Hej. Din situation verkar inte bra som du själv vet. Jag känner igen mig i mycket av det du säger, faktiskt. Du mår inte bra och det verkar inte som att du har så mkt stöd från din nära omgivning - dina föräldrar har nog för mkt med sitt eget för att kunna förstå och stötta dig. Så har min situation sett ut. Har du någon äldre person som funnits till för dig tidigare och som du känner tillit till som du kan vända dig till igen? Jag tror att jag klarade mitt psyke som barn och ungdom tack vare en fantastisk farfar, ngra släktingar och en väns föräldrar.
Annars tycker jag att du verkligen ska söka proffshjälp, börja fast med studenthälsan där du pluggar och tvinga dem att inse vikten av att hjälpa dig. Det du beskriver är allvarligt och sånt klarar man inte att bära ensam. Det låter som att du inte har någonstans att "andas", få ro och det måste man ha annars kraschar man för eller senare. Belive me, I have been there.

Tjejen du klarar dethär! Stå på dig, det är inte fel på dig! Det är omgivningen som är sjuk och din reaktion är sund. Du behöver ro att få koncentera dig på ditt liv och din framtid och bearbeta det du varit med om. Du är unik och behövs så Ta Hand Om dig!! Kram/

31-åring som fortsätter att bearbeta att haft föräldrar som inte "förstod sig på barn" = uttryck för att inte ta sitt ansvar som föräldrar. Min mor psykiskt sjuk med många störningar och far fysiskt sjuk som skämdes och förnekade allt utåt.