Jag är 21 år. Min mamma har varit psykiskt sjuk i nästan 25-30 år. Var redan insjuknad i schizofreni när jag föddes med lyckades med hjälp av medicinering hålla den i schack. Men när familjen utökas med ett barn, så ökar pressen, det är normalt. Men det blev för mycket för min mamma.

Resultatet blev en svår förlossningspsykos som resulterade i tvångsintagning på mentalsjukhus, jo det fanns sånna så sent faktiskt. Min uppväxt var nog inte direkt dålig, har en väldigt fin pappa som gjort allt för mig, och för att jag ska ha det bra. Men en mamma är oersättbar.

Minnen tidigt jag har av mamma är en instabil människa, tungt medicinerad och när jag tänker på det i efterhand, säkerligen mycket personlighetsförändrad gentemot sin ursprungliga person.

Mamma har aldrig bott med mig, aldrig semstrat eller firat jul med mig. Varit för sjuk för att klara av det. En skamkänsla finns tyvärr, varför vet jag inte. När man var mindre, och även nu är det olustigt när folk frågar om ens mamma. I skolan som barn så fick absolut ingen veta sanningen om min mamma, världens undergång kändes det som om någon fick veta.

Smärtsamma minnen finns kvar, som hr andra barns mammor brukade baka och hitta på roliga saker med de. De hade en "mamma". Ett begrepp som jag fortfarande inte idag förstår vad det egentligen betyder att ha. Jag menar, idag bor mamma i eget boende ( men forfarande lika sjuk ) men kontakten är bristfällig. Man orkar inte, vill inte och känner ingenting för sin mamma. Istället känner jag dåligt samvete, ångest och rädsla kopplad till henne.

Försökt att "lära känna" mamma, eller vad man ska säga, men det har inte gått så bra. Ofta går tankarna kring hur det hade varit om hon inte hade varit sjuk. Jag är själv deprimerad långa perioder och har stora tomma "hål" i mitt liv känns det som, däribland mamma.

Haft delvis en modersfigur i min moster, men aldrig känt det 100-procentiga stödet, om man nu kan räkna det från henne. Hon har egna barn, som subtilt alltid satts före, inte i sånna utmärkande saker. Men som att de givetvis togs med på alla utlandssemestrar och alltid verkat mer värdefulla i släktens ögon.

Jag och pappa har aldrig varit en familj i någons ögon känns det som, och pappas familj har mycket svårt när jag nämner mamma att hålla god min. Man ser att de tänker saker för sig själv om henne och redan i förväg dömer ut saker.

Redan som 10-åring kunde jag se hur obekväm min farmor blev när jag så "stolt" ville berätta att jag och mamma varit på resturang, då under en "bättre" sjukdomsperiod som tyvärr är alltför sällan.

Samtidigt läser jag här om alla barn som haft så otroliga smärtsamma trauman med att leva med en psykisk sjuk förälder så kanske det var lika bra att hon aldrig fanns så mycket i mitt liv.

Men en mamma är väl alltid en mamma som de säger, och det värsta är nog att jag saknar en mamma jag aldrig haft.

Till alla er med en psykiskt sjuk förälder, kämpa på.

Vi är mycket starkare än vi tror :)