Min mamma var sjuk... Jag viste att vi inte var en normal familj men jag älskade henne. Jag kände mig alltid älskad och hon gjorde alltid sitt bästa! Jag skulle aldrig kunna vara arg på henne och förstog inte alla som gnäller på sin barndom...

Nu är jag 25 och mår skit... Inser att jag inte har blivit en "normal" människa iaf. Jag har inte lärt mig det jag behövde för att klara mitt liv. Jag tänker fel om allt och har ingen själv insikt...

Vad skall jag göra? Jag kan inte vara arg men jag är inget annat heller... Läser alla andras berättelse och tänker att mig är det väll inte synd om...
Varför tar jag detta 7 år efter att jag och mamma flyttat isär? Någon annan som är i samma situation?