Tack för att ni svarade på mitt inlägg här på kuling. Det var första gången jag skrev..har tidigare bara läst om andra. Gud, vad jag önskar att den här sidan hade funnits när jag själv var tonåring, men men, då fanns det knappt Internet överhuvudtagt :-) så det kvittar ändå. Jag blir så himla ledsen när jag läser om barn och tonåringar som bor med sina sjuka föräldrar, jag tycker synd om dem och minns min egen barndom. Är tacksam att jag nu är vuxen och kan fritt välja om jag orkar umgås med mamma eller inte. Åsa, jag ska absolut läsa boken! Såna böcker behövs verkligen, har själv funderat på att skriva, men vi får se..
Anledningen till att jag bröt kontakten med mor tror jag beror mycket på att jag ej har stöd från min pappa (de skilde sig när jag var runt året)och jag har ej heller kontakt med honom. Sen missbrukar mamma amfetamin för hon är rädd för depressionen, sköter ej sin medicin och har inte haft en "frisk" period på minst 10år. Skulle det se annorlunda ut, skulle jag troligtvis orka ha kontakt...Jag sms:ade henne när jag fick barn och nu försöker hon ge mig dåligt samvete för att hon inte får träffa min dotter. Alltså vi har egentligen lite kontakt med varann, men endast genom sms. Har ej träffat henne på 3 år (vi bor båda i STHLM:s området). Efter att jag läst (nästan) alla inlägg på kuling så börjar jag bli mer o mer övertygad om att manodepressiva är väldigt bra på att manipulera sin omgivning, så att man till en början tror på deras sagor och all nonsens, eftersom de beter sig så övertygande. Detta är något jag har lagt märke till på senare år. Min mamma har manipulerat mig så fort inte något faller henne i smaken, vilket resulterar i en konstant känsla av DÅLIGT SAMVETE.

Nu måste jag dra, dottern börjar lessna att sitta i babysittern:-) Ta hand om Er, hör gärna av er igen.

Kram, Katja (Förbannad har ett namn oxå :-))