Hej!
Sitter i en jätteknepig sits just nu..Bor hemma igen..Är 25 år..Pluggar och p.g.a detta får jag inte socialbidrag fast jag är arbetslös..vill bara bort..får heller inte tag i något jobb..Det är min mamma som är sjuk, men min pappa är kansek medberoende eller något..Har ett helvete här med dem ibland..Jag lever dag för dag..de hotar att kasta ut mig titt som tätt om jag har åsikter som"inte passar sig"..vänner vet inget, förstår inte, vill inte förstå..Är rädd att halka ner i en djup depression igen..så jag bara sover o sover..pluggandet är den enda ljusglimten i mitt liv just nu..men min pappa försöker få mig att ge upp det med..men pluggar jag inte får jag inte in poängen som jag behöver för att kunna få lån igen o flytta...mina föräldrar har ständiga konflikter..känner at jag måste bort men vet inte vart..då det är som värst känmns döden som enda utväg..försöker söka mig utåt men det är jävligt svårt ibland o vissa har redan dömt ut mig..fast de inte ens känner mig..tappat bort alla vänner då jag aldrig kommer härifrån...om de nu var vänner då de inte kunde finnas där...de måste ju ha fattat hur jag känt eller att jag varit deprimerad..?? eller har jag döljt det så väl..har även varit med om ett våldtäktsförösk jag inte berabetat...jag hoppas jg kan få ett jobb snart så jag iaf slipper hamna på gatan..för jag har ingen annanstans att ta vägen..sen tyvärr kan jag inte lita på någon..