Att man kan bli arg på sina barn är ju helt förståerligt. Jag har två små pojkar varav den ena är i värsta 3-årstrotset och ibland blir man så tokig att det nästan svartnar för ögonen. Jag har växt upp med en narcissistisk pappa och har haft och har fortfarande en hel del problem med humörsvängningar och depressioner. Jag är livrädd för att överreagera och analyserar sönder allt jag gör med barnen eftersom jag inte vill agera fel i mitt ansvar som förälder.
Det du skriver om hans raseriutbrott känner jag så väl igen mig i. Jag kan ibland tänka att nu skiter jag i min son och bara går för man orkar inte mer, men man gör ju inte det. Så gör inte en frisk person. Fy fan för att göra så mot en 4-åring, bara lämna i skogen helt ensam.
Du har verkligen inte haft en lätt uppväxt, men du verkar ha klarat dig exceptionellt bra med tanke på omständigheterna. Ja, man får ju ärr i själen som aldrig läker men man måste lämna saker bakom sig och inte älta för hur du än önskar dig en normal uppväxt och en idyllisk kärnfamilj kommer du aldrig att få det. Det tog mig lång tid att inse det. När man får egna barn, så kommer man samtidigt både längre ifrån sina föräldrar som inte gör en gott och samtidigt så börjar man ifrågasätta sin egen uppväxt och sina egna föräldrars agerande. Det är oundvikligt.

Jag har gått hundratals timmar i terapi tror jag och det har definitivt hjälpt mig.

Jag hoppas verkligen att du får ett långt och lyckligt liv och att du kan använda det som hänt dig som en erfarenhet som stärker dig, för stark det är du som gått igenom detta helvete.

Kram på dig!