Hej
känner igen mig på många sätt när du skriver... Min mor har under hela min livstid sagt till mig att jag är psykisktsjuk.Och först då jag flydde hemifrån för lite mer en ett år sedan så har jag börjat fatta att min mamma har manipulerat mig hela livet. Och det sjuka var att min bror och far vart inblandade i hela grejen. måste skriva en av replikerna jag fick höra ofta ( - Dejan du måste ta dina tablleter hela livet, så är det bara visa mäniskor måste tyvärr det, för dom är sjuka. Har du nu tagit dina tablleter för det måste du göra ) Ganska sjukt när man tänker tillbaka eller jag fattar det fortfarande inte. Idag bor jag ensam har egen lägenhet och så... Jag har inte pratat med min familj på cirka 1 år nu och desto mer tiden går desto räddare blir jag för dom. Ja, jag blir allt mer medveten om vad dom har gjort och det i sin tur gör så att jag ser dom som inte människor utan som monster.....jag kan skriva hur mycket som helst om detta....
men det jag blev fängslad över i din text var ( först nu jag kan andras lättare och inte tro att alla är ute efter mig på olika vis jag trodde ett tag då jag och min mor stod varandra närmare..för nära..
jag vet inte vad du riktigt menar men, jag tror nämligen att alla människor är ute efter mig. jag tror att alla människor är som blodiglar. jag känner att folk är ute efter mig på alla möjliga sätt, ja så som du skrev. jag vågar knappt prata. jag känner mig stängd jag känner att jag absolut inte kan lita på någon i hela universum. jag vet inte men jag hoppas på att jag är på väg upp. För jag tror att det som jag har blivit utsatt för har lämnat så djupa spår i mig så att det helt enkelt har blivit meen för livet. Jag upplever nämligen att varenda människa trycker ner mig, och då menar jag bokstavligt. jag har har svårt att öppna mig för ja, mina nuvarande vänner jätte svårt och när jag väll gör det så känner jag mig hotad. det känns som om dom ska förstöra mitt liv. jag hoppas det inte är så som jag tänker ibland men är det inte så så är det ett djupt djupt sår som jag fått av mina respektive, som jag hoppas kommer att läka. Detta är skitjobbigt.....
Jag tackar för ert tålamod men jag vet vet inte vart jag ska ta vägen ibland......
Jag hoppas verkligen att jag är på väg upp.....