Hej. Kände så väl igen mig i dina tankar. Jag är 29 år och har det senaste året börjat fundera på att skaffa barn. Har mått för dåligt och haft ganska struliga (kärleks)förhållanden tidigare, men har nu landat lite i livet. Gick i stödsamtal från jag var 20 till 22 plus en kort period när jag var 18 (BUP). Båda mina föräldrar är psykiskt sjuka, men jag har växt upp med mamma efter att de skilde sig och min pappa flyttade utomlands när jag var 8.

Jag har, liksom du, funderat mycket på ärftligheten. Är dels livrädd för att själv bli sjuk. Trodde ibland att jag hade blivit det under min depression för 7 år sedan, men mina kompisar har lovat berätta om jag börjar säga konstiga paranoida saker, så jag känner mig lugn för tillfället. Men jag är också rädd för att mina eventuella barn ska bli sjuka, eller att jag ska få en förlossningspsykos.

Jag har kommit fram till att mina föräldrar inte bara blev sjuka pga arv, utan också pga miljön, både i ung och vuxen ålder. De har haft tuffa kärlekslösa uppväxter utan någon att prata med som respekterat dem, men de har också låtit bli att bearbeta sina upplevelser! Och det är ju bla det vi gör här nu. Jag tror att vi alla som skriver här är lite skadskjutna fåglar som behöver extra omvårdnad hela livet - det är viktigast av allt. Att vi ger oss det. Vi behöver inte haka på karriär- och pengahetsen i samhället, vi kan försöka hitta de mjuka värdena istället (lyssna på diLeva): fritid, vänner, långa fikastunder när man bara sitter och tittar ut genom fönstret, läsa böcker, teckna och sjunga (det spelar ingen roll om det blir fult), gå promenader i vacker natur, hålla på med handarbete, skaffa husdjur att kela med (jag har 4 stycken).

Vi är helt enkelt människor med stort behov av rekreation, och det ska vi bejaka. Så att vi och våra barn får vara friska. Stor kram till alla små fåglar på Kuling.