Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Vuxet barn till mamma med scizoaffektivt syndrom

Skriv svar

Till forum

  • Hej! Skulle gärna vilja dela erfarenheter med andra som vuxit upp med förälder med schizoaffektivt syndrom, schizofreni eller liknande. Jag är snart 37 och har bearbetat detta i hela mitt liv tillsammans med mina syskon, min man och vänner men känner ändå ett behov av att få fortsätta bearbeta tillsammans med några av er där ute. Höra andra liknande historier.
    Maja
    20 mar 2016 21:16

  • Hej,
    Jag är 42 år och har vuxit upp med en bipolär mamma som har påverkat mig väldigt mkt och gör än idag. Jag försöker fortfarande bearbeta min uppväxt och ta reda på hur jag påverkats av allt men det är svårt på egen hand. Tror definitivt att stöd från andra likasinnade är det bästa.
    Hur kan vi gå tillväga?
    camilla
    03 okt 2016 21:41

  • Hej jag vill tipsa om vuxna barn grupper. Sen tror jag det är bra att skriva om det o prata om det med andra
    Johanna
    09 okt 2016 23:06

  • Johanna,vart hittar man dessa vuxna barngrupper?
    camilla
    13 okt 2016 19:41

  • Hej
    på Psykiatrin i Örebro har vi stödgrupper för Unga Vuxna som har en förälder med psykisk ohälsa. Vi tar emot anmälningar på kuling@regionorebrolan.se eller på telefon till mig Katarina Axelsson 019-6029312, jag har telefonsvarare så lämna bara ett meddelande att ni vill bli kontaktade. Vi vill gärna komma igång med en grupp efter höstlovet. Just nu har vi tre anmälda så om vi vara får in någon anmälan till så kör vi igång.
    Ni kan läsa mer om gruppen på http://www.kuling.nu/Om-oss-ny/Barn-och-ungdomsgrupper/Unga-vuxna-grupp/
    Katarina redaktör kuling.nu
    21 okt 2016 07:53

  • Hej Camilla! Ursäkta att det tog nästan ett år innan jag svarade tillbaka 😉 Jag trodde inte jag skulle få något svar så jag har inte varit inne på denna sida på länge. Sen gick jag in här av en händelse nu och såg ditt svar. Vi skulle ju kunna starta facebook-forum där vi kan dela med oss av erfarenheter och diskutera men då kanske vi ska få kontakt med några fler först. Om du har facebook alltså? Det skulle kunna heta t ex "forum för vuxna barn till psykiskt sjuka föräldrar". MEN jag vill för allt i världen inte att mamma ska se att jag är med i en sån grupp. Hon är medveten om sitt eget sjukdomstillstånd (till viss del i alla fall) men hon är inte medveten om hur det har påverkat och påverkar oss vuxna barn. Hon skulle bli väldigt arg om hon såg att jag diskuterade henne i en grupp och uppfatta det som att jag snackade skit. Så frågan är om man kan se till att den gruppen inte syns i profilen?
    Maja
    08 aug 2017 07:38

  • Katarina, vad fint att ni har en sån här grupp i Örebro. Vet du om det finns liknande grupper i andra delar av landet?
    Maja
    08 aug 2017 07:40

  • Hej Maja!
    På vår sida "vägar till stöd finns det en förteckning över de orter i landet som erbjuder stödgruppsverksamhet för barn som har en förälder med psykisk sjukdom. Kolla om orten du bor på finns med, sedan finns mailadresser och telefon nummer så du kan kontakta dem och höra ifall de även har grupper för unga vuxna.
    Man kan ju också kontakta psykiatrin på den ort man bor i, ibland har de stödgrupper eller anhörigkurser som man kan delta på.

    Kram
    Katarina, redakör kuling.nu
    08 aug 2017 08:28

  • Hej Maja och Camilla!

    Jag är uppväxt med en pappa som har schizofreni. Jag är idag 32 år och arbetar i förskolan. Jag är intresserad av hur psykisk sjukdom påverkar barn och anhöriga. Intresserade av era erfarenheter av detta och kan berätta mer om mina erfarenheter om ni vill.

