Det äter upp mig. Mammas mörker. Hon bara gråter, sover, sover, gråter... Pappa är och jobbar någonstans i Sverige. Inte här i alla fall, vet inte när han kommer hem. Maten är nästan slut. Man kan inte ta sig till affären utan bil härifrån. Jag försöker orka med att plugga och ta ansvar för mig, mamma och min lillebror. Det fungerar inte. Min psykolog sade att jag måste komma hemifrån. Det går inte. Vem ska ta hand om allt då? Jag ska sova hos min bästis imorgon. Har så himla dåligt samvete. Jag borde vara hemma och hjälpa till. Kan inte lämna lillbrorsan ensam i kaoset. Han har inte lärt sig att ta hand om allt, jag var först och har alltid tagit ansvar för honom också. Det fungerar inte. Mörkret äter upp oss alla.