Kära hjälp!
Jag förstår hur det är. Min mamma var livsfarlig och ibland undrar jag hur jag överlevde.
Barn är både smartare, modigare och starkare än vuxna minns eller vill erkänna.
När arga människor ljuger om att de är snälla och perfekta så vet de flesta att de är lögnare.
Familjen ser vad de gör, grannarna hör vad de gör och vem som helst kan se på barnen att de har varit utsatta.
Men samhället är dåligt rustade. Ringa polis, störningsjouren eller socialen fungerar sällan.
Det enda man får är en gapig tant som sparkar på dörren, har man barn ger man snart upp eftersom man vet att de är farliga.
Men utan min elaka mamma hade jag nog inte tålt att bli mobbad, slagen och utfryst på skolgården.
Samtidigt som jag vet att det var därför de mobbade mig, ingen vuxen skulle ta mig i försvar eller skydda mig.
Idag är jag envis, stark och väldigt duktig på alla ämnen de försökt ta ifrån mig.
Skolan var inte jätteskoj, men jag hade nära vänner bland dem jag beskyddade.
Man växer fort när alla är elaka mot dig och vuxna barn har få vänner, men de man har avgudar dig (ser upp till dig).
Hata inte samhället (hela landet) för att de inte ser dig.
En del är blinda, i bästa fall närsynta som myndigheter, men de flesta känner igen sig för elakhet är de svagas sätt att skydda sig.
Ju mindre man är på insidan desto mer blåser man upp sig, ju svagare man är desto mindre motståndare letar man efter.
Var rädd om dig, be om hjälp när du behöver.
Titta inte för mycket på elaka människor, de snälla håller sig på säkert avstånd, så du måste se lite längre bort för att se dem.
De bästa bor säkert inte på din gård, för då skulle de säkert redan ha hjälpt dig.
Samma med släkten, alla vet säkert inte hur du har det.
Familjer, tidningar och teven ljuger, det finns visst dåliga mammor.
Pappor är bullriga, storvuxna och syns mer i media, men bra eller dåliga så är vi alla människor.
Mentala sjukdomar gör människor rädda och förrvirrade i första hand, de är främst farliga när de försvarar sig.
Personlighetsstörningar yttrar (visar) sig ofta som aggressivitet.
Personen försöker dölja att de är rädda genom att hota, slå eller skrämma sig till lydnad.
Rädslan är ofta känslan av att sakna kontroll.
Förklara för barn är svårt, men det är som att tappa bort sina föräldrar i en folksamling.
Du (barnet) reagerar med lättnad när du blir hittad, de (föräldrarna) blir arga.
Kontroll är föräldrarnas ansvar, inte barnets. De som inser att allt är bra bara det slutar bra, beter sig så det gynnar barnet (ger dem en kram).
Personer med personlighetsstörningar gör alltid allting värre med att kräva kontroll av alla. Det är inte normalt.
Barn behöver utrymme för att växa, slumpen behövs för förändringar. Det är inte bra att försöka kontrollera sådant som inte kan kontrolleras.
Barn har behov precis som vuxna. Normala vet det eftersom de delar samma behov, som att vara sedd, att få synas, känna sig behövd och att få bli omhändertagen när man känner sig svag.
Elakhet går emot vad som är viktigast. Att få vara människa och att delta, få glädjas med andra och se dem växa. Vi är extremt sociala även om vi har slutat plocka skräp ur pälsen på varandra som aporna gör. Vi behöver varandra och att få vara snälla.
Tyck om dig själv, det är det viktigaste. Lyssna bara på snälla människor, deras komplimanger är alltid sanna.
Axel
29 sep 2021 18:26