hej förvirrad!
jag var själv 22 när jag insåg hur mycket min barndom skadat mig... Detta kom genom att jag gick en pedagogisk utbilidning och fick jobba mycket med mig själv och mina tankar.. hade jag inte gått utbildningen hade det nog dröjt ännu längre. Jag tror att när det gäller mig, så under min uppväxt trodde jag att det var normalt, det var så här man skulle ha det! innan jag började bearbeta det som hänt kunde jag bara minnas de goda stunderna, allt det som var gott! Såg tillbaka på min banrdom och tonårstid som en lycklig tid.
Men nu i efterhand kan inte det väga upp allt annat som hänt.
Synd om, ett uttryck jag själv inte gillar.. för jag vill inte att andra skall tycka synd om mig, jag vill ha förståelse för vad jag gått igenom.
Har inte bearbetat allt och kommer förmodligen aldrig kunna göra det fullt och helt.. det är en lång process!
Min mamma var i psykliskt obalans, och pappa ett nervvrak som käkade lungnande i tid och otid.. båda hade starka alkoholproblem. Det som behövs för mig att kunna avsluta det som hänt och kunna lägga det bakom mig är att kunna lyfta det med mina föräldrar...kunna få säga hur mycket det faktiskt har skadat. Tyvärr lever inte min pappa idag och mamma är fortfarande för psykisk instabil, så fort jag försöker ta upp det med henne bryter hon ihop.

Idag är min mamma fortfarande beroende av mig och jag älskar henne...och har valt att försöka lägga det bakom mig ändå! Kanske just för att jag vet att det skulle knäcka henne totalt.

Jag pratar med andra om vad jag varit med om, har distans till det genom det.

Vet att jag måste ta kontakt med en psykolog någon dag och få ur mig allt. För inget har fått höra hela historien, ingen skulle orka bära på det.. utom ja då.. jag som burit på det hela tiden.

Visa sina känslor är svårt.. men du måste tillåta dig själv att vara arg och ledsen!

Ditt problem och det du kännt för din barndom kan aldrig liknas med någon annans situation... stort som smått kan problemen "skada" själen lika mycket..

Jag vet inte om detta gjort dig något klokare men men.. skriver gärna mer med dig om du vill