    Med vänliga hälsningar,
    Loki
    Loki
    09 aug 2017 21:02

  • Hej
    även vuxna barn till psykiskt sjuka föräldrar kan skriva på vårt forum, så skriv gärna här.

    Kramar till er alla, vet att man behöver stöd och få dela det man varit med om med andra.

    Katarina, redakrör, kuling.nu
    10 aug 2017 07:47

  • Tack, Katarina! Du har rätt, vi kan faktiskt dela våra erfarenheter här på ert forum hellre än på fb. Här finns ju ni redaktörer också vilket känns trevligt! Vi fortsätter skriva i den här tråden helt enkelt 🙂 Loki, jag ska skriva min historia här när jag hinner! Ibland känner jag mig lite smått patetisk pga att jag snart är 40, mår bra och har ett fint liv men trots det känner att jag då och då måste älta min barndom. Borde jag inte vara "färdig" med det vid det här laget?
    Maja
    10 aug 2017 20:43

  • Det finns ingen tidsgräns för när man skall anses vara färdig. Man jobbar med sig själv när det finns tid över. Man kan exempelvis inte ta tid från skolgång, egna barn och så vidare utan att man riskerar att man själv eller de man beskyddar halkar efter i sin utveckling.

    Hjärnan är fantastisk men ibland önskar man att den kunde tala om varför den prioriterar som den gör och hissa varningsflagg i god tid innan den lägger av och bryter ihop vid större kriser.

    Förmodligen gör den det, men vi har för länge sen slutat att lyssna på vår kropp eftersom vi ställt om våra varningssignaler för att passa in i tätbebyggda samhällen. Evolutionen har säkert inte tänkt så långt eller rättare sagt, vi har inte hunnit anpassa oss.

    Att du själv kan välja låter väldigt positivt. Kanske är vi äntligen på väg åt rätt håll?
    Albin
    11 aug 2017 09:36

  • Ja, du får gärna berätta om och när du vill! Jag tror det är bra att prata om det som har hänt under barndomen.
    Loki
    11 aug 2017 22:06

  • Hej mitt i natten! Bra skrivet, Albin! "Det finns ingen tidsgräns för när man ska anses vara färdig. Man jobbar med sig själv när det finns tid över." Det är nog viktigt att känna att det är ok och kanske t o m nödvändigt att bearbeta och älta sin barndom då och då. Jag har pratat mycket om min barndom med mina syskon, min man och mina vänner och det är skönt att ha kunnat göra det. Men inte hela tiden. Ofta behöver jag bara vara i nuet med min familj, mitt jobb och mina intressen. Men ibland återkommer perioder då jag vill tänka lite på barndomen och nuet som barn till psykiskt sjuk förälder. Då är det trevligt att denna tråd finns. En tråd som jag gärna återkommer till när jag är i bearbetningsfaser, med månaders uppehåll ibland.

    Min mamma har aldrig varit som "andra mammor". Hon var ofta hysterisk under min barndom och min lillasyster som är nr 2 i skaran. Hon kunde inte ta hand om hem, sin egen vardag och oss. Jag har aldrig känt mig trygg hos henne. När jag var i högstadieåldern lades hon in på psyket flera gånger. Fick psykoser med mycket vanföreställningar. Jag har en lillasyster till och en lillebror och de var små under denna tid. Hon fick tung medicinering och från att vara hysterisk blev hon väldigt apatisk och bara sov hela dagarna och skrek på nätterna. Mina syskon nr 3 och 4 har haft problem med att vara i kontakt med sina känsloliv och det tror jag berodde på att de hanterade situationen med att stänga av känslorna. Jag och syster nr 2 kunde i stället bli hysteriska och arga.

    Jag tog mycket ansvar hemma. Försökte få saker att funka och vara normala. Lagade mat, städade, tvättade etc. Pappa var borta rätt mycket. Flydde nog situationen ibland men var också tvungen att tjäna pengar med extrajobb etc eftersom mamma inte kunnat jobba. Pappa har aldrig pratat med oss om mammas sjukdom förutom lite, lite nu. Han svarade på ett brev jag skrivit till honom förra året om att jag ville prata mer öppet med honom om mammas psykiska sjukdom och det var jättefint att den slutna dörren öppnades lite grann.

