Asså jag har verkligen försökt förstå mig på henne så fruktansvärt många gånger. För 6 år sedan var här ett riktigt sjukt helvete i mitt hus. Det är så sjukt att man verkligen har mått så jäkla dåligt. Allting blev inkopplat, kurator, soc. och vi fick gå på samtal, hos familjerådgivning. Men så får hon en konstig sjukdom och kan inte gå så hon läggs i på sjukhus och där står hela familjen, en pappa som är hjärntvättad henne med fyra barn varav jag, minst, bor kvar hemma. Och plöstligt när hon kommer hem från sjukhuset är allting bortkopplat. Inga fler samtal varken med soc, eller familjerådg. jag finns inte ens frågan om jag vill fortsätta med samtalen.. sjukt dåligt... jag vet egentligen vad det var som hände... och min kurator fick ett annat jobb och flyttade, och jag orkade inte berätta allting på nytt för en ny kurator.. wow, helt sjukt. Idag, 6 år senare mår jag så himla mycket bättre...

men mamma mår nog inte så bra. Jag känner faktiskt inget annat än hat mot henne. Hon har sårat mig på så många sjuka sätt... visst, hon har haft en svår barndom, men även de stunder då hon var frisk från sina depressioner förnekade hon det och ville inte prata med någon om sina barndomsminnen... alla de tre syskonen har en störning... jag är så glad över att jag sluppit det.. hittills iaf... men jag vet att jag måste bearbeta allting snart igen.. hur ska vi annars kunna bli musikterapeut? =)

Musiken har hjälpt mig så otroligt mycket..
Om två månader är jag 18 år, då är det fanimej bara JAG som bestämmer över mig själv, och här ska inte finnas nåt jävla överbeskyddande och här ska inte ges några dåliga samtvetskval för att man inte umgås med henne. Om man hon bara kunde lära sig lyssna på folk. Men tycker hon något så är det den åsikten som är rätt och gäller.

Jag är så fruktansvärt glad som fick chansen att läsa kursen "psykosocialt arbete".. den är slut nu efter lovet, och jag har lärt mig så mycket mer om psykiska sjukdomar och annat, men min mamma vet jag inte vad hon är. Nog har hon haft massa depressioner... ätit medicin hela min livstid, fick el-chocker på 80-talet... hon har varit manodepressiv, bakade 15 brödlimpor en gång minns jag..

Jag hatar det här huset. Efter att alla mina syskon flyttade finns här inget av värde längre. Alla kojor man byggde som liten, alla vrår man gömde sig i. Det är mysiga barndomsminnen. Men här finns förbannat många sjuka minnen också.. gud, jag har förträngt så mycket...

En gång i tiden sörjde jag att jag inte har någon mamma. VIsserligen har jag en biologisk mor, men att hon är min mamma är en lögn. Jag tycker det är tråkigt att jag inte har fått en vanlig mamma som vissa andra. Det finns föräldrar med funktionshinder.. men att ha en förälder med psykisk sjukdom är något helt annat.

Idag känner jag mig rätt färdig med min mamma. Hon har gett mig musikaliska gener och det är det jag kan tacka henne för. Asså jag undrar egentligen.. det måste finnas många människor som funderat över hennes beteende ibland... eller har verkligen alla lurats av hennes pokerfejs?

När hon en gång går ur tiden har jag en känsla av att jag inte kommer gråta speciellt mycket. Jag kommer inte känna så mycket. möjligtvis att all form av mor är borta, men vad finns det att sörja för en sådan som henne?
Jag kommer sörja den mamman som bakade kanelbullar när jag kom hem från skolan, den mamman som läste massa sagor sjukt bra... ja, det är väl den mamman jag kommer sakna. Någon annan mamma har jag inte. Men jag har en tistel i det här huset..

Jag har gett henne så många chanser, hon har blivit erbjuden så mycekt hjälp... men "inte låtit sig luras" då hon påstått att alla haft fel om henne och kränkt henne. höhö, jävligt käcka tankebanor du haft .. Någonsin funderat på om det var dina tre barn som hade rätt på samtalen, eller var det endast din åsikt som stämde?

HAT är ett starkt ord. och jag veet allting!!! jag är minst, det sista barnet, det är svårt som förälder att förstå och släppa barnet, tro mig jag veeet! men nån gång ska det ske, och att ha en överbeskyddande mamma som dessutom ska skälla ut mig för att jag städar badrummet för ofta, vafan är det?

Det finns många ungdomar och man hör bland kompisar som säger "asså gud, ja hatar min mamma. hon e bara såå störd!"

Jag hatar min mamma också, men inte på samma sätt som de. De hatar sina mammor för tillfället, för att hon inte lät de stanna ute till kl 2 på natten, för att hon inte tvättade deras nya byxor fast hon lovat, för att hon skämde ut sig på stan inför deras kompisar.
Jag hatar min mamma för den hon är. Jag hatar min mamma för allt vad hon har gjort mig och mina syskon. Jag hatar henne för alla de gånger då hon avbrytit mig med en fråga om något helt annat. Jag hatar henne för de gånger då hon ignorerat mig med iskall tystnad, då jag varit feg och bara varit rädd och ledsen. Jag HATAR MIN MAMMA FÖR ATT ALDRIG KUNNAT FÖRSTÅ ANDRA MÄNNISKOR ÄN SIG SJÄLV! Hon förstår inte ens sig själv.

Jag hatar min mamma. Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga. Eller, jo det finns hur mycket som helst egentligen. Jag har tänkt skriva en bok... men jag dkulle nog behöva lite hjälp.
men om jag gör det ska den heta; Att hata sín mamma

Det blir en sanningens bok utöver dess like.. eller så borde jag försöka mig på en låt med text, som handlar om henne. Ett försök är alltid ett försök.

(Jag påstår inte att alla psykiskt sjuka föräldrar är elaka och hemska och aldrig kommer till insikt att de faktiskt skadar sina barn. Det finns nog många föräldrar som tillslut vågar inse sin sjukdom. Min mamma har inte vågat inse, och nu är hon snart 60 år. Det är försent.)