Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Vill anmäla mamma!

Skriv svar

Till forum

  • Hej! Jag har blivit psykiskt misshandlad av min mamma så länge jag kan minnas, jag får höra dagligen om hur dålig och hopplös jag är. Hon har hotat med att ta självmord flera gånger pga.mig.
    Ifall hon blir arg kan hon ignorera mig eller vara arg i flera dagar. Hon är fortfarande arg för vissa grejer jag gjorde för ca 2 år sen.
    Mamma har en psykiskt sjukdom det är jag 100% säker på men hon vägrar inse det självt utan skyller ALLTID allt på alla andra.
    Jag vill anmäla eller iaf söka hjälp åt mamma men vad skulle då hända? Med mig, mina småsyskon oh framförallt mamma? Mamma skulle aldrig förlåta mig om jag anmälde henne och om jag skulle anmäla henne vill jag aldrig bo i samma hus som henne för vem vet vad hon skulle göra då?
    Jag vill anmäla men jag är för feg, kan någon bara typ förklara vad jag kan göra för mamma får mig att må dåligt och jag orkar inte mer. Tack!
    Anonym tjej
    29 jul 2016 20:39

  • Jag är i samma situation som du, fast jag är faktiskt vuxen och bor inte hemma längre. Men, hade jag varit tonåring så hade jag nog pratat med min skolsköterska tror jag, bett henne om hjälp. Jag tänker att det kan vara en stor grej att göra gå till socialkontoret själv och göra en anmälan. Din skola finns ju till för att du också ska vara trygg, må bra det går ju inte om hon misshandlar dig!

    Gå och prata med din skolsköterska, hon har tystnadsplikt men kan också hjälpa dig att anmäla till socialen så du får stödpersoner/stödfamilj vet en bekant till mig när jag växte om hade en "stödfamilj" som han bodde hos tidvis han verkade tycka att det funkande och att det var skönt att komma bort ibland!
    Plus, att din mamma behöver vård, du gör henne inte en tjänst genom att inte anmäla henne... Jag har själv anmält min mamma, jag skulle faktiskt kunna göra det igen, för att jag vet att hon är svårt psykiskt sjuk, Det är inte friskt att hata och misshandla sitt eget barn, fast man inte gjort något... Då lider man av en känslomässig störning och behöver medicin och vård, annars kommer det där bara bli värre.

    Lycka till!
    Kram!
    M
    02 aug 2016 20:23

  • Nu har jag gjort det! Gör det du med, då får alla ni chans till hjälp!

    <3

    kram
    M
    09 aug 2016 22:35

  • Har oxå blivit utsatt för psykisk misshandel av min mamma , hon har inte varit frisk på många många år (ca16år) . Nu se hon ut som hej kom å hjälp mig , lägenheten ser ut som ja vet inte vad. Himla surt att det tyvärr inte går att tvångsvårda henne!
    jenny
    03 feb 2017 23:50

  • Hej Anonym tjej!

    Jag förstår att du bryr dig mycket om din mamma och dina syskon. Dock låter det som att din mamma inte alls mår bra och i sådana situationer kan det vara svårt att söka hjälp även om man är vuxen.

    Jag tycker du ska vända dig till en vuxen som du litar på, kanske en lärare, skolsköterska eller kurator och berätta om hur du har det hemma. De kan hjälpa dig vidare och även vara ett stöd för dig. Om du inte berättar för någon hur du har det så kan du inte heller få någon hjälp. Det kommer bli jobbigt att berätta, men troligtvis kommer det att göra så att du och dina syskon kan få det bättre. Att berätta för någon innebär inte att du är dum mot din mamma, snarare tvärt om.
    My
    27 mar 2017 12:31

  • Hej,
    Förstår nästan hela din situation. Har själv en pappa som beter sig som jag vet inte vad. Morsan har depression och hennes mamma hr också någon sån där sjukdom. Har du pratat med en kurator? Det hjälpte mej en hel del. Ibland måste man ta risker också. Om du tror att det kommer att hjälpa dig och henne genom att anmäla henne så låter det som en bättre idé än att behöva ta sån skit varje dag. Hoppas du kan lösa dina problem!
    Punk Potatisen
    04 apr 2017 17:15