    Vi syskon vistades mycket hos min farmor och farfar vilket jag älskade. En otroligt trygg oas som jag alltid har med mig i minnet. Jag tror att vistelserna där är det som gör att jag är en trygg, fungerade människa idag.

    Jag bestämde mig väldigt tidigt för att jag inte skulle bli som mamma. Jag studerade andra mammor, inredningstidningar, böcker om städning etc etc och drömde mycket om min framtid. Jag har alltid haft ett väldigt starkt driv framåt och aldrig gett upp. Vill alltid utvecklas och aldrig stagnera. Dock har jag blivit tvungen att tagga ner ibland och sänka kraven på mig själv. Men jag är väldigt känslig om det t ex är stökigt hemma hos mig, då känner jag mig trasig inuti. Om det är städat känner jag mig trygg. Jag älskar att skapa rutiner i min vardag, för mig och mina barn. Känner att jag i och med mina rutiner vaggar in mig själv i trygghet.

    Jag träffar min mamma då och då. Hon har absolut fina sidor, humor och kreativitet, men hon är otroligt besvärlig stundvis. Hon är intelligensmässigt på en tonårings nivå. Hon lär sig aldrig planera sitt liv och klara av sin vardag. Tror att det beror på att hennes hjärnas utveckling hämmades pga psykisk sjukdom. Men det var många år sen hon var inlagd nu. Det har blivit mer balans i hennes medicinering. Jag har länge försökt få henne att förbättra sitt liv genom att t ex ta dagliga promenader och hitta bra rutiner men det har bara lätt till bråk. Nu har ja gett upp ang detta. Hon kommer inte lära sig och det är ok. Jag behöver inte ta ansvar för henne.

    Ibland saknar jag den där mamman jag skulle kunna luta mig mot, nu när jag själv har två små barn.

    Skulle vara intressant att höra lite om era bakgrunder också, Camilla och Loki!
    Maja
    25 sep 2017 04:15

  • Jag känner igen mig själv mycket i din ansträngning att skapa balans. Jag gjorde det själv tidigare, men nu har jag gett upp totalt. Men på något sätt känns det som en nystart, att äntligen få forma mitt liv utifrån mina egna mål.

    Bra skrivet själv Maja! Du har fångat kärnan på problemet.

    Jag hade en schizofren pappa och en bipolär mamma, så inget fungerade. Som tur var var de sällan sjuka samtidigt efter skilsmässan, innan var de totalt synkade. Jag bodde hos mina morföräldrar tills allt lugnat ned sig. Enda någotsånär normala perioden i mitt liv.

    Min mamma hade en dissociativ identitetsstörning (DID) som gjorde att hon bytte personligheter flera gånger om dagen. Jag lärde mig snart att locka fram de yngre personligheterna som var snällare. Mina syskon däremot fick alltid henne att plocka fram de med knytnävarna.

    Det bekom dem inte så mycket eftersom det var jag som var slagpåsen, och nej - jag har fortfarande inte förlåtit dem. Men jag har alltid behandlat dem vänligt med hänsyn till barnen.

    Idag märks inte personligheterna lika mycket. Till skillnad mot vanliga multipla personlighetsstörningar så förändrar de inte utseende lika mycket, svängningar kommer för ofta för att det skall likna teveserien ”United states of Tara” med smink och klädbyten och det är definitivt inte lika roligt att se på.

    Som du säger så hämmas intelligensen av sjukdomar, hon har mödosamt klättrat till en 17-årings nivå, så myndig i ordets rätta bemärkelse blir hon aldrig. Men det bevisar att den tidigare förväntade 12-årsnivån har ökat med fem år tack vare att barnen (okej jag då) gör ett bra jobb. Trots att det inte är deras ansvarsområde.

    Jag tror fullt och fast att beteendet är inducerat, jag menar orsakat, av felaktig vård. Det gick att se överspel och vilka personer gestalterna byggde på, men med tiden försvann medvetenheten helt och hållet. Möjligheten att ändra tillståndet försvann och med det lugnet inombords.

