Hej allihop!
Jag skriver här några rader till er allihop som har en psykiskt sjuk förälder. Min mamma fick en psykos när jag föddes och utvecklade sedan Schizofreni. Min pappa stack när jag var åtta månader för att han inte orkade fortsätta leva med vår mamma. Jag och min syster fick bo kvar hos mamma tills jag var ca fyra fem år. Så mina första år levde jag och min storasyster tillsammans med våran psykiskt sjuka mamma. Jag har faktiskt rätt så många minnen från den tiden, jag kommer ihåg att hon var arg på rösterna som hon hörde och att hon fick åka iväg lite då och då för att vila. Så vi hade ofta någon annan hos oss också, tex mormor, farmor eller så kom det någon annan person som hjälpte till hemma. Det var nog inte så lätt för min mamma att ta hand om mig och min fyra år äldre syster. Min mamma var väldigt överbeskyddande, jag fick inte gå utanför våran gräsmatta eller gå bredvid basängkanten om vi var och badade, och det jag tyckte var jobbigast var att varje morgon då hon skulle lämna mig på dagis så grät hon, så då grät ju jag med så klart. Och min syster kräktes ofta på morgonen, vi förstod aldrig varför. Ibland blev mamma så sjuk så att vi fick bo hos en stödfamilj lite då och då, det tyckte jag inte om så jag grät varje kväll då vi skulle sova och min syster försökte trösta mig.
Våran pappa kom och hälsa på oss lite då och då men jag kommer inte ihåg honom så mycket från den tiden, jag visste ju inte riktigt vem han var. Men så när jag var ca fyra fem år så bestämdes det att vi inte längre kunde bo kvar hos mamma utan var tvugna att flytta till pappa som bodde 40 mil från mamma. Han hade träffat en annan kvinna och fått två underbara pojkar under tiden som vi bodde hos mamma. Jag kommer ihåg exakt allt som jag kände och upplevde under denna hämska flytt till pappa. Jag ville ju verkligen inte lämna min mamma, min enda trygghet. Jag visste ju inte att det var nå fel på min mamma, hon var ju allt jag hade, och hon hade ju gjort mig väldigt mammig eftersom jag inte hade någon pappa de första åren. Min syster däremot ville flytta till pappa för hon kände ju honom och hade varit och hälsat på. Så det var ju skönt för henne att få komma till pappa, men jag mådde inte alls bra. Jag grät varje kväll när mamma ringde och när jag lagt mig för att sova så grät jag mig till sömns. Tiden gick och jag trivdes mer och mer hos pappa och min nya familj men det gick inte en dag utan att jag tänkte på min mamma. Och när hon kom och hälsade på oss så kände jag mig älskad och uppskattad och varje gång hon skulle åka hem så grät jag och ville inte att hon skulle åka. Det var en jobbig tid.
Pappa såg till så att vi åkte och hälsade på mamma med jämna mellanrum, och han tog emot alla hennes samtal, då hon ringde flera gånger om dagen, vilket vi inte visste då. Så började skolan och åren rullade på, så en dag förklarade pappa att mamma var sjuk. Vi hade redan då börjat ana att våran mamma inte var som alla andra, och när pappa förklarade för oss hur allt låg till så föll många bitar på plats. Vi blev äldre och äldre och vi fick börja ta emot alla samtal från mamma och bestämma när vi ville träffa henne och det blev allt längre och längre tid som gick mellan gångerna vi sågs. Men vi pratade med våran mamma minst en gång om dagen.
Så var det dags för mig att börja gymnasiet, vilket jag såg framemot. Men jag gick bara ca tre månader så började jag få mer och mer ont i kroppen. Jag förstod inte vad det berodde på men jag fick träffa en massa olika doktorer och göra en massa tester. Så cirka ett år efter det att jag började få ont berättade doktorn att jag hade Fibromyalig. Va, vad är det. Ha förklarade för mig att jag måste lära mig att leva med denna smärta i kroppen och försöka leva ett liv som gör att jag inte får så ont.
Men vad är orsaken till att jag fått Fibromyalig, undrade jag så klart. Jag hade ju fått prata med en hel del personer och psykologer och dom förklarade för mig att det berodde på att jag mått psykiskt dåligt så länge och inte gjort något åt det så nu sa min kropp ifrån.