  • Omg hon är din mamma du kan inte änmala Kennedy får stå ut tills du blir vuxen flyttar hem ifrån eller så lär du dig stänga av allt hon säger och bara följer henne du kan alltid hjälpa henne och om det menas att du blir misshandlad jag har varit i samma situation men jag hjälpte min mamma och nu hon är normal och jag älskar henne hon kommer alltid först när du blir äldre vill du att dina barn ska änmala dig nej du vill ha hjälp men försöker dölja det sä hjälp henne glöm inte hon är din mamma men gör vad du vill men du ångrar dig när du blir äldre
    Hon är din mamma
    30 jun 2017 22:11

  • Hej!
    Min mamma blir sur på mig så fort jag gör minsta fel. Då svär hon åt mig och skriker åt mig. Hon brukar även kalla mig dumma saker som jag tar åt mig ibland och ibland inte. Jag känner att jag vill bara bort från hon. Men jag vet ju såklart inte vart. Hon slår även mig och puttar mig, pappa drar mig alltid i håret eller nyper mig på armen.
    Anonym
    26 jun 2021 14:28

  • Vad tråkigt att du inte har fått svar!

    De flesta håller nog med mig om att man måste berätta att man har det svårt. Det kan vara i skolan, till skolkuratorn eller sjuksköterskan, om ni har någon eller någon annan vuxen du litar på. Vänd dig till kompisar för att få mod och för att våga.

    Problemet är jättevanligt. Vuxna med problem är enormt egoistiska (tänker bara på sig själva) så barnen betraktas/ses som besvärliga (vilket de inte är). Det hör till sjukdomen och är inte på något sätt barnens fel.

    Du skall aldrig acceptera våld eller förolämpningar! Ingen vuxen har så mycket problem att de har rätt att ge sig på dem som är svagare. Ingen människa på jorden har rätt att vara dum mot andra och skylla ifrån sig om de inte orkar med de krav som ställs på dem.

    Två saker gör det speciellt svårt att ta sig ur situationen, att älska dem för mycket eller inte alls. Hat gör dig bitter och svår att älska, man faller in i samma mönster som de vuxna. Att bara vilja alla väl gör dig besviken och deprimerad, så knepet är att stå någonstans mitt emellan.

    Samhället (alla vi som bor i Sverige) betalar mycket pengar i form av skatt för att skydda barnen. Det gäller dig lika mycket som andra. Förutom skola och sjukvård så skall dina intressen (din hälsa och välmående) räknas in i detta. Du har rätt till ett tryggt och säkert hem. Mat och sovplats räcker inte, du måste också få må bra.

    Människor har svårt att säga ifrån, de är rädda för hur andra skall reagera. Om det blir bråk, eller om de blir utsatta för för förtal (anklagade tillbaka) om de berättar sanningen. De flesta vill vara vän med alla och ingen tar tag i problemen som ni har.

    Det här är jättefel, vi (alla vuxna) har redan betalat för att ni skall ha det bra. Men ingen gör sina jobb och förväntar sig lön ändå. Skolan har anmälningsplikt och många andra vuxna ni träffar när ni växer upp. Så mitt bästa råd är att du berättar för någon.

    Om socialen känner till dina hemförhållanden så måste de agera. Naturligtvis kommer dina föräldrar att bli arga, men socialen finns för att hjälpa dem i första hand, det är inget straff att behöva hjälp ibland. Det viktigaste är att du mår bra! Du är enklast att hjälpa!

    Vuxnas problem kommer ofta från barndomen, så det kan ta tid att hjälpa dina föräldrar. De kanske inte minns eller vill minnas varför de mår dåligt. Kom ihåg att det är inte ditt fel att de mår dåligt och det ger dem ingen rätt att vara elaka mot dig.

    Vuxna är mer rädda för vad de kände som barn än de var när de var barn. Låter konstigt eller hur? Men det handlar om rädslan att förlora kontrollen, tappa ansiktet och ligga i fosterställning på golvet och gråta. Precis vad de utsätter andra för när de vill verka vuxna och modiga. Känslor är inte logiska och de som är sjuka förstår det inte alls.

    Komplicerat och krångligt blir enkelt när man tänker som i sagorna. Vi vuxna är jättarna och barnen de normala. När vi som är stora kastar klippblock, allt från mobiltelefoner till kaffebryggare, så blir de som är mindre än oss rädda (självklart). Det är den rädslan de har burit på inom sig och skyller ifrån sig på er som vuxna.

    Det är därför man skall berätta så snart som möjligt. Vuxna som beter sig aggressivt är som jättar med ett förstånd och rädslor som ett litet barn. De försöker jämna ut sin litenhet (känsla av otillräcklighet) genom att vara elaka mot (andra) barn för att verka mer vuxna.