    Jag skriver inte detta för jämförelse, bara för att få folk att förstå att inget är kontrollerbart så länge det finns andra människor. Det finns alltid någon som är beredd att förstöra det du bygger upp och människor som orsakar kriser i rent oförstånd.

    Värst är så kallade ”vanliga” människor. De kan inte förstå att orsak har en verkan eller att paragrafrytteri kan skapa en butterfly-effekt som leder till en tornado. Säg den handläggare som förstår att deras krav på en förståndshandikappad person kan leda till familjevåld.

    Det är enormt befriande att få tala öppet om det, kanske hitta bakgrunden till deras oresonlighet. Innerst inne vet man att man har gjort ett bra jobb. Man kan inte mäta sina egna framgångar, men att se att man överträffat vården säger alltid något.

    Vanligtvis blir det fel anhöriga som lämnar fel förklaringar. Återigen av oförstånd eller inblandning, men knappast medvetet. Man måste vara en del av hushållet för att veta vad det rör sig om. Man skall inte ta åt sig eller leta syndabockar. Oavsett om man väljer litteraturen eller personligt stöd för att lindra minnena, så skall man försöka gå från offer till åskådare.

    Jag följer jättegärna tråden om ni håller den igång, men jag känner inte att jag tillför något. Ville bara ge uppmuntran för samtalet, den bästa friskvården. Avdramatisera och väg inte problemen som stora eller små. Även den minsta sten kan fälla en oxe (tuva och lass går också bra).

    Jag tror barn och ungdomar är rädda att ge sig in i diskussionen. Speciellt om man pratar om problem på en högre nivå, men jag vet av egen erfarenhet att man mår väldigt bra av att vuxna sätter ord till alla typer av känslor. Det är så svårt att beskriva dem när man är ovan att tala om dem.
    Albin
    25 sep 2017 10:20

