Jag växte upp med en manodepressiv pappa och för ett halvår sedan fick jag efter en lååångvarig depression själv diagnosen bipolär sjukdom. För egen del var det både en lättnad för jag hade gått så länge och mått så uselt, svårt för att det innebär att jag måste ta itu med det min uppväxt förde med sig. Det ÄR inte lätt att växa upp med en bipolär förälder. Mina föräldrar skilde sig också och någon angenäm skilsmässa var det då rakt inte. Min far hade jaktlicens och hot uttalades ofta. Jag kände ungefär som du att jag satt fast i väntan på att mitt verkliga liv skulle ta sin början på sätt och vis.

Är du orolig för att du själv är sjuk sett till att dina syskon mår dåligt och det faktum att din pappa var sjuk?
Det som hjälpte mig var att prata om det. Igen och igen tills det inte finns så mycket kvar att säga men den processen tog lång tid. I början var jag rädd för att alls öppna munnen för vad kunde hända då? Och det låter som om du också har ett stort behov av att få prata med någon!