    Du känner igen dem från skolgården. Där kallas de för mobbare.

    Var inte ledsen för vad som har hänt, men be om hjälp och våga lita på oss vuxna. Vissa av oss är väldigt snälla. Vi har haft det svårt utan att förstöra för andra. Vi känner i minsta atom att det är fel att vara dum mot andra. Man blir inte större eller starkare genom att såra andra!

    Be om hjälp så du får det bra nu och dina föräldrar så småningom. De kommer inte att tacka dig nu, men åtminstone sluta att vara arga, rädda eller deprimerade om de får någon att prata med. Gör det bästa för dig och tänk inte för mycket på deras känslor.

    Speciellt med tanke på att de utsätter dig för aga (nyper dig i armen och drar dig i håret) som är förbjudet och straffbart (kan ge fängelse). Ingen får lägga hand på dig (göra dig illa), det står i lagboken. Det är bara bra att du söker skydd i tid innan det blir värre.

    När man blir äldre brukar de bli värre för att man vill ha mer frihet. Då blir man ofta inlåst eller straffad på andra sätt som inte är okej. Utegångsförbud kan man få för att man har “lånat” pappas bil, men inte småsaker som att ha en egen vilja.

    Felen du pratar om är deras irritation som jag pratade om tidigare. Så tänk inte negativt om dig själv. Om dina fel ver riktiga fel hade de bara förklarat det för dig i lugn och normal samtalston, som jag gör med barn i din ålder. Jag klandrar inte barn för att de inte kan eller förstår allt.

    Det är min uppgift som vuxen att lära dem, så om det är någon som skall ha skäll i sådana fall är det mig själv. Förstår du vart jag vill komma? Det är inte barnens fel att det går fel i de vuxnas liv, det har de själva orsakat. Det är naturligt för barn att vilja hjälpa till. Så om det blir bråk beror det på annat, som sjukdom, oförstånd eller likgiltighet bland vuxna.

    Lycka till, hoppas det går bra för dig!
    anonym osså
    16 jul 2021 09:25

  • Min mamma säger att jag ä oviktigt, bitchig, jobbig, ful, tjock osv. Jag mår extremt dåligt. Hon tar mig hårt i armen o kastar ner mig o sängen. Känner mig otrygg hela tiden. Jag sover ofta hos kompisar för jag inte orkar m henne. Jag har velat kontakta SOS/Bris flera ggr men mamma kommer mörda mig. Jag vet verkligen inte hur jag kom hit för mamma o jag va så nära när jag va mindre o nu från ingenstans så kommer detta beteendet som gör så jag bara börjar skrika o allt o vet verkligen inte hur jag ska komma ut detta, har ngn tips elr ngt?? Snälla hjälp mig?!
    Anonym
    23 aug 2021 20:49

  • Kom ihåg att detta handlar om dig, inte dina föräldrar! Om du går till din kommuns hemsida så finns alla telefonnummer du behöver för att anmäla hot eller våld i nära relationer. Hittar du inte en direktlänk så använd sökrutan.

    Enligt min erfarenhet blir det inte värre om du eller någon annan kontaktar socialjouren eller socialen. Det blir självklart väldigt spänt emellan er under de närmaste dagarna. Vanligtvis undviker även våldsamma personer att göra något när de vet att de har ögonen på sig. Det psykiska våldet kan bli värre, exempelvis att de kallar dig för förrädare och liknande glåpord.

    Hjälpsidor, chattar och liknande stödpersoner och organisationer lämnar inte ut dig, så dina föräldrar behöver inte få veta något. De finns för att hjälpa dig med stöd och råd i första hand. Ibland räcker det med att få prata med någon för att våga ta steget att bryta dåliga relationer.

    Vissa blir avtrubbade av våldet de utsätts för och inser inte allvaret. Jag kopierade listan från min kommuns hemsida om vad som räknas som våld i nära relationer. Inget är bättre eller värre än något annat. Alla nämnda beteenden skadar den utsatta till en grad av nedsatt livskvalitet som kan vara nog så handikappande. Mycket av något litet problem kan ge lika svåra skador som ett enstaka stort.

    Fysiskt våld – knuffar, slag och sparkar eller att bli dragen i håret.

    Psykiskt våld – direkta eller indirekta hot, att någon förlöjligar dig.

