min mamma har haft och får psykoser från och till ända sedan jag var 8 år. nu är jag 26 och känner att jag delvis kan ha distanns till hennes sjukdom, samtidigt som det gör så ont och förargar mig över att alltid behöva se mellan fingrarna och förstå hennes beteende. det finns inte riktigt någon att bli legitimt arg på annan än en själv...

mitt problem är att jag under uppväxten lärt mig att förakta allt som har med känslor att göra eftersom det bara påminner om hennes sjuka perioder och kanske rädslan att själv bli sjuk. det har också fått mig att anpassa mig efter andra för att få tillvaron att flyta på mer smärtfritt.

jag har aldrig pratat med en psykolog, men funderar starkt på att göra detta eftersom jag inte kan få mitt känsloliv i balans.

hur kommer man ifrån medberoendet? det blir ett slags beroende i livet i allmänhet att alltid ta hand om, försvara, förklara, förstå och finnas till för sin "vuxna mamma".