Hej kära du!

Jag är 50 år och har också växt upp med en psykiskt sjuk mamma. jag har som du kännt mig älskad, och hon har gjort sitt bästa. Jag har haft perioder i mitt liv som varit jobbiga. Jag har inte varit sjuk själv, men som du säger så vet man inte riktigt hur man ska vara i vissa situationer.
När jag var i din ålder så var min dotter 7 år.
Jag hade då en period då jag var väldigt arg på min mamma. Vid ett självmordsförsök, under tiden som ambulansen var på väg, fick jag ett utbrott och bara slog på henne, och jag skrek jag hatar dig, du kan lika gärna dö.
När mamma kvicknade till på sjukhuset så var hon förbryllad och trodde att min pappa hade slagit henne. Det hade han inte och hade aldrig gjort, men han tog tyst på sig skulden för att rädda mig.
Det här ledde till att mamma av någon konstig anledning mådde bra i många år.

För min del tror jag att det berodde på att jag hade ett eget vuxenliv och familj att ta hand om. Jag orkade inte med att ta hand om henne också.
Nu är min mamma 80 år. Jag har nu en svår period då hon börjar bli vimsig av åldern, och jag har svårt att skilja på psykisk ohälsa och ålderdom.

Jag har lärt mig att försöka tänka på det positiva som finns i det här. Jag har t.ex. väldigt bra förmåga att förstå andra människor, har bra förmåga att överse med små fel och brister. Det finns många saker bara man tänker i de banorna.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag hoppas att du fortsätter att vara positiv och var mån om ditt eget liv. Vi har bara ett.

Kram och ha det bra.