    Sexuellt våld – våldtäkt eller att du blir tvingad till sexuella handlingar.

    Frihetsinskränkningar – när någon kontrollerar vad du gör och vilka du pratar med; du kanske inte tillåts delta i sociala aktiviteter eller träffa släkt och vänner.

    Ekonomiskt och materiellt våld – när någon bestämmer över dina pengar eller förstör dina personliga saker.

    Normalisera aldrig ett aggressivt beteende! Säg ifrån, om så bara tyst för dig själv eller framför spegeln. Du behöver din självkänsla för att överleva. Dålig självkänsla är också vad föräldrar använder för att träffa dig där det gör som mest ont. Offer vänder ofta det mot sig själva, de som mobbar vänder det utåt. Allt hon (din mamma) säger, handlar om henne, inte dig.

    Läs lite mer om självkänsla här.

    https://www.umo.se/jag/sjalvkansla-och-blyghet/sjalvkansla/

    Jag kan inte hjälpa dig att bli modig, eller lösa dina problem. Men om du lär dig de vanligaste lögnerna de använder emot dig och de största lögnerna de använder för att dölja sina egna svagheter så har du kommit lång väg. Var inte rädd för att söka hjälp, undvik bara de du inte litar på.

    Läs på hemsidorna för att lära dig mer, som vilka som har tystnadsplikt, vilka som måste ingripa, men samtidigt skydda dig och så vidare. Det finns alltid möjlighet att vara anonym om du i första hand vill ha svar på frågor.

    Det är alltid svårt när man har problem med föräldrarna eftersom man till hälften är dem. Hälften av pappas gener och hälften av mammas samtidigt som man är en helt unik och egen person. Konflikterna sitter inte bara i huvudet utan också i kroppen. Om du kan vara snäll, så varför kan inte de vara det?

    Som vuxen kan man skämta om att det slutade väl trots att man är produkten av två rövhål, men när man var i din situation var det inte mycket man hade att skratta åt. Vad jag vill säga är att man måste komma ur sin nuvarande situation innan man kan läka inifrån och utifrån.

    Så länge man vistas i en förgiftad miljö så får man skador, som låg självkänsla och dåligt självförtroende. Precis vad man behöver för att ta sig ur en svår situation. Börja med att vara snäll mot dig själv och döm inte dig själv så hårt. Planera är också en handling, så du är redan på väg ut ur en dysfunktionell situation.

    Kom ihåg att de sista punkterna i listan över dålig-självkänsla-symptom är sådant som gör personer elaka mot dig och andra. Hatet du får är självhat och du är deras spegelbild. Träna att vara snäll mot dig själv framför spegeln och kom ihåg att elakheterna är för att du har ärvt deras bästa sidor. De har säker haft dem också någon gång, men tappat bort dem på vägen (som många gör).
    anonym igen
    02 sep 2021 21:48

  • Jag hatar min mamma hon är FARLIG
    hjälp
    23 sep 2021 21:19

  • Kära hjälp!

    Jag förstår hur det är. Min mamma var livsfarlig och ibland undrar jag hur jag överlevde.

    Barn är både smartare, modigare och starkare än vuxna minns eller vill erkänna.

    När arga människor ljuger om att de är snälla och perfekta så vet de flesta att de är lögnare.

    Familjen ser vad de gör, grannarna hör vad de gör och vem som helst kan se på barnen att de har varit utsatta.

    Men samhället är dåligt rustade. Ringa polis, störningsjouren eller socialen fungerar sällan.

    Det enda man får är en gapig tant som sparkar på dörren, har man barn ger man snart upp eftersom man vet att de är farliga.

    Men utan min elaka mamma hade jag nog inte tålt att bli mobbad, slagen och utfryst på skolgården.

    Samtidigt som jag vet att det var därför de mobbade mig, ingen vuxen skulle ta mig i försvar eller skydda mig.

    Idag är jag envis, stark och väldigt duktig på alla ämnen de försökt ta ifrån mig.

    Skolan var inte jätteskoj, men jag hade nära vänner bland dem jag beskyddade.

    Man växer fort när alla är elaka mot dig och vuxna barn har få vänner, men de man har avgudar dig (ser upp till dig).

    Hata inte samhället (hela landet) för att de inte ser dig.

    En del är blinda, i bästa fall närsynta som myndigheter, men de flesta känner igen sig för elakhet är de svagas sätt att skydda sig.

