Gud så glad jag blev när jag hittade den här hemsidan!Äntligen folk vars situationer jag kan känna igen mig i.

Min mamma är... Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon lider av, om det är manisk depression eller vad det är, men jag tror det. Hon har dessutom social fobi och är otroligt orolig hela tiden. Har kontrollbehov också. Hon har varit det i c:a 6 år nu och det är så jobbigt. När jag var liten ville jag bara försvinna. Fick ta en massa ansvar över min bror som sprang ut så fort hon blev full (i samband med tabletterna hon äter blir hon ibland alldeles galen av bara ett glas vin) och när han gjorde det blev hon sjuk av oro, slet och rev i mig och skrek, kastade saker och sa att hon ville döda pappa.

Det känns som att det bara blir värre och värre, min pappa går i pension om två år och enligt vad jag vet kommer han tvingas jobba ett extra år eftersom vi kanske inte kommer ha råd med hyran annars. Mamma och pappa bråkar ständigt och jag vet ingenting om dem, det är bara när de bråkar och slänger ut saker om varandra som jag och min bror får föraningar.

Ibland är hon normal, men oron kommer hon aldrig ifrån. När jag var liten kunde jag aldrig ta hem kompisar eller ens ringa någon, för jag var så rädd att hon skulle få sina utbrott eller att de skulle börja bråka.

Men jag skär mig inte, är ändå inte superdeprimerad... Det värsta är att jag är så rädd för att bli som hon. Min mormor var tydligen så deprimerad att hon inte ens kunde ta sig upp ur sängen och det är ju säkert en av anledningarna till varför mamma är det. Men då verkar det ju gå i släkten. Jag vill inte att mina frmatida barn ska få uppleva något sånt här! Ibland känns det som om jag håller på att bli som henne, vissa moment...

Men alla som har någon psykiskt sjuka föräldrer, kämpa på. Jag har börjat gå till psykolog och det är så skönt. Det hjälper i alla fall lite.