  • Hej Albin och alla ni andra i tråden. Nej ingen kan verkligen förutsäga hur lång tid för bearbetning man kan behöva. Det kan ta rätt lång tid innan en bearbetning blir aktuell beroende på hur man lever sitt vuxna liv. I mitt fall var det mamma som var sjuk och just det som ni skrivit om att försöka hitta inre balans vare sig det gäller med städning, alkohol eller tha chi, yoga, litteratur etc känner jag igen. Jag har prövat allt. Till slut tar det all ens tid. När man får barn kände jag att det blev bättre. Den självklara kärleken och blev uppfylld av var helt otrolig och det var ju som en dröm för en som växt upp i något mörkt inre kaos skapat ur - mestadels ingenting mer än min mors demoner. Hon var i första hand paranoid så varje ord vi sa hemma vägdes på guldvåg. Gjorde vi inte det kunde det dras igång en cirkus som inte tog slut förrän mamma gick in i depression. Allt analyserade. Alla. Mormor, kassörskan, vår hund, kamrater. Alla studerades noggrannt och ingen gick igenom nålsögat. Hon kände allt med magen. Såg ett foto och dömde. Såg mycket i ögonen. Det där hade jag med mig under hela min uppväxt att man kunde se i ögonen om det var bra eller dåliga människor. Det stämmer inte kan jag säga. Det är bara handlingarna som räknas. Är någon elak så är dom det. Sedan är vi som växt upp under dysfunktionella förhållanden fenomenala att hitta ursäkter för elakhet och konstigheter. Det hänger med hela livet. Det finns ingen som är så "snäll" som en som växt upp med en narccissist. Min mor var aldrig snäll. Hon kunde vara charmig, ingelligent och vacker i korta perioder men paranoian förstörde alla hennes relationer. Hon kunde aldrig behålla ett jobb någon längre tid och om hon var kvär längre än någta månader så var hon The superior one. HON hade absolut inget gemensamt med sina mindre begåvade kollegor. Hon såg människor "titta konstigt". Det kunde lika gärna vara jag som kassörskan på ICA. Sen var allt igång. Om någon lämnade sin bostad samtidigt som hon själv så BETYDDE det något. Jag förstår att det var tröttsamt för för henne. All denna anspänning. Nu över till något annat.
    Jag ser samma beteende hos min son och blir förtvivlad. Jag gråter mycket och "bearbetar" igen. Nu bor min son inte hemma längre så jag har så att säga fritt spelrum för ett litet sammanbrott mellan varven. Men att höra honom säga att kassörskan tittade och beteddee sig konstigt (mot honom) återigen var som en upprepning av hela min uppväxt. Och det kom mer. Efter 2 dagar av irrationellt beteende - inlåst i hotellrummet, glömda väskor, glömma äta, klaga på maten, blänga på kypare eller titta misstänksamt på andra anställda så såg jag min mor. I min son. Rätt som det var skulle han prata. Jag satt och pratade i ett par timmar och fick veta att jag inte älskade honom, brydde mig om honom att han kände sig osedd och ja det var mycket att ta in. Jag bedyrade att han hade fel. Jag gjorde allt det där och faktum är att jag i det läget inte kunde tillskriv mig någonting av allt han vräkte ur sig. I det här fallet var det så att vi inte var instängda från yttervärlden. Mitt engagemang i honom hade inte gått någon förbi. Det fanns inget sådant. Men det var som att höra manus. Som om han läste högt ur någon kriteriebok.
    Det var fruktansvärt. Jag såg något jag inte var förmögen att reparera. Vi var på solsemester. Han var inte där. Han var i datorn eller i mobilen med flickvännen. Som den elaka svärmor jag är så litar jag inte det minsta på henne eller på att hon är vid sunda vätskor. Hon ringer min son flera gånger i timmen (eller messar) och han blir hypernervös varje gång. Hon kan inte sova själv, hon måste veta var han befinner sig hela tiden. Han har förändrats till en vandrande vålnad efter dom möttes. Hon säger även konstiga saker; T ex mums för hundar. Det är fillismasken.mmmmm...hundar på tork i långa rader...mums va gott!" nä jag kan knappt skriva det. Detta var något plötsligt under en middag.
    Jag vet att jag borde hålla mig utanför helt. Och fysiskt är det inga problem. Men tankarna är ju en annan sak. Nu är jag rädd att min son ärvt min mors sjukdom och att hans flickvän triggar igång scenarior för att hon helt enkelt kan. För att vara 30 år är hon väldigt barnslig. Pratar bebisspråk.
    Jag vet snart varken ut eller in. Som mor ser jag att min son behöver hjälp och förmodligen neuroleptikum. Men han ser mig (eller ja hla släkten, vänner etc) som ett hot (jag kräver raka svar av erfarenhet och lirkar inte eller går som katten kring het gröt då jag känner att det på något sätt är mer bråttom än det verkar att han kommer iväg och pratar med någon....fast då är det ju inte han som är sjuk....
    Jag hann skriva ett inlägg innan jag såg denna tråd. Är det någon som har ett gott råd att ge förutom "backa dig ur uppförsbacken" så vore jag tacksam.
    Ja han är mitt enda barn.

    Jag jobbar i vårdbranschen och har lite på fötter samt att min mor och syster varit sjuka.
    Gardenia
    10 okt 2017 10:34

  • Hej Gardenia! När jag läser det du skriver här inser jag att det jag skrev i förra tråden "Många människor med psykisk sjukdom, och deras anhöriga, har god nytta av att lyssna mera inåt, sätta gränser, och börja bry sig om sig själva mera. " kan verka okunnigt och inte passa med det du beskriver.

    Din son behöver hjälp innan han överhuvudtaget kan ta sig till ett lugn där han kan bli medveten och känna efter hur han mår och vad han behöver. Och du vill hjälpa honom. Det låter som en oerhört smärtsam och frustrerande situation du beskriver.

    Jag tänker att vi inte kan hjälpa någon annan utan att skapa förtroende. För att nå fram till din son behöver du skapa ett förtroende.

