Jag är 45 år och kämpar fortfarande. En sådan uppväxt sätter hemska spår främst pga av att en narcissist lätt kan manipulera sin omgivning så att skulden läggs utanför henne. Du får alltså kämpa på själv då det inte är en lika uppenbar sjukdom. Min mamma har inget register hos psykiatrin även om hon stundtals ätit medicin. Men sina intelligens och vana trogen har hon gått till privatläkare. En narcissist påverkar alla. Med omväxlande charm, spelad inlevelse och förakt för människor. Föraktet inlkluderar barnen.
Min hjälp består nu i att gå i KBT-terapi och hanka mig fram så gott det går känslomässigt. I relationer blir jag en klängranka i brist på den självklara kärleken jag inte fick i form av omtanke osv som liten. Så relationer blir ett problem. Jag har även växt upp med en pappa som är manodepressiv så det fanns ingen alls hemma att hämta kraft hos. Man blir sina föräldrars spegelbild och dom vill se en glad spegelbild. Däremot så är jag glad för att jag är som jag är och att jag till slut förstått att det går ändå. Jag är bra på att stödja och upmuntra andra vilket säkert är en följd av att det var ett sätt att bli omtyckt på. Nu fungerar inte detta på narcissister förstår man senare...när det är för sent. Dragningen till män med liknande beteende är också en sak som påverkar en i vuxenlivet. Till slut förstår man sambandet och försöker göra något åt det. I bästa fall. Hoppas att det hjälpte dig lite. :-)