Hej igen!
Tack för svaren jag ficm då jag skrev tidigare. Jag har nu tagit det första steget. Hittade ett nummer som heter Nationella hjälplinjen. Där det finns psykologer m.m som man anonymt kan ringa o prata med. Jag tänker nu försöka ta mod till mig och ringa till en kurator o hoppas kunna få stöd då. Men steget till att ringa o sena tt ta sig dit är jättesvårt för mig.
Då jag försökt tidigare och sedan har jag bara talat in återbud på telefonsvararen. Att jag gjort så beror mycket på att jag får mycket skuldkäsnlor, känner att jag går bakom ryggen ¨på mina föräldrar, att jag taänker dumma tankar som t.ex"vem fan är du attsöka hjälp, du får fan fixa det där själv"..o.s.v..vartifrån dessa tankar kommer vet jag beror mycket på uppväxtförhållanden o uppfostran..Har hela tiden fått inpräntat att det är fult att prata om saker, det är fel och fult att gråta, att visa känslor m.m för då är man svag..Har ganska nyligen fått upp ögonen för detta o har haft i bakhuvudet i x antal år att det är precis tvärtom. Det är starkt att gråta, att visa känslor, att skaffa hjåä.p. jag känner att jag är på rätt väg nu o jag ska verkligen försöka ta detta steg nu och ringa. Men känns så svårt, men jag vet att det blir bättre sen. Måste nog försöka att ta en sak i taget o inte direkt tänka negativa tankar som"men tänk om"..o.s.v Ja, det här vart ju lite långt nyu, men jag ville bara berätta hur det har gått och jag käner det är på väg åt rätt håll o jag hoppas jag klarar av att ta denna kontakt nu o verkligen ta mig dit. /Ha det bra alla