    Allt det här sliter på dig. Tveka därför inte att ta hjälp av någon, som kan stödja dig i denna svåra situation. Unna dig att be en professionell lyssnare om hjälp, som också kanske kan ge dig råd i hur du ska nå fram till din son och kunna stödja honom.
    Karolina
    11 okt 2017 10:49

  • Jag tror att det är naturligt att vara observant i din situation. Känner igen mig att väga allt på guldvåg, men att förutsäga nästa utbrott var alltid lika omöjligt.

    Tänk på att omgivningen bearbetar sina känslor långt upp i vuxen ålder. Fick själv tvångstankar och ploppade ur mig knäppa ord som en tourette-person.

    När jag jobbade mindre kunde jag få mer sammanhängande sömn och då försvann det mesta av oron. Att familjen var jobbig under samma period gjorde det omöjligt att få en stund för sig själv.

    Jag är väldigt påläst och i grund och botten en väldigt lugn person. Men jag blir också som ett nervknippe när det händer för mycket på en gång.

    Delvis härmar alla sina troll. Ett tag tålde jag inte mitt eget ansikte för att spelat olika familjemedlemmar så länge att ansiktsmusklerna hade låst sig (jag är inte lik mina anhöriga utseendemässigt).

    På sätt och vis reagerar man som ett våldtäktsoffer och växlar mellan reviktimisering och ser sin förövare i sin egen spegelbild.

    Det är inte enkelt att vara ett brottsoffer.

    I bästa fall beror din sons flickväns beteende på en autistisk reaktion på hennes uppväxt. Jag har haft sådana i min omedelbara närhet som aldrig gjort något avvikande trots saker de säger.

    I vissa fall är de utåtagerande ”psykopater” om de har narcissistiska drag och använder olika uttryck för att skapa provokationer, men jag tror hennes beteende bottnar i nervositet.

    Det är ganska vanligt att vissa förlorar kontrollen och beter sig sjukt, säger saker som uppfattas onormalt och källan är definitivt det, men det tyder inte alltid på egen sjukdom.

    Se till att din son sover ordentligt, det brukar ge god effekt vare sig det har underliggande orsaker eller bygger på stress.

    Börja själv så du är pigg utvilad och alert, det ger mer tyngd åt argumenten för att sova ett par timmar längre (man vill inte gärna göra det när man är ung).

    Försäkra dig om att det inte är ”flashbacks” för det är totalt ofarligt. Men kan uppfattas som stötande och negativt av omgivningen.

    Att läsa om posttraumatisk stress är alltid nyttigt. Stegen man går igenom är snarlika vare sig det är tics, tvångstankar eller andra ofrivilla beteenden.

    Där upphör ofta likheten, vad som är egna känslor och reaktioner och enbart återupplevt får man sällan reda på innan man tagit sig igenom de första stegen i terapin.

    Om man har ofrivilligt återkallade minnen finns ofta en minneslucka som vill bli bearbetad av hjärnan. För att göra det måste man sova, alla grubblerier förvärrar bara tillståndet.

    Man bör inte ”fylla” luckorna med något, då skapas falska minnen. Därför skall man gå på samtalsterapi helt utan förutfattade meningar.

    Finns något som behöver bearbetas känslomässigt, så kommer det upp under terapin. Det är vanligt med tjatiga drömmar som inte betyder något. Men de har ofta en enkel och logisk förklaring.

    Att exempelvis åka buss ensam i mycket låg ålder handlar om din utsatthet. Det är inget man bör göra på egen hand med tanke på åldern.

    Rädslorna från barndomen måste bytas ut mot trygghet och förståelse. Älska lillkillen eller flickan som bor inom dig och ta hand om dem så försvinner känslorna som är negativa.

    När ondskan fått ett ansikte så behöver du inte längre bära deras spegelbild. De skrämmer dig inte längre och du behöver inte se ut som deras avbild för att de skall skona dig.
    Albin
    11 okt 2017 19:51

  • Hej Gardenia!

    Vad tungt att bära, detta med din son. Det är svårt att ge ett bra råd. Bär du detta ensam er eller tillsammans med din sons far?
    Maja
    15 okt 2017 23:27

Skriv svar

  

Alla svar granskas innan de publiceras.