne på så behöver ju du ta mera plats. Du behöver få plats.
  
  Så frågan är: Hur ska du göra för att ge dig själv mera plats, nu när situationen ser ut som den ser ut?
  
  Hur kan du göra för att hjälpa dig själv att få den plats som du behöver? Vilken plats behöver du? I vilka sammanhang kan du få/ta den platsen?
  
  Vad längtar du efter? Vad är viktigt för dig? Och vad kan Du göra för att tillgodose din längtan och dina behov?
  
  Hur kan du på olika sätt hjälpa dig själv, och vara schysst mot dig själv och ge dig själv plats?
  
  
  Det är viktiga frågor att fundera vidare på. Kanske tillsammans med en professionell person som kan stödja dig, i den processen.

  Postat av: K.
  21 jan 2022 15:48
  
  

• Hej igen Anonym tjej!
  
  Jag förstår om mitt svar kanske inte var det svar du hade tänkt dig?
  
  Du kanske hade velat få mera råd och hjälp i hur du ska få din mamma att söka hjälp. Men min erfarenhet är att det kan gå år efter år efter år, och man drar och sliter i sin förälder, man bönar och ber. Man pratar lugnt och pedagogiskt, tar sig tid att förklara och försöka motivera. Utan att föräldern gör som man säger.
  
  Om hon ska förändras så måste det komma inifrån henne. Hon måste hitta sin egen motivation, och sitt eget mod, och sin egen vilja att söka hjälp.
  
  Om du vill så skulle du kunna ta reda på mera konkret vilken sorts hjälp som finns för din mamma. Du skulle kunna googla, mejla och ringa runt och höra dig för. Då får du ju också svar på dina frågor kring det här med att få rätt hjälp. Du kan berätta för dem du ringer till att du misstänker att din mamma har borderline, men att du är rädd att hon ska få fel diagnos. Och så kan du höra vad de svarar.
  
  Du behöver inte berätta vad du heter. Utan du kan ringa med hemligt nummer och vara anonym. Det är bara att slå #31# före telefonnumret så syns inte ditt nummer hos den som du ringer till.
  
  Du kan kolla upp de här sakerna om du vill. Om känns bra för dig. Och sedan kan du presentera detta för din mamma.
  
  Men samtidigt måste du inte det. Du behöver tänka på dig själv. Du berättar att din mamma får utbrott, och hur det drabbar dig. Därför behöver du skydda dig själv. Vara schysst mot dig själv.
  
  Det var bra att du talade med din mamma. Och berättade vad du ser, och hur hennes agerande påverkar dig, och att hon behöver söka hjälp. Det är ju viktigt att vi försöker berätta för våra föräldrar vad vi tänker och känner. Men nu har du gjort det. Nu är bollen hennes. Hon måste själv avgöra om hon vill söka hjälp eller inte.
  
  Nu behöver du försöka vara schysst mot dig själv, och göra saker som du behöver för att själv må så bra som möjligt.
  
  Du håller precis på att bli vuxen, och det är dags att du ska få tänka på dig själv, och bygga ditt eget liv. När man har en förälder som mår dåligt på olika sätt, och som har problem med tilliten som du beskriver, så är det väldigt ovant som anhörig att våga ta plats och tänka på sig själv. Man är van att ta alldeles för liten plats, och bara tänka på andra hela tiden.
  
  Men du har rätt att tänka på dig själv, att ge dig själv den platsen. Du har ett liv som är ditt. Du har inget ansvar för din mamma. Däremot har du ansvar för att försöka ta hand om dig själv, och försöka ta reda på vad du själv vill och behöver. Att börja utforska din egen längtan och dina egna behov.
  
  Vad tycker du om? Vad blir du glad av? Vad ger dig inspiration och energi? Och finns det någon som lyssnar på dig när du känner dig ledsen, trött, rädd eller orolig? Vem vill du anförtro dig åt?
  
  Leta upp någon som du kan prata med, som kan stödja dig i det här. Du är värd det! Du är värd att ha det bra, och att bli lyssnad på.
  
  Du är värd att få göra nya saker, som du är nyfiken på och längtar efter. Du är värd att lära känna nya människor som kan bli dina vänner, eller att få umgås med de vänner som betyder mycket för dig.
  
  Du är värd att få fundera kring vad du vill göra nu. Vill du jobba, eller plugga? Eller är det något annat du längtar efter? Du är värd att få tid till att tänka på, och ta hand om, ditt eget liv.

  Postat av: K.
  30 jan 2022 13:03