    Ju mindre man är på insidan desto mer blåser man upp sig, ju svagare man är desto mindre motståndare letar man efter.

    Var rädd om dig, be om hjälp när du behöver.

    Titta inte för mycket på elaka människor, de snälla håller sig på säkert avstånd, så du måste se lite längre bort för att se dem.

    De bästa bor säkert inte på din gård, för då skulle de säkert redan ha hjälpt dig.

    Samma med släkten, alla vet säkert inte hur du har det.

    Familjer, tidningar och teven ljuger, det finns visst dåliga mammor.

    Pappor är bullriga, storvuxna och syns mer i media, men bra eller dåliga så är vi alla människor.

    Mentala sjukdomar gör människor rädda och förrvirrade i första hand, de är främst farliga när de försvarar sig.

    Personlighetsstörningar yttrar (visar) sig ofta som aggressivitet.

    Personen försöker dölja att de är rädda genom att hota, slå eller skrämma sig till lydnad.

    Rädslan är ofta känslan av att sakna kontroll.

    Förklara för barn är svårt, men det är som att tappa bort sina föräldrar i en folksamling.

    Du (barnet) reagerar med lättnad när du blir hittad, de (föräldrarna) blir arga.

    Kontroll är föräldrarnas ansvar, inte barnets. De som inser att allt är bra bara det slutar bra, beter sig så det gynnar barnet (ger dem en kram).

    Personer med personlighetsstörningar gör alltid allting värre med att kräva kontroll av alla. Det är inte normalt.

    Barn behöver utrymme för att växa, slumpen behövs för förändringar. Det är inte bra att försöka kontrollera sådant som inte kan kontrolleras.

    Barn har behov precis som vuxna. Normala vet det eftersom de delar samma behov, som att vara sedd, att få synas, känna sig behövd och att få bli omhändertagen när man känner sig svag.

    Elakhet går emot vad som är viktigast. Att få vara människa och att delta, få glädjas med andra och se dem växa. Vi är extremt sociala även om vi har slutat plocka skräp ur pälsen på varandra som aporna gör. Vi behöver varandra och att få vara snälla.

    Tyck om dig själv, det är det viktigaste. Lyssna bara på snälla människor, deras komplimanger är alltid sanna.
    Axel
    29 sep 2021 18:26

  • När jag va ute med min mamma och min lillasyster så blev hon jättehård mot mig och hon blir arg för det minsta lilla jag mår inte bra när hon är så
    Tamara
    19 maj 2023 13:14

  • Det är svårt att hantera ilska som kommer från ingenstans eller som en reaktion på små och obetydliga saker som man inte borde ha fått skäll för.

    Man kan både bli förvirrad och lite rädd av intensiteten i deras känslor och börja undra vad man har gjort för att förtjäna det. En del försöker ändra sitt eget beteende som ett försök att få den andra personen snällare. Det fungerar nästan aldrig.

    Du kan också börja känna dig arg på det du upplever som obefogade ord och handlingar. Om man känner att man inte förtjänar att bli behandlad illa är det lätt att man blir arg tillbaka. Men det är nästan samma sak som att byta sida och bli som personen som skrämmer dig.

    När det går för långt:

    Om föräldrarnas utbrott inkluderar handlingar som att slå sönder dina ägodelar, knuffa, slå, sparka eller hot om fysiskt våld mot dig själv, dina syskon eller husdjur. Så måste du kontakta en annan vuxen. Man kan ringa 112 om man är rädd att man själv eller ett syskon kan komma till skada. Eller om man hellre vill ha råd eller stöd ringa till Bris 116 111. Samtalet syns inte på telefonen så du kan tryggt ringa hemifrån.

    Vad man INTE ska göra:

    Stanna inte i samma rum med någon som beter sig våldsamt. Fortsätt inte en konversation med någon som hotar dig, förnedrar dig eller kallar dig namn. Klandra inte dig själv för de val en annan person gör. Bekämpa inte eld med eld och själv bli aggressiv.

    Jag vet att jag upprepar saker som redan har sagts i forumet. Men barn är väldigt mottagliga för posthypnotisk suggestion, det betyder att sånt som lärts in under hypnos kan stanna och kontrollera människor långt efteråt. Barns hjärnor är ofta under alfavågor som är ett vaket sömntillstånd. De blir fort trötta, dagdrömmer och det är likvärdigt ett transtillstånd. Under tiden de är det är de väldigt lätta att påverka negativt.

