Hej

Jag känner som sagt så mycket igen mig i ditt "brev",har själv en sjuk mamma och en sjuk pappa med fast mamma är den värsta och jag tror att om inte mamma hade varit så sjuk så hade nog min pappa varit mycket friskare med andra ord man kan säga att hon är anledningen till att han är så psykiskt sjuk som han är..
precis som du säger så gjorde min mor allt för att synas och höras hon gjorde sig ovänn med grannar,folk och jag skämdes.
Hon ljög för hela släkten och svartmålade mig att jag var den stora boven i det hela att jag gjorde att hon mådde som hon mådde och att jag gjorde att hon skar sig i armar och slog sönder saker och gapade och skrek.
min pappa slapp inte undan heller och hon målade han upp som en orsak med men eftersom han var sjuk så var det nog lättare att skylla på mig.
Jag fick gå hos skolpsykolog för hon hade ringt och sagt att jag var sjuk i huvudet och behövde hjälp.
ibland brast allt och jag kastade saker jag med och skrek,då ringde hon till mormor och sa att jag håll på att slå i ihjäl henne.
alla i hela släkten trodde henne och alla sa att jag var en jobbig och sjuk unge och föreslog att jag skulle in på hem.Men det ville inte mamma för då kunde hon ju inte hålla koll på mig,precis som med din mamma.Hon höll mig så hårt att jag knappt fick vara ute även när jag fyllt 18 och kom jag inte hem när vi bestämt så hotade hon med att ringa polis och springa ut och gapa och skrika efter mig.ett hot som lyckades för jag skämdes bara av tanken på att hon skulle göra så och jag skulle ju få stå med skammen sen för alla skulle ju skratta åt mig och min sjuka mamma.
min pappa precis som din har fått utstå mycket och han lever på mediciner fulla av lugnande.
ändå så bor han kvar hos denna sjuka människa som jag inte ens vill kalla min mor för det har hon aldrig varit.
Jag flyttade en vacker dag och det blev ett liv av dess like ifrån henne och hon var tvungen att få lugnande mediciner för att klara det och det var mitt fel som vanligt för jag skulle ju bo där tills jag var gammal tyckte hon.
Nu på senare år har hon lugnat ner sig lite men inte helt och hon har gjort bort sig inför släktingar och dom har äntligen insett att hon är sjuk,en sa t o m att han förstod mig nu varför jag hade varit arg ibland.
Äntligen har jag fått upprättaelse och folk har börjat förstå att hon är boven och inte jag.
jag har bara ytlig kontakt med dom och skulle egentligen inte vilja träffa dem alls men min pappa är ju inget fel på egnetligen och han ska ju inte behöva lida för hennes skull.Som du önskar jag att jag hade blivit född av nån annan för jag skämms så mycket.

Hoppas du har det bra nu,jag själv har börjat resa mig men det har tagit tid..
ta hand om dig..