Hej Karin!
Tack för din berättelse, kände igen mig i mycket, så din historia väckte många obehagliga barndomsminnen hos mig men också mycket tröst...ett slags lugn som alltid återfinner sig när man är här på kuling. Känslan av att veta att man inte är ensam, den är lika behaglig att känna varje gång man öppnar upp kuling-sidan. Att veta att man inte är den enda som har haft en tuff uppväxt och har varit med om så mycket som ett litet barn inte borde behöva vara med om. Det var en tjej en gång som skrev här på kuling (kommer inte ihåg exakt men det var ungefär som) : "Tänk om alla vi barn till psykiskt sjuka föräldrar gick ut och tände ett ljus i fönstret på en och samma kväll, vad många ljus det skulle kunna bli". Det var en fin tanke tycker jag, vi är många därute i vårt avlånga land, många fler än vi själva tror. Jag har också önskat många gånger att jag skulle ha blivit född av någon annan, men ändå inte. Jag är trots allt den jag är idag pga mina erfarenheter...fast jag kan inte låta bli att tycka att det var en onödigt hård skola man fick gå innan man nådde fram dit man är idag. Du har så rätt, det är som själva livet tar en vidare. Det var fint sagt. Ha det gott därute allihopa

Stor Kram