    Självklart är inte alla vuxna hypnotisörer, men de använder samma metoder som förvirring, missledning och tjat för att få som de vill. Skillnaden är som att medicinen som frisk och få alla biverkningar eller ta den man behöver och må bra igen. Läsa forum och se att andra också förstår och få saker omvärderade hjälper. Om "dum-dum" skall bli den "bästa personen" igen måste man säga det tillräckligt många gånger. Gärna innan man sover eller framför spegeln.

    Gör skillnad på vad kroppen och hjärnan säger. Kroppen är mer direkt och reagerar på fara omedelbart, men är lika snabb på att springa, leka och ha roligt. Hjärnan vänjer sig vid elakheter och försöker anpassa sig. Den oroar sig i förväg och skrämmer ibland fast kroppen inte oroar sig. De sitter ihop och sammarbetar så det är inte lätt att hålla isär. Men enkelt förklarat är det dina gener som reagerar för kroppen och hjärnan har koll på vad du har lärt dig. Generna vet att spindlar och ormar är farliga, men struntar totalt i trafiken.

    Lita på vad du känner, men försök att vila hjärnan med att göra en enkel avslappning. Om man vilar och känner efter i varje kroppsdel från fötterna ända upp till huvudet. Så hamnar man i samma mottagliga tillstånd som när föräldrarna skäller på er och ni är för trötta för att orka hålla ihop tankarna och försvara er. Men nu mår ni bra och kan ändra det jobbiga till er fördel. Säg snälla saker till er själva och tänk bara på bra och positiva minnen.

    Det är som att dagdrömma, fast med avslappnade muskler och man kan känna solen skina på ansiktet om man föreställer sig det. Idrottsmän gör det väldigt ofta. Det kallas för visualisering. Man ser framför sig att man hoppar högst, springer fortast tills hjärnan accepterar att man kan klara det trots att att konkurrensen är jättehård i de flesta sporter.

    Låt inte de som skäller förstöra hela dagen. Är människor dumma så gå till dem som visar kärlek och förståelse. Jobbigt i skolan? Gör något du gillar när du är ensam som att rita eller läsa. Jobbiga föräldrar? Ett par timmar utomhus med några vänner gör stor skillnad. Tänk på att hjärna kan programmeras till att tänka dystert och vara dum fast ingen skäller på er längre. Fyll på med roliga saker och vila ofta för att hitta balansen igen.

    Prata med skolkurator eller någon hjälplinje för barn. För det viktigaste är att man berättar och inte sparar elakheterna som sanningar. Elakheter är för att bibehålla makten, de är vanligtvis inte personliga. Ofta berättar de mer om förövarnas bakgrund och svagheter. De använder orden för att de själva vet att de sårar på djupet. De vill ha samma respekt och underkastelse de själva visade när de växte upp och inte vågade försvara sig.

    Spar inte ilskan, den äter upp förmågan att ha roligt och stöter bort alla som visar kärlek. Man får bli arg, men använd den som ett sätt att ta jobbiga beslut istället. Arga människor vågar mer och det blir lättare att be om hjälp. Fundera aldrig eller leta fel på dig själv. Det är en del av deras strategi att skapa förvirring. Vilsna människor kan inte försvara sig.

    När föräldrar vinner mot tusentals mycket mer förståndiga människor skall det vara för att ni ser dem som era idoler. Inte för att de släpat runt er halsovandes och fyllt er med massa goja som en hypnotisör gör för att roa en betalande publik på en cirkus. Deras "offer" får alltid en "av-hypnotisering" när de lämnar scenen. Ingen vill ställa sig upp och gala som en tupp när någon ringer på dörren. Tjata, peka och säga saker som inte stämmer är aldrig behagligt. Om någon petar dig i midjan och "usch-fyar" dig med rösten kan vara bra om man vill bli av med chokladsuget. Men mindre bra om man vill lära sig köra bil till exempel.

    Det är inget fel på dig eller någon annan här inne på forumet. Facebook-kommentarerna undantaget. Lite svårt att tolka dem utan likes och användare. Bäst är att skriva en början, en mitten och ett slut så det blir en riktig berättelse. Eller en kommentar som alla kan relatera till, som den jag svarar på. Ibland räcker det med en rad, bara det är i klartext. Som Tamara ovan, jag känner mycket väl igen mig i det du skriver.
    Dumma mig 2
    25 maj 2023 22:03

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.