Du har helt rätt i att det är den som vågar söka hjälp som är stark. Mina föräldrar har alltid pratat illa om psykologer/kuratorer och att alla som behöver hjälp utav dem är svaga individer. Och det synsättet HADE även "smittat" av sig på mig. Har gått och dragit på beslutet att ta till hjälp jätte länge. Trots att jag känt att det var ju enda utvägen för att komma till rätta med mitt mående. När man mår dåligt så är det väldigt vanligt med skam/skuldkänslor. Jag skämdes tex för mitt mående, att jag skulle på något sätt vara en sämre människa.
Jag ångrar nu efteråt att jag inte sökt hjälp tidigare. För jösses va skönt det kändes att få ur sig all dynga som man samlat på sig. Första telefonsamtalet och första mötet är väldigt nervöst men när man märker hur pass förstående och gulliga de är så rinner nervositeten liksom "av en". Numera ser jag framemot att träffa min terapeut varje vecka.

Kram och lycka till!