f d ensam
Det känns så skönt att jag inte är ensam, förstår nu hur mycket jag har behövt att känna att det finns andra som sitter/suttit fast i samma rävsax som jag. Att upptäcka att det mesta från ens barndom är ljug, är en fruktansvärd upptäckt som kan få en att tappa fotfästet. Vad skall man då tro på, vem skall man kunna lita på? Jag har brutit med bägge mina föräldrar, de tar långsamt kol på mig, jag vill överleva med min egen familj och mina vänner runt mig. Jag är nog på ungefär samma longitud på min resa ur det här helvetet, jag vet att jag klarar mig. Jag har människor runt mig som jag kan lita på.
På väg upp
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]