Hej alla!

Jag är 24 år och är tilsammans med en kille i samma ålder. Vi har varit tillsammans i ett och ett halvt år och under den här tiden har han fått två psykoser så allvarliga att han lagts in på sjukhus i ett par veckor per gång. För tillfället har han ytterligare en gång slutat ta sina tabletter och har nu haft en lite lindrigare då han gjorde slut med mig och åkte till sin pappa. Nu börjar han dock må bättre och vill komma tillbaka. När han är "frisk", dvs. äter sin medicin, så är han världens goaste kille. Jag förstår om det verkar otroligt för vissa av er att jag väljer det här. Ni är tvingade in i den här mardrömmen.
Har läst många av era berättelser, tycker så otroligt synd om er! Känner dessutom igen en hel del av det ni berättar på min killes mamma. Hon är inte heller riktigt frisk och har försökt ta livet av sig. Hans familj fungerar inte särskilt bra och jag tror att det har med hans sjukdom att göra. Känner att det inte finns nån jag riktigt kan prata med om det här. De jag försökt prata med tycker att har jag gett mig in i det så får jag ta det, detta även från psykvårdens håll!
Det jag undrar är om det finns nån som är i samma situation som jag, eller i alla fall nån som kan prata med mig. Nån som förstår. Det känns så konstigt att det här med psykiska sjukdommar är så fruktansvärt tabubelagt. Precis som om man borde skämmas för det! Blir så arg över det. Till alla er som har det jobbigt: Kämpa! Slåss! Och lev!