Det kändes ju inte alls roligt att få höra, men det var bara att bita ihop och se framåt. Gymnasietiden för mig blev inte som jag tänkt mig men jag gjorde så gott jag kunde. Jag kan fortfarande känna känslorna och hur det ilade i hela kroppen på mig när jag kom hem från skolan och telefonen rinde och det var min mamma som pratade och sa en massa strunt, tyckte jag. Hon ringde ju flera gånger om dagen och sa en massa saker som en frisk person inte skulle göra. Hon frågade aldrig hur vi mådde eller vad vi hade gjort eller så utan bara babblade på om en massa konstiga saker, som en psykiskt sjuk person gör.
Dagarna rullade på i en välldans fart och vi kämpade på med mamma och allt runtomkring. Ibland låg jag raklång på köksgolvet och bara grätt och bankade händerna ömma i golvet av ilska, för att mamma ringt och pratat en massa gojja. Mamma ringde kanske 10 gånger på en dag och sa exakt samma sak hela tiden, det tog på krafterna. Jag kämpade på fast man knappt hade någon ork till något alls. Det blev nämligen så att den dagen pappa tyckte att vi var så pass gamla att prata med mamma och förstått hennes sjukdom så slutade han att prata med henne, så det blev jag och min syster som fick göra det.
Jag träffade kille, vi flyttade ihop, och jag började jobba. Jag lärde mig att leva med smärtan och satte mig mer och mer in i min mammas sjukdom. Både för att se om det fanns någon som vi kunde göra för att hjälpa henne, men också för att förstå allt själv. Vi hade ju nämligen aldrig fått träffa någon av hennes läkare eller fått någon riktig förklaring på vad man kan göra och säga till en perosn med Schizofreni.
Idag är jag 23 år gammal och lever tillsammans med min sambo. Jag har lärt mig leva med smärtan och tagit kontrollen över min mammas sjukdom. Idag vet jag hur jag ska hantera henne och det hon säger vid en massa olika situationer. Det jag vill komma fram till med allt detta är att det är så otroligt viktigt att man i tidig ålder får försåelse och hjälp med alla frågor som man bär på. Att man som barn inte ska behöva belastas med för mycket, utan låta barn vara barn så länge det är möjligt. Att man försöker få försåelse för sjukdomen och alla dens sätt att visa sig.
Idag vet jag att min mamma kan höra röster, se saker (hallucinationer) att hon är rädd och nervös, får ångest, inbillar sig en massa saker. Men jag är inte rädd för det eller tycker att det är något konstigt. Jag vet att min mamma älskar oss barn och att hon verkligen gjort sitt bästa, men sjukdomen har hindrat henne. Vi har aldrig som äldre fått en kram eller hört mamma säga att hon älskar oss. Jag brukar därför ofta säga det innan vi lägger på när vi pratar med varandra, eller så säger jag bara puss puss, för ibland svarar hon och säger tillbaka, och då får man känna en underbar känsla i kroppen, mamma försår och älskar oss även fast hon är sjuk.
Jag har aldrig skämts eller så över min mamma, och aldrig tänkt tanken på att inte finnas där för henne. Än hur jobbigt det kan kännas och hur dåligt man kan må så är det ju min mamma. Jag har bara en mamma.

Ni som har en psykiskt sjuk förälder och känner att ni inte riktigt vet vad som händer eller vad ni ska göra, eller bara vill ge upp. Det finns hjälp att få och tillsammans är vi stark. Det finns mycket som jag hade gjort annorlunda idag om jag visste det jag vet idag när jag var yngre, men samtidigt så har jag lärt mig mycket och bär en stor ryggsäck med kunskap och erfarenhet.
Det jag tycker att ni ska göra är att kräva av Psykiatrin att få hjälp, prata med en massa olika läkare och Psykologer. Sätt er in i er förälders eller anhörigas sjukdom och situation. Vi vet ju alla att den sjuke inte har valt att vara sjuk frivilligt. Jag skulle så gärna vilja hjälpa er allihop, men som sagt tillsammans är vi starka och tillsammans klarar vi allt. Så kämpa på och ge ALDRIG upp.