Jag blir glad av att se att det finns så kloka människor som du. Det gör mig ledsen däremot att det kommer ur så hemska erfarenheter. Det gör mig ännu mer illa till mods att tänka på alla de barn och ungdomar som ska igenom samma sak och får betala i livet genom att sakna den självkänsla som man behöver få med sig på vägen.
Jag har själv en liknande historia som din och har blivit "duktig" och en kan själv person, men inombords är jag liten och får hela tiden kämpa med de medel som jag fått på senare år genom att gå i terapi. Man behöver kliva ur sig själv om jag så säger och se på sitt liv med en utomståendes ögon, bli medveten om sina egna beteenden och det mönster de bildar. Det är där man kan göra en ändring, inte hos sina föräldrar. Det tog mig lång tid att komma till den insikten. Deras beteende kommer ur ohälsa och det har även drabbat mig, men jag kan försonas bättre med de saker som utspelat sig när jag använder det perspektivet. Men det har också krävts att jag fått konfrontera mina föräldrar, även om det inte blir som man önskar när psykiska störningar som narcissism finns med i bilden. Men det var ändå nödvändigt för mig att sätta ner hälarna, bromsa och skrika stopp. Nu dj--ar är det nog. Det gjorde jag och relationen till min mamma var "död" under dessa peroioder. En vändning kom dock när hon drabbades av fysisk ohälsa och fick läkarhjälp. I den vevan lades hon (på egen begäran)in på en psykiatrisk avdelning, fick medicin inställd och har sedan dess fungerat mycket bättre. Denna gång har hon tydligen kommit till insikt om vad hon har att förlora på att inte följa behandling och medicinering, för denna gång är det för livstid enligt henne själv. Hon har kommit till insikt med att hon har en livslång störning och att våra relationer inte håller för påfrestningarna längre. Hon har lovat mig att aldrig sluta med medicinerna mer och vi har kunnat prata ut om mycket. Trots det ÄR förtroendet för henne inte stort, men jag tar en dag i taget och låter henne få en "lagom" stor plats i mitt liv. Vägen hit har varit lååång och krokig och den är nog ännu bräcklig, men det är skönt att få "känna igen" henne igen. Hon finns kvar där under allt förakt och allt hat. En narcissist har ju utvecklat sin personlighetsstörning utifrån sin egna usla självkänsla och är ju innerst inne en liten skit. Att ha kunna se igenom detta har hjälpt mig lite, kanske kan det vara så för flera i samma sits? En personlighetsstörning utvecklas ju i regel för att skydda en trasig, obekräftad själ, men är likförbannat en enorm påfrestning för nära och kära. Hur bryta kedjan???

Håll ut och kämpa på, vi är